Tsunami i folkhemmet

DET ÄR ETT andfått tempo i Mikael Niemis senaste roman Fallvatten.

Det drar igång med full fart redan på sidan två och sen är det faktiskt bara att låta sig sköljas med i det blöta händelseförlopp som är romanens framåtrörelse.

Fallvatten är alltså en roman om vatten som faller. En höst när regnet vräker ner över norra Norrland spricker till sist de enorma vattenmagasinen vid kraftverken. Dammarna öppnar sig och Lule älv släpps fri som ett rytande, gråblåsvartbrunt, skummande och gigantiskt odjur. Den enorma flodvågen sveper med sig allt och över vattenmassorna hovrar Niemi och registrerar de enskilda mänskliga katastroferna.

Det är ruggigt spännande och otäckt. På bara några minuter ändras människors levnadsvillkor – och därmed också människorna i sig själva.

Romanen utspelar sig under några få timmar, men katastrofen täljer av de enskilda människorna alla deras civiliserade lager. Någon visar en galen hänsynslöshet för att rädda sig själv och sitt barn på andras bekostnad, någon annan lever plötsligt och desperat ut allt sitt inneboende kvinnohat och förvandlas till både mördare och våldtäktsman. En stillsam akvarellmålande kvinna blir en kallhamrad fältkirurg på en upphöjning mitt i vattenflödena, samtidigt som hon äntligen skaffar sig den närhet hon så länge längtat efter genom att hämningslöst ta för sig av en döende (men styv) dandy som flutit i land.

Ett antal människoöden tumlar runt i vattenmassorna, stöter emot varandra, vaskas än hit, än dit. Så mycket fysisk smärta och så många söndertrasade kroppar var det längesedan vi hade i en svensk roman. Och ändå får jag för mig att Niemi vill visa något annat: att det är vårt inre och vårt samhälle som allra mest trasas sönder när det kniper. Innerst inne förmår inte människan att upprätthålla sin mänsklighet när påfrestningarna blir för stora.

Här handlar det om en tsunami av gigantiska mått. Det kunde lika gärna ha handlat om krig. Eller hungersnöd. Eller någon annan sorts naturkatastrof. Effekterna på människan, den enskilde, är de samma.

Den här boken är en bladvändare. Bitvis ruggig och mycket suggestiv. Mest imponerande är trots allt Niemis fantastiska språk, hans upprepade men poetiska och vackert varierade beskrivningar av en och samma sak: det framvällande, frustande, fradgande vattnet. Det håller faktiskt hela vägen, även om man några gånger får sig några verbala kallsupar. Och även om man till slut – när man återigen får huvudet ovanför vattenytan, kravlar upp på fastlandet och lägger ifrån sig boken – häpet undrar vad det egentligen var man läste.

Mikael Niemi: Falllvatten. Piratförlaget (2012). ISBN 9-789164-203977.

Tintin och Huck Finn på Kurrekurreduttön?

ETT PAR TIMMAR tog det i förmiddags innan Kulturhuset i Stockholm skickade ut en pressrelease om att Tintin var välkommen tillbaka in i värmen på biblioteket Tiotretton. Men hade chefen för Kulturhusets barn- och ungkulturverksamhet, Behrang Miri, så fel när han tog bort böckerna – egentligen?

Svaret är dessvärre ja. 

Fast jag är ganska säker på att Behrangs avsikter var goda. Han ville – med rätta – bekämpa de underliggande fördomar som fortfarande finns i vår tid, fördomar som även återspeglas i litteratur och konst. En del (vita) reaktioner under dagen i sociala medier förstärker faktiskt behovet av en sådan kamp.

Men frågan handlar inte om det.

Den handlar om bibliotekens och kulturinstitutionernas roll. Och medias och universitetens. Och om hur man ser på sin egen uppgift.

DN hävdar idag (och det är inte dementerat) att Behrang ”har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll.”

Det må förstås vara hänt att ett folkbibliotek avstår från att ta in rena rasistiska pamfletter med hetsande syfte eller flygblad där homosexuella attackeras. Men när denna strategi börjar användas mot konstnärliga skildringar av betydande verkshöjd, så knakar isen betänkligt.

För vad är det för tankemönster som smugit sig in på våra kulturinstitutioner, när man lägger upp strategier för att ”rensa ut”? För min del ogillar jag starkt tanken på att ett bibliotek tar på sig uppgiften att DÖLJA och UNDANHÅLLA. Bibliotekens roll borde istället vara att tillgängliggöra, hålla fram, visa på, problematisera och diskutera! Biblioteken,  kulturhusen  och skolan är ju i stort sett de enda fria arenorna idag där detta kan ske!

Vad skola,  bibliotek, universitet, media och alla andra bör ägna sig åt är alltså att ge oss (och framförallt våra barn) skarpa verktyg för att förstå världen, förstå historiska fenomen – som t.ex. fördomar och nidbilder av afrikaner eller asiater – och ge oss förmågan att analysera och kritiskt granska både nutida och historiska fenomen i dessa avseenden. Inte att hindra oss från att se historiska sammanhang!

Enkelt uttryckt: det handlar inte om att ta bort ordet ”negerkung” ur Pippi-böckerna, utan istället om att ge dagens barn verktyg för att förstå fiktionen, förstå när fiktionen uppkom och förstå vad i fiktionen som är relevant och inte relevant i dag.

Att börja korrigera, eller dölja, viktiga delar av tidigare generationers skapande kan lätt leda tankarna till totalitära och antiintellektuella regimer!

Därför blir jag också en smula beklämd när jag ikväll ser Kitimbwa Sabuni, Afrosvenskarnas riksförbund, i SVT:s Kulturnytt, så enkelt tala om att vissa böcker kan ”gallras ut” därför att de inte är ”lämpliga”. Tanken går även där till totalitära regimers språkbruk.

Däremot tar jag på allvar hans påstående om att ”en hel del vita människor i Sverige går igång på att läsa om icke-vita människor och att skratta åt dem bara för att de inte är vita”.  Det är möjligt – och troligt – att han har rätt i det. Men är, ärligt talat, inte det ett problem som är betydligt allvarligare och större på gatan, i arbetslivet och i verkligheten än i några Tintin-böcker?

Bilden ovan är i det perspektivet intressant. De underordnade tecknade svarta människorna hos Tintin motsvaras av de underordnade verkliga svarta människorna. Är det Tintin och liknande skildringar som hållit kvar det feodala tänkandet hos arrangörerna av prinsens resa? Ja, faktiskt – bland annat.

Men botemedlet är ändå inte att bränna Tintinböckerna på bål. Det leder inte till att svarta människor slutar bära vita prinsar. Motbilden är istället kunskap, andra böcker, problematisering och diskussion! Att det inte sitter i ryggmärgen hos chefer inom kultursektorn är sorgligt.

Till sist: en intressant sak när det gäller Astrid Lindgren och hennes beskrivningar av Pippis pappa som ”negerkung” och hennes vistelse bland kurrekurredutterna, är att varje betraktare tydligen bortser från att Lindgren i sin gärning tidigt och mycket kraftfullt tog ställning mot just rasism. Varför ordet ”negerkung” blivit viktigare än de brinnande sidorna i Kati i Amerika – där Astrid Lindgren med hetta tar avstånd inte bara från rasåtskillnadspolitiken i USA på femtiotalet utan även från sin egen vita ras likgiltighet inför densamma – är mig en gåta.

När afrosvenskarnas talesman Sabuni, utan att blinka, påstår att svenskarna på 1950-talet var kollektivt präglade av kolonialismen, så stämmer det helt enkelt inte. Astrid Lindgren må ha varit en unikum, men kraftfullare ställningstagande mot rasåtskillnadspolitiken i USA gjorde ingen annan svensk skönlitterär författare då. Kanske Sabuni borde läsa Kati?

Och Tintin och Huckleberry Finn och Pippis pappa negerkungen borde stämma möte på Kurrekurreduttön. Jag är säker på att de skulle ha mycket intressanta diskussioner om rasism och fördomar. Bara nu inte Åsa-Nisse, Kling och Klang och Prussiluskan lägger sig i.

Läs mer: DN, DN1, SvD, SvD1, SvD2,  SvD3

Ett litet livstecken…

RYKTET OM DEN här bloggens död existerar förmodligen inte ens, men om någon har hört det så är det betydligt överdrivet. Hösten är här och därmed hoppas jag kunna sätta lite mer fart på skrivandet här. Om böcker, om ordbruk och om annat som har att göra med människor och kommunikation.

Men jag tänker först läsa färdigt den rätt så pojkaktiga, men fascinerande, boken om schackklubben i Paris. Sen är jag tillbaka med lite recensioner, allmänt tyckande och vad som faller mig in. Vi ses!

Förresten, snart är det bokmässa i Göteborg. Då finns jag i MONTER C03:44, som Astrid Lindgrens Näs har tillsammans med förlaget Salikon. Välkommen dit!

Den andalusiske vännen – en bok i tiden?

REDAN INNAN ROMANEN ens nått en enda vanlig läsare klämmer Norstedts i med att Alexander Söderbergs thriller Den andalusiske vännen  ”redan är en succé världen över”! 

Hur man nu kan tala om världssuccé för en opublicerad bok? Filmrättigheterna är visserligen sålda, liksom utgivningsrätten till trettio länder, och det är säkert en affärsmässig framgång. Men succé blir en bok väl först när många läsare älskar och köper den?  

Nåja, alla debutanter skulle givetvis önska sig samma bullrande eldunderstöd från ett stort förlags marknadsavdelning – och sist det hände (Stieg Larsson) hade ju faktiskt Norstedts rätt!

Fast risken är att det uppblåsta succépratet lägger sig som ett filter mellan läsaren och texten. Var det inte mer än så här? kan läsaren frestas att undra efter att ha slagit ihop boken.

Först som sist: Den andalusiske vännen har inga andra anspråk än att vara en tidsfördrivande thriller i nutidsdräkt och med största delen av handlingen förlagd till ett gangsterifierat och korrupt Stockholm.

Som sådan är den en fungerande bladvändare. Söderberg kan förvisso skriva: rappt, snärtigt, enkelt. Precis så som nutidens säljande litterära sed bjuder och som många läsare uppskattar.

Grundstoryn är enkel. Sjuksköterskan och nyblivna änkan Sophie gör intryck på den gentlemannamässige internationelle storgangstern Hector, som hamnat på sjukhus efter en bilolycka (arrangerad av en konkurrerande gangster förstås). Krimchefen Gunilla, med egen hemlig och okonventionell grupp, vill kartlägga Hector och går vägen via Sophie, som därmed inte bara blir indragen i kärlekens garn utan också brottshärvans.

Från den punkten trappas allt upp i en hårt skruvad spiral av händelser, som till sist slutar hos vännen Hector i Andalusien.  Fast som läsare förstår man förstås att den är nu det verkligen börjar, det vill säga i nästa bok (Söderberg och förlaget har lovat minst tre).

Men det verkligt intressanta med den här romanen är inte handlingen eller personskildringarna, utan utförandet. Det litterära hantverket i Den andalusiske vännen är nämligen till förvillelse lik det manér som Stieg Larsson inledde och Lars Kepler fortsatte. Man börjar skönja ett gemensamt mönster – eller recept, kanske – för den svenska nutida thrillerromanen.

Berättandet präglas av ett ymnigt flöde av dramatiska händelser som staplas tätt, tätt på varandra. Förloppen blir snabba, osannolika och med nödvändighet mycket våldsamma. Hos Söderberg skvätter blodet på alla möjliga och omöjliga ställen, det slåss och knarkas och misshandlas och mördas i en oavbruten händelsekedja.

Det är som att grova våldsskildringar är spänningens grundförutsättning för Larsson, Kepler och nu Söderberg. Flykt, jakt, hot och våld – det är grundstenarna i den dramaturgi de håller sig till. Det gör förstås drivet starkt, för vem vill inte veta hur det går till slut?

Jag misstänker att den svenska kriminalromanen är tv- och filmskadad. Filmdramaturgin märktes redan hos Stieg Larsson, den är påtaglig hos Kepler och jag misstänker att även Alexander Söderberg har suttit med sina gula post-it-lappar och gjort storyboard till en snabb actionrulle, som han samtidigt hanterar i romanform. Inget ont i det, men genren har sina begränsningar.

Den viktigaste begränsningen är frånvaron av djupare personporträtt och trovärdig psykologi. Söderberg lyckas visserligen göra den trasige spanaren Lars Vinge levande, om än med drastiska metoder, och snuddar ibland vid en intressant gestaltning av  sjuksköterskan Sophie Brinkmann. Men hade jag önskat något ytterligare av Den andalusiske vännen så hade det just varit större trovärdighet i persongestaltningen. Det gäller inte minst de högt uppsatta poliser som till sist syr ihop den korrupta och blodiga säcken.   

Behöver thrillers vara något annat än spännande då? Nej, naturligtvis inte. Att skriva bra spänning är lika krävande och svårt som något annat – eller svårare.

Till sist beror det på vilken sorts läsare man är: själv får jag puls när det står en mördare bakom varje dörr som öppnas, och jag läser gärna några extra sidor för att få veta hur det ska gå. Till slut, när stympningarna blir för många och det är fullt av likdelar i restaurangfrysen, börjar jag dock längta efter någon som vill berätta på något annat sätt om hur vi lever våra liv på denna ömkansvärda jord.

Men för all del, Den andalusiske vännen klarar sig väl så bra i jämförelse med sina blodiga kamrater i thrillergänget. Och visst kommer jag att läsa tvåan också. Om det blir ”en succé världen över”? Tja, varför inte? I alla fall i händerna på rätt regissör och rätt marknadsförare.

Alexander Söderberg: Den andalusiske vännen. Norstedts 2012. ISBN: 9789113043623.

Knausgårds fyra – ung man i en dimension?

JAG BLIR MER och mer nyfiken på hur jag till slut kommer att summera läsningen av Karl Ove Knausgårds stora romanprojekt Min kamp, när jag väl läst ut den sjätte delen.

Ännu har jag bara kommit till Min kamp 4 och lägger ifrån mig den boken utan att ha blivit särskilt berörd, för en gångs skull.

Som alltid glimrar Knausgård till i långa stycken. Men vad det här bandet egentligen vill säga är mer oklart. Det berättande som tidigare varit unikt i de tidigare romanerna börjar plötsligt kännas som ett slags manér.

Storyn är enkel: den unge Karl Ove får jobb som lärarvikarie på en skola i en karg och händelsefattig fiskeby i Nordnorge. Det är vinter. Havet är svart, bergen störtar brant ner i vattnet, de få invånarna dricker kopiösa mängder sprit och går ut och in i varandras lägenheter, unga kvinnliga elever attraherar den unge vikarien, snöplogen jagar honom genom vinternattens öde gator, det enda han tänker på alla dagar och alla nätter är musik, att äntligen få knulla och att dricka alkohol.

En skildring av en ung mans sökande efter sig själv, javisst. Men ganska stillastående, trots allt. Och då får jag plötsligt för mig att Knausgård här  ytterst medvetet vill skildra hur hopplöst endimensionellt och primitivt unga män formar sina liv? Att detta är ett obarmhärtigt autofiktivt självporträtt, vars provokativa syfte är att dra slöjan av alla heroiska och Lundellskt grabbiga Jack-skildringar av liknande 19-åriga pojkar, vilka endast tycks ägna sig åt att försöka knulla, supa och härma Hemingway i sin banala strävan efter att bli beundrade män?

Så enkelt är det förstås inte heller och allt beror säkert på vem som läser.

Min kamp 4 skildrar i stort sett endast detta år i karl Oves utveckling; en rak, i många stycken frustrerad och  bakfull berättelse.

Men ibland också vacker. Som alltid i naturskildringarna, i de snabba ögonblicksbilderna av vår, av fukt, av kyla, av snö, av mörker. Och som i skildringen av mamman, till vilken Karl Ove återvänder på loven och alltid möter en självklar omsorg och ett vuxet sätt att korrigera ynglingens snedsteg. Mamman träder här fram i en starkare dager än i de tidigare delarna, befriad som hon är av det tyranni som Karl Oves far spred så länge de var gifta med varandra.

Sexualiteten brinner i Karl Oves kropp. Tjejer och kvinnor är enbart objekt. Sex är ett problem, ett hopp, en rit som måste avverkas på vägen. Min kamp 4  erbjuder i det avseendet det mest magnifikt provocerande romanslut jag sannolikt läst någon gång.

Bortom allt detta finns kärleken, faktiskt, till Hanne. Den unga kvinna som står för så mycket annat än sex, ja, egentligen allt annat än sex. Och som är den som verkligen får det att värka och jubla i Karl Oves hjärta, men som också synes vara helt ouppnåelig. Det är henne han tänker på, ständigt. Till exempel under en bussresa en kväll:

Å, här är sången om den unge mannen som älskar den unga kvinnan (…)  Allt gör ont, men ingenting är så skönt. Å, här är sången om att var sexton år och sitta i en buss och tänka på henne, den enda, utan att veta att känslorna långsamt, långsamt kommer att bli mattare och svagare, att livet, det som nu är så stort och väldigt, obönhörligt kommer att bli mindre och mindre, tills det blir en hanterbar enhet, något som inte gör så ont men som heller inte är så underbart.

Just där, efter det stycket, kliver författaren in i sin bok och gör sig synlig: Detta kunde bara en fyrtioårig man ha skrivit. Jag är fyrtio nu, lika gammal som min far var då, jag sitter hemma i lägenheten i Malmö, i rummen omkring mig ligger min familj och sover.

Det är i sådana ögonblick Knausgård är lysande och fascinerande. Må vara att Min kamp 4 som helhet är en smula oengagerande för mig, även om jag förstås kan känna igen mig i mycket. Jag kan dock konstatera att jag sträckläste även den här romanen.

Karl Ove Knausgård: Min kamp 4. Norstedts 2012. ISBN: 978-91-1-303670-0.

Andra recensioner: GP, Jonas Thente i DN,  Nils Schwartz i Expressen, Nina Björk i DN

Till offer åt Molok – gastkramande och vacker

FÖR NÅGRA ÅR sa akademiledamoten och författaren Torgny Lindgren till mig, att han som regel lägger ifrån sig nya svenska deckare efter bara några sidor. Utom i ett fall: - Åsa Larsson. Hon kan åtminstone skriva!

Det har han givetvis helt rätt i. Åsa Larsson höjer sig klart över mängden, om man nu ska jämföra.

Den alldeles purfärska romanen ”Till offer åt Molok”, som släpps i dagarna, är i en egen klass, både vad gäller språklig höjd, intrig, gestaltning och inte minst det som jag så ofta tycker saknas i de flesta svenska kriminalromaner och thrillers, nämligen människoskildringar.

”Till offer åt Molok” tar avstamp i ett brott vars mysterium ligger förborgat i generationers historia. Ett (alltför?) vanligt, men också tacksamt, grepp inom kriminallitteraturen. Åsa Larsson ger oss två parallella skildringar: dels från gruvdriftens Kiruna i början av förra seklet, dels från idag, och låter långsamt trådarna mellan då och nu tvinnas samman.

Hon håller med säker hand isär de två skikten i romanen. Skildringen av det tidiga 1900-talets människor är dramatisk, passionerad och vacker, språket är rikt, men ändå avskalat och exakt. Skildringarna av sprakande, glasklara kalla nätter och rytande vinterstormar är aldrig långa, men målar upp landskapet och miljöerna så att det blir både hisnande och fruktansvärt. I nutid blir språket enklare, mer vardagligt. En traumatiserad pojke, som hamnat mitt i de våldsamma händelsernas centrum, ligger halvt gömd i berättelsen, och drar den obevekligt framåt.

Det är mycket skickligt genomfört.

I sin förra bok, Till dess din vrede upphör, inleder Åsa Larsson gastkramande starkt. På samma vis är det i Till offer åt Molok; den inledande björnjakten är otroligt tätt skriven. Även i upplösningen – som den här gången kanske inte är fullt så gräslig som i tidigare böcker – vevas spänningen upp till bristningspunkten. Jag imponeras alltid av författare som kan få mig dit, ty de är sannerligen inte många.

I den nya romanen har vi återigen med åklagaren Rebecka Martinsson att göra. Den här gången fördjupas skildringen av henne, hon blir mer och mer levande och angelägen att följa. Hennes antagonist, åklagare von Post, visar däremot upp en rad usla egenskaper som gör honom till en fähund, fullt i klass med Bulldoozer Olsson hos Sjöwall & Wahlöö eller den numera hatälskade Bäckström hos Leif GW Persson. Komisk tjockskallighet funkar alltid i polisromaner, så även här. Även om man, så att säga, har stött på typen förr.

Allra bäst tycker jag att Åsa Larsson lyckas med det tidiga 1900-talet. En klassisk dramakvartett spelas upp: den älskvärde men svekfulle disponenten, den vackra, kärleksfulla men enkla folkskollärarinnan, hennes förtrogna som tjänar som piga hos disponenten och så förstås den vidrige och omänsklige gruvfogden.

Mellan dessa fyra utspelar sig ett utdraget drama – sensuellt och dramatiskt, hemskt och vackert – där makt, kärlekslängtan, svek och underkastelse är satt i rörelse. Ett drama som egentligen kunde ha blivit en egen storartad liten roman. 

 Varför jag kommer att tänka på ”Ormens väg på hälleberget”? Ja, kanske för det där som Torgny Lindgren sa om Åsa Larsson. Kanske anade han ett släktskap. På något vis finns det nog där.

Det är, till sist, många hundar ute och springer i den här boken. Mot slutet förstår man varför, och då är allt förlåtet. Annars är romanens enda lilla svaghet, att en och annan nutida vardagsscenblir lite väl utdragen och trivial. Vem har inte haft truliga tonåringar och hur noga ska diverse hundar egentligen få visa upp sina olika kynnen så fort de kliver in i ett nytt kapitel?

Men det är verkligen en randanmärkning, på gränsen till onödig. Glöm den. För Till offer åt Molok är i allt väsentligt en roman som stannar kvar i minne och känsla långt, långt utöver vad svenska kriminalromaner annars förmår.

Det är inte utan att jag under läsningen kände doften av den stora romanen om det svenska 1900-talet, skildrat genom gruvbrytningen i Norrbotten och kanske med en parallell handling i huvudstaden. Fick jag välja författare till en sådan, stor episk berättelse så skulle det bli Åsa Larsson.

Åsa Larsson: Till offer åt Molok. Albert Bonniers förlag. ISBN 9789100125318.

PS. Här är några andra – senare – recensioner av romanen: Expressen, SvD, Skånska Dagbladet.  DS.

Finfin recension för Saras nya

MÅSTE BARA FÅ länka till recensionen i Svenska Dagbladet idag, där Paulina Helgesson tar sig an Sara Lövestams ”Tillbaka till henne”.

Sara Lövestam vann Bok-SM 2009 (anordnat av Piratförlaget) som jag också deltog i och hon har nu kommit ut med sin tredje roman.  Sara imponerade på mig redan från första stund vi kom i kontakt och det är lätt att bli glad åt hennes framgångar.

Recensionen i SvD idag kan du läsa här.