Filip & Fredrik & Tårtgeneralen

EN ÖVERRASKANDE ÖMSINT och välskriven läsning bjuder Filip Hammar och Fredrik Wikingsson på i sin första roman, Tårtgeneralen, som jag nyss läst.

Det är i högsta grad en berättelse om ”verklighetens folk” i den lilla västmanländska staden Köping, i skuggan av det mer häftiga livet i storstaden Västerås. Allt går sin gilla gång (förutom att IKEA för första och hittills enda gången lägger ner ett varuhus på grund av för lite kundunderlag!) ända tills Jan Guillous tv-program Rekord-Magazinet plötsligt utnämner Köping till Sveriges tråkigaste stad.

I det sorgsna och uppgivna vakum som då uppstår i den redan slagna småstaden, dyker en herre vid namn Hasse P upp -  storrökande, stryktålig som Kalle Anka, energisk som en duracellkanin och lögnaktig som en skata. Med en obändig vilja och framfusighet lyckas han plantera in idén om att Köping skall få en evig plats i Guinness Rekordbok genom att baka världens längsta smörgåstårta. Och vips är stadens konditor engagerad, nätterna igenom bakas tårtbottnar som fryses in och när dagen D kommer är Guiness Rekordbok på plats med måttband och tusentals Köpings-bor jublar.

Så långt allt gott och väl. Men den upphettade framgången svalnar snabbt. Historien om hur Hasse P:s triumf och företagsamhet långsamt vrids till ett sugande nederlag är både ömsint och skickligt berättad – det finns en dov resonansbotten i romanen, som så väl speglar den svenska småstadens inskränkta kynne och som visar fram en udda person som inte förmår följa med sin tid utan successivt foular ut sig ur samhället.

Hasse P:s kraft och påhittighet är uppenbar, därför blir det dubbelt sorgligt att han till slut står kvar ensam med sin livslögn.

Filip och Fredrik har ett överraskande flyt i språket, boken är en fröjd att läsa och som intelligent underhållning fungerar den utmärkt. Samtidigt finns känslan av att författarna, med detta stoff och sin begåvning, skulle ha kunnat blottlägga ännu fler nerver, komma ännu djupare i skildringen av Hasse P:s personlighet och en del andra bifigurer.

Kanske de helt enkelt borde ha vågat vara allvarligare, så komiker de är?

Mardröm på Skeppet

VERKLIGT HÅRDA BUD är det ombord på Skeppet – den isländske författaren Stéfan Mánis senaste thriller. Det är en mycket speciell bok, som vrider om stämningen många varv och som doftar dieselolja, vapenfett och havssalt.

Uppriktigt sagt så är det en mycket manlig bok, i så motto att de kvinnor som överhuvudtaget nämns antingen blir övergivna eller mördade omedelbart i bokens inledning. Nästa kvinna skymtar bara förbi i form av en nerriven nakenbild. Jag brukar ha svårt för den där våldsamma, uppblåsta manliga världen – den intresserar mig egentligen ganska måttligt.

Men ombord på Skeppet sugs jag in i dramatiken. Förmodligen för att det psykologiska spelet och karaktärerna är så skickligt utmejslade och hårt drivna, samtidigt som händelseutvecklingen skapar en riktig pageturner.

Det här är bra skrivet och till slut mycket gripande. Boken är full av olika litterära referenser, som en blandning av Flugornas herre och Mörkrets hjärta. ”Romanen är som en mardröm , som hela tiden för en till ställen där en ny skräckupplevelse tar sin början. En trogen följeslagare i nätter av feberdrömmar och frossbrytningar” sa man tydligen i isländsk radio när boken kom.

Den livsnödvändiga debatten

I DAGENS DN går kritikern och poeten Anna Hallberg i en stor debattartikel till storms för de värden som egentligen ligger – eller borde ligga – inbäddade emellan bokpärmarna på den litteratur som kommer ut.

Jag inbillar mig att hon ganska raskt kommer att få mothugg, eftersom det numera finns gott av författare och andra kulturproducenter som gärna framhäver att deras främsta inriktning är att ge enkel underhållning (Läckberg), ge ut flest böcker (Ranelid) eller tjäna mycket pengar (nästan alla övriga).

Jag gissar också att en del av den uppföljande debatten snabbt kommer att gräva ner sig i just detta med pengarna, huruvida den eller den författaren ska be om ursäkt för att han/hon tjänar pengar, eller klaga för att han/hon inte gör det, och så vidare. Men när jag läser Anna Hallbergs artikel så ser jag inte att hon pekar ut problemet just där. Snarare pekar hon på faran med ett kulturklimat där marknaden helt får styra (inte minst påhejat av sittande kulturminister, som gärna ser kultur som en vara bland andra varor) – ett klimat där förlagen numera har övergått från att producera ”litteratur” till att producera ”böcker”.

Det är naturligtvis hårddraget. Naturligtvis ges bra litteratur ut även idag; allt som ligger på bokhandelsdiskarna är inte bara glättiga lifestyleböcker. Men trenden är uppenbar: den innehållsrika och krävande litteraturen kläms hårt av de relativt lättskrivna och lättlästa böckerna. Andra tecken på samma sak är exempelvis nedläggningen av biblioteksfilialer i Göteborgs förorter – den som inte kan/orkar/vill ta sig in till centralbiblioteket fråntas möjligheten att förkovra sig, bredda sitt läsande och ytterst sitt intag av nya idéer, tankar och upplevelser.

Så här uttrycker Anna Hallberg det i dagens artikel:

”Nu säger vi att det är en skam att Sverige inte menar sig ha vare sig intresse av eller råd att försörja ett anständigt intellektuellt och konstnärligt klimat. Att det är ovärdigt. Och att det ger ett destruktivt och minnesförslöande samhälle som på sikt urholkar demokratin och ökar skillnaderna mellan klasser.”

Hon har en stark poäng. Hennes poäng handlar om det som bör finnas i ett sunt samhälle, bortom det som marknaden på olika vis lyckas förse oss med. Nämligen just ett anständigt (och fritt) intellektuellt och konstnärligt klimat!

I ett sådant klimat finns också den sortens institutioner och spelplatser som jag just nu arbetar på, dvs kulturhus och bibliotek. Inriktningen på ”lönsamhet” och en alltför kraftig kommersiell anpassning står ibland faktiskt i motsatt ställning till bredd och kvalitet i utbudet. Där måste vi gemensamt ta ansvar för att vi får ha kvar och kan utveckla verksamheterna, även i kärvare tider.

Det är, som Anna Hallberg påpekar, ytterst en central demokratifråga.

Läs artikeln och kommentera den gärna!

Fallet Vincent Franke på väg

NU HAR CHRISTOFFER Carlssons debutroman fått färg och form. Ett kraftfullt och drivande omslag, tycker jag, som signalerar drama och utsatthet.

Det är kul att ha följt Christoffers resa från det Kapitel1 vi båda deltog i för ett år sedan fram till utgivningen av ”Fallet Vincent Franke”, som för övrigt sker den 24 mars. Det var klokt av Piratförlaget att ändra titeln, från ”Vincent Franke” till ”Fallet Vincent Franke”. Det är tydligare i förhållande till Christoffer själv (ingen riskerar nu att tro att Vincent Franke skrivit boken om Christoffer Carlsson, typ) och gör det också mer uppenbart att det handlar om ett ”fall”, alltså en berättelse med sociologiska och kriminella anslag.

Jag hoppas verkligen på stor framgång för denne begåvade författare!

PS. Ser ni förresten också något som kan vara en trend: det röda slår igenom i omslagen på min  blogg. Mäster, Fallet Vincent Franke och Udda. Men å andra sidan är det snart jul. DS.

Mäster färdigläst

SÅ HAR JAG avnjutit Alexandra Coelho Ahndorils senaste roman ”Mäster”. Verkligen avnjutit, som ett glas väl lagrat vin. Så vackert och komplext är nämligen hennes språk.

Det är knappast opportunt idag att välja en gammal socialistisk agitators levnadsöde som ram för en roman. Rent kommersiellt och ideologiskt blir det säkert heller ingen rusning till boklådorna. Men det hindrar inte att jag tycker att Mäster är en lysande roman, inte minst för att det raka thrillerskrivandet, som idag hyllas från vareviga skrivarkurs till Guillou, kommer så på skam. Ahndoril målar upp en bild av sent 1800-tal, fattigdomen och omänsklighetens strukturer i nordeuropa; det blir en intensiv fresk där det rika språket bryts mot den fattiga verkligheten.

Jag är också imponerad av hur Alexandra Ahndoril lyckas bemästra lockelsen att bädda in för mycket fakta, väva in all sin research, i berättelsen. Fram stiger istället Johanna, August Palms uppoffrande och plågade hustru. Genom henne speglas våldsamheten i fattigdomen och förtrycket, genom henne speglas också till stor del August Palms närmast fanatiska övertygelse och hans inre tvång, som till slut också blir hennes.

Jag är imponerad och inser att berättelsen – ändå i all sin enkelhet – kommer att stanna i mig länge.

Läsning just nu: Mäster

JUST NU ÄGNAR jag mina läsarstunder åt Alexandra Ahndorils roman Mäster – jag har inte kommit mer än till en tredjedel men inser att det här är en underbar gestaltning!

Boken handlar ytligt sett om August Palm, ”Mäster Palm”, en av arbetarrörelsens pionjärer. Men som alla goda litterära gestaltningar så går boken också på djupet, i sin skildring av förtryck, onådiga år och hunger. Det är alltså inte en biografi över Palm, utan just en gestaltning av ett livsöde. Och Alexandra Ahndorils språk är musikaliskt, långsamt och kräver ens uppmärksamhet. Jag anbefaller den redan nu till läsning!

Guillou och sanningen



DET VAR MIN själ längesedan någon verksam författare var så hårt ansatt som nu Jan Guillou.  Från alla håll kommer angreppen kring hans roll i IB-affären och som påstådd KGB-informatör – och allt faktiskt bara för att hans egen nyss utkomna memoarbok var fylld med onödigt många oskrivna sidor.

Så här skrev jag här på bloggen dagarna innan Expressens avslöjande om Guillou och KGB:

Sen utgår jag från att hans minnen är selekterade och att det mest intressanta i memoarhänseende är det som han väljer att inte skriva om. Men så är det väl alltid?

Jan Guillou själv försöker förstås parera och är skicklig på det. Fram med charmigaste leendet, skyll på ungdomsnaivitet och försök till varje pris bagatellisera de nya uppgifterna, även om det kostar några tillmälen som ”romantisk yngling” och liknande förklenande omdömen.

Jag har med nöje läst Guillous bok och tycker att han på många ställen har en uppfriskande självkritik, även om den snabbt sköljs bort av tämligen självgoda summeringar. Men det må vara hänt, för ingen kan ta ifrån Jan Guillou hans skicklighet som reporter, journalist och debattör. Många gånger är hans slutsatser i olika samhällsfrågor också lätta att instämma i.

Men KGB-historien slutar inte vibrera. Guillou har knappast rätat ut alla frågetecken än. För mig är det exempelvis ett svagt försvar att skylla på naivitet – en naivitet som i så fall gällde 1967-72, men som raskt året därpå övergick i total mognad i samband med IB-avslöjandet 1973. Naiv hos KGB ena året, men nästa år mogen och seriös avslöjande journalist? Njae.

I de dokument som Expressen publicerade (Arne Lembergs rapport till SÄPO om Guillous förehavanden) står också en uppgift som märkligt nog inte kommenterats eller dementerats. Nämligen att Guillou vid ett av sina möten med KGB överlämnade ett fotografi på en person som Guillou antog var CIA-agent i studentkretsar i Stockholm. Stämmer det kan man naturligtvis fråga sig vilka obehagligheter som drabbade den utpekade  och varför i all världen den naive Guillou kunde vara moraliskt och politiskt kapabel att ”bränna” en CIA-agent inför KGB mitt under kalla kriget. Guillou har nu envist försökt skämta bort rubriken om spionage – men att på svensk botten kartlägga den ena supermaktens agenter och skicka informationen vidare till den andra supermakten verkar i alla fall i mina oerfarna ögon vara just spionage.

På Piratförlagets hemsida kan man läsa Jan Guillous egna utsagor om avslöjandet. Han skriver att det är ”skakande dystert” att hans forne vän Arne Lemberg skvallrade för SÄPO, men demeneterar ingenting i sak i Lembergs brev. Alltså ingen dementi om att Guillou lämnat fotografier på misstänkt CIA-agent till KGB.

Såvitt jag har sett har ingen journalist noterat den detaljen, märkligt nog. I dag kommer angreppen från andra håll, bland annat gamle IB-chefen Birger Elmérs dotterson, som i Expressen hävdar att Guillou skapat en självförhärligande myt.

Det man brukar säga i sådana här fall är att uppmana den attackerade att slänga fram alla kort som finns på bordet. Kanske borde Guillou göra ytterligare ett besök i sitt arkiv. Och helst också i KGB:s, vilket naturligtvis vore lika intressant.

För oss som var med i kretsarna kring FIB/Kulturfront när hela IB-affären briserade, i början av 1970-talet, är det naturligtvis plågsamt att se hur en av avslöjarna nu detroniseras med fullt bombardemang. Jag tror att man i den stormen ska påminna sig att det också finns andra politiska skäl för en del att attackera Guillou. Ett skäl är hämndlystnad, ett annat är förstås att ta chansen att få bort honom från den dagspolitiska debatt där han är en stark röst, inte minst i mellanösternfrågan.

Just nu känns det som att Guillous störste fiende är han själv. Det är naturligtvis helt rätt att i pocketutgåvan av memoarerna skriva till ett stycke om KGB-historien. Helst ett mycket utförligt och inte polemiskt stycke, utan fullständigt och klargörande. Helt enkelt.

Annars kommer nog memoarbokens titel att bli obehagligt sann: ”Ordets makt och vanmakt”.

Ena benet i graven…

… har nog tyvärr sajten Kapitel 1 i dessa dagar. Ola Lauritzsons utmärkta idé, som Piratförlaget nappade på, har fyllt ett år, men åtminstone jag skulle bli (glatt) överraskad om den överlever ytterligare ett år. I alla fall i sin nuvarande skepnad.

Kapitel 1 blev en stimulans för många, inte minst för mig, och ledde också till att två unga författare fick sina livs första kontrakt. Dels Sara Lövestam med Udda, dels Christoffer Carlsson med sitt manus Vincent Franke. Udda kom ut i september i år, Vincent lanseras i mars 2010.

Men nu har fler och fler flytt fältet. Kapitel1 räckte gott som en starter, en igångsättare. Men i takt med att forumet mer och mer ockuperades av stollar och de intensiva och generösa diskussionerna om skrivande och gestaltning försvann, ja, då har skaran av seriösa deltagare på Kapitel1 snabbt krympt ner till nästan obefintlighet.

Denna lovvärda sajt sågs som en gökunge av många andra förlag. Jag är övertygad om att flera av dem i sinom tid kommer att försöka kopiera idén i någon form, trots detta. Men det som nu händer på sajten gör ingen glad och därför måste något drastiskt hända.

Antingen läggs den ner. Eller också gör Ola och Piratförlaget en total renovering: stänger ner sajten över jul och nyår, men varslar samtidigt om en nystart exempelvis 1 februari. Kombineras detta med en marknadsföringssatsning, så kommer nya ”författare” att hitta dit, vilket är en total nödvändighet. Bristen på Kapitel1 har hela tiden varit att det är för få människor som deltar, läser och kommenterar – på något vis måste antalet besökare och medverkande öka, bland annat för att krympa stolligheternas utrymme.

Jag kan bara önska Ola och Piratförlaget lycka till. Själv ser jag mig svårligen som någon framtida deltagare igen. Det var en vacker bebis som föddes för ett år sedan, men nu är den stygg och ful. Den är inte längre min baby och jag undrar om den ens är någons numera?

Däremot vet jag att det finns framskridna planer på andra skrivarsidor och de återkommer jag gärna till i så fall.

Färdigläst och nystart!

BÖCKERNA STÅR PÅ parad i bokhyllan efter bokmässan och flaxar med sidorna för att fånga min uppmärksamhet: ta mig! ta mig! ta mig!

Jag har just lagt ihop David Larssons debutroman I am wanted och ska återkomma med några reflektioner kring den (jag ska bara förvarna David först). Strax därpå kunde jag inte låta bli att gå rakt in i Jan Guillous Ordets makt och vanmakt - en memoarbok som är direkt fängslande och uppslukande, åtminstone för mig som åldermässigt är hack i häl på Guillou. Följaktligen är det en njutning att läsa om hans bildningsresa och jag är just nu några hundra sidor fram.

Visst kan man vara säker på att Jan vinner alla matcher och inte ens när han skriver att Per Ahlmark förvandlade honom till ett blodigt offerlamm i några debatter så blir man särskilt orolig. Naturligtvis reser sig lammet och dödar lejonet på slutet, det kan man verkligen vara säker på i den här boken! Men icke förty – Guillou har ett öppet resonemang om sina minnen och ett sedvanligt driv i berättandet som gör att jag oavbrutet längtar in i boken igen.

Sen utgår jag från att hans minnen är selekterade och att det mest intressanta i memoarhänseende är det som han väljer att inte skriva om. Men så är det väl alltid?

Bokmassan på Bokmässan

DAGEN EFTER Bok & Bibliotek i Göteborg slås jag av hur alla ojar sig över hur ”jobbigt” det var och hur ”färdiga” de är.

Det professionella bok- och kulturfolket twittrar och bloggar hejvilt om hur utmattade de är och minns jag rätt så började det där redan i torsdags, alltså efter en dag på mässgolvet.

Själv har jag njutit varje sekund, sprungit kors och tvärs, pratat och lyssnat, mött kända och okända, varit hungrig, törstig och svettig – men ändå så oerhört glad över att få vara med på denna böckernas Woodstock-festival, denna högljudda och underbara bazar, där ordtjusare och pockettjuvar trängs om utrymmet och försöker locka just mig!

Kanske var utgivningen inte lika spännande generellt som förra året (i varje fall har jag den känslan), kanske finns det en viss utmattning i alla standardiserade spänningsromansbaksidestexter (!); men några extra spännande saker tycker jag mig ändå ha hittat.

Jan Guillous memoarer förstås; vi som var med och upprörda då läser med glädje och igenkänning vad en av huvudaktörerna i det politiska 1970-talet skriver, ryktet gör dessutom gällande att Guillou aldrig skrivit bättre. Jag ska kasta mig över ”Udda”, Sara Lövestams debut som blev resultatet av Kapitel1:s Bok-SM, där jag också medverkade. Jag måste skaffa Lennart Hellsings senaste; avnjöt ett seminarium med denne nestor och kreatör som betytt så mycket för min egen språkbehandling (dessvärre var det för lite Hellsing på seminariet och för mycket moderator!). Jag slank förbi Svante Weylers nya förlag och fick reda på att han översatt och gett ut ALMA-pristagaren Sonya Hartnetts skandalbok, den mycket erotiska och frispråkiga ”Landskap med djur” som hon skrev under pseudonym; den måste också läsas och rodnas till. Bland mycket annat.

För mig är Bok & Bibliotek en föreställning jag inte vill missa. Jag råder bok- och kulturbranschens aktörer att skaffa sig bättre kondis och inte sucka så över att det är jobbigt. Och det där facebookandet och twittrandet som går ut på hur befriande det är för de stackars plågade förlagsmänniskorna att åka tillbaka till Stockholm förstår jag mig alls inte på. Det finns något fegt och räddhågset över det och en bristande insikt om att Stockholm faktiskt också bara är en liten skitprovins i världen.

Nå, snart ses vi alllesammans igen på det hårda mässgolvet. Ett år går ju onödigt fort. Träna upp er tills dess!