Den andalusiske vännen – en bok i tiden?

REDAN INNAN ROMANEN ens nått en enda vanlig läsare klämmer Norstedts på baksidan av Alexander Söderbergs thriller Den andalusiske vännen i med att boken ”redan är en succé världen över”! 

Hur man nu kan tala om världssuccé för en opublicerad bok? Filmrättigheterna är visserligen sålda, liksom utgivningsrätten till trettio länder, och det är säkert en affärsmässig framgång. Men succé blir en bok väl först när många läsare älskar och köper den?  

Nåja, alla debutanter skulle givetvis önska sig samma bullrande eldunderstöd från ett stort förlags marknadsavdelning – och sist det hände (Stieg Larsson) hade ju faktiskt Norstedts rätt!

Fast risken är att det uppblåsta succépratet lägger sig som ett filter mellan läsaren och texten. Var det inte mer än så här? kan läsaren frestas att undra efter att ha slagit ihop boken.

Först som sist: Den andalusiske vännen har inga andra anspråk än att vara en tidsfördrivande thriller i nutidsdräkt och med största delen av handlingen förlagd till ett gangsterifierat och korrupt Stockholm.

Som sådan är den en fungerande bladvändare. Söderberg kan förvisso skriva: rappt, snärtigt, enkelt. Precis så som nutidens säljande litterära sed bjuder och som många läsare uppskattar.

Grundstoryn är enkel. Sjuksköterskan och nyblivna änkan Sophie gör intryck på den gentlemannamässige internationelle storgangstern Hector, som hamnat på sjukhus efter en bilolycka (arrangerad av en konkurrerande gangster förstås). Krimchefen Gunilla, med egen hemlig och okonventionell grupp, vill kartlägga Hector och går vägen via Sophie, som därmed inte bara blir indragen i kärlekens garn utan också brottshärvans.

Från den punkten trappas allt upp i en hårt skruvad spiral av händelser, som till sist slutar hos vännen Hector i Andalusien.  Fast som läsare förstår man förstås att den är nu det verkligen börjar, det vill säga i nästa bok (Söderberg och förlaget har lovat minst tre).

Men det verkligt intressanta med den här romanen är inte handlingen eller personskildringarna, utan utförandet. Det litterära hantverket i Den andalusiske vännen är nämligen till förvillelse lik det manér som Stieg Larsson inledde och Lars Kepler fortsatte. Man börjar skönja ett gemensamt mönster – eller recept, kanske – för den svenska nutida thrillerromanen.

Berättandet präglas av ett ymnigt flöde av dramatiska händelser som staplas tätt, tätt på varandra. Förloppen blir snabba, osannolika och med nödvändighet mycket våldsamma. Hos Söderberg skvätter blodet på alla möjliga och omöjliga ställen, det slåss och knarkas och misshandlas och mördas i en oavbruten händelsekedja.

Det är som att grova våldsskildringar är spänningens grundförutsättning för Larsson, Kepler och nu Söderberg. Flykt, jakt, hot och våld – det är grundstenarna i den dramaturgi de håller sig till. Det gör förstås drivet starkt, för vem vill inte veta hur det går till slut?

Jag misstänker att den svenska kriminalromanen är tv- och filmskadad. Filmdramaturgin märktes redan hos Stieg Larsson, den är påtaglig hos Kepler och jag misstänker att även Alexander Söderberg har suttit med sina gula post-it-lappar och gjort storyboard till en snabb actionrulle, som han samtidigt hanterar i romanform. Inget ont i det, men genren har sina begränsningar.

Den viktigaste begränsningen är frånvaron av djupare personporträtt och trovärdig psykologi. Söderberg lyckas visserligen göra den trasige spanaren Lars Vinge levande, om än med drastiska metoder, och snuddar ibland vid en intressant gestaltning av  sjuksköterskan Sophie Brinkmann. Men hade jag önskat något ytterligare av Den andalusiske vännen så hade det just varit större trovärdighet i persongestaltningen. Det gäller inte minst de högt uppsatta poliser som till sist syr ihop den korrupta och blodiga säcken.   

Behöver thrillers vara något annat än spännande då? Nej, naturligtvis inte. Att skriva bra spänning är lika krävande och svårt som något annat – eller svårare.

Till sist beror det på vilken sorts läsare man är: själv får jag puls när det står en mördare bakom varje dörr som öppnas, och jag läser gärna några extra sidor för att få veta hur det ska gå. Till slut, när stympningarna blir för många och det är fullt av likdelar i restaurangfrysen, börjar jag dock längta efter någon som vill berätta på något annat sätt om hur vi lever våra liv på denna ömkansvärda jord.

Men för all del, Den andalusiske vännen klarar sig väl så bra i jämförelse med sina blodiga kamrater i thrillergänget. Och visst kommer jag att läsa tvåan också. Om det blir ”en succé världen över”? Tja, varför inte? I alla fall i händerna på rätt regissör och rätt marknadsförare.

Alexander Söderberg: Den andalusiske vännen. Norstedts 2012. ISBN: 9789113043623.

Knausgårds fyra – ung man i en dimension?

JAG BLIR MER och mer nyfiken på hur jag till slut kommer att summera läsningen av Karl Ove Knausgårds stora romanprojekt Min kamp, när jag väl läst ut den sjätte delen.

Ännu har jag bara kommit till Min kamp 4 och lägger ifrån mig den boken utan att ha blivit särskilt berörd, för en gångs skull.

Som alltid glimrar Knausgård till i långa stycken. Men vad det här bandet egentligen vill säga är mer oklart. Det berättande som tidigare varit unikt i de tidigare romanerna börjar plötsligt kännas som ett slags manér.

Storyn är enkel: den unge Karl Ove får jobb som lärarvikarie på en skola i en karg och händelsefattig fiskeby i Nordnorge. Det är vinter. Havet är svart, bergen störtar brant ner i vattnet, de få invånarna dricker kopiösa mängder sprit och går ut och in i varandras lägenheter, unga kvinnliga elever attraherar den unge vikarien, snöplogen jagar honom genom vinternattens öde gator, det enda han tänker på alla dagar och alla nätter är musik, att äntligen få knulla och att dricka alkohol.

En skildring av en ung mans sökande efter sig själv, javisst. Men ganska stillastående, trots allt. Och då får jag plötsligt för mig att Knausgård här  ytterst medvetet vill skildra hur hopplöst endimensionellt och primitivt unga män formar sina liv? Att detta är ett obarmhärtigt autofiktivt självporträtt, vars provokativa syfte är att dra slöjan av alla heroiska och Lundellskt grabbiga Jack-skildringar av liknande 19-åriga pojkar, vilka endast tycks ägna sig åt att försöka knulla, supa och härma Hemingway i sin banala strävan efter att bli beundrade män?

Så enkelt är det förstås inte heller och allt beror säkert på vem som läser.

Min kamp 4 skildrar i stort sett endast detta år i karl Oves utveckling; en rak, i många stycken frustrerad och  bakfull berättelse.

Men ibland också vacker. Som alltid i naturskildringarna, i de snabba ögonblicksbilderna av vår, av fukt, av kyla, av snö, av mörker. Och som i skildringen av mamman, till vilken Karl Ove återvänder på loven och alltid möter en självklar omsorg och ett vuxet sätt att korrigera ynglingens snedsteg. Mamman träder här fram i en starkare dager än i de tidigare delarna, befriad som hon är av det tyranni som Karl Oves far spred så länge de var gifta med varandra.

Sexualiteten brinner i Karl Oves kropp. Tjejer och kvinnor är enbart objekt. Sex är ett problem, ett hopp, en rit som måste avverkas på vägen. Min kamp 4  erbjuder i det avseendet det mest magnifikt provocerande romanslut jag sannolikt läst någon gång.

Bortom allt detta finns kärleken, faktiskt, till Hanne. Den unga kvinna som står för så mycket annat än sex, ja, egentligen allt annat än sex. Och som är den som verkligen får det att värka och jubla i Karl Oves hjärta, men som också synes vara helt ouppnåelig. Det är henne han tänker på, ständigt. Till exempel under en bussresa en kväll:

Å, här är sången om den unge mannen som älskar den unga kvinnan (…)  Allt gör ont, men ingenting är så skönt. Å, här är sången om att var sexton år och sitta i en buss och tänka på henne, den enda, utan att veta att känslorna långsamt, långsamt kommer att bli mattare och svagare, att livet, det som nu är så stort och väldigt, obönhörligt kommer att bli mindre och mindre, tills det blir en hanterbar enhet, något som inte gör så ont men som heller inte är så underbart.

Just där, efter det stycket, kliver författaren in i sin bok och gör sig synlig: Detta kunde bara en fyrtioårig man ha skrivit. Jag är fyrtio nu, lika gammal som min far var då, jag sitter hemma i lägenheten i Malmö, i rummen omkring mig ligger min familj och sover.

Det är i sådana ögonblick Knausgård är lysande och fascinerande. Må vara att Min kamp 4 som helhet är en smula oengagerande för mig, även om jag förstås kan känna igen mig i mycket. Jag kan dock konstatera att jag sträckläste även den här romanen.

Karl Ove Knausgård: Min kamp 4. Norstedts 2012. ISBN: 978-91-1-303670-0.

Andra recensioner: GP, Jonas Thente i DN,  Nils Schwartz i Expressen, Nina Björk i DN

Till offer åt Molok – gastkramande och vacker

FÖR NÅGRA ÅR sa akademiledamoten och författaren Torgny Lindgren till mig, att han som regel lägger ifrån sig nya svenska deckare efter bara några sidor. Utom i ett fall: - Åsa Larsson. Hon kan åtminstone skriva!

Det har han givetvis helt rätt i. Åsa Larsson höjer sig klart över mängden, om man nu ska jämföra.

Den alldeles purfärska romanen ”Till offer åt Molok”, som släpps i dagarna, är i en egen klass, både vad gäller språklig höjd, intrig, gestaltning och inte minst det som jag så ofta tycker saknas i de flesta svenska kriminalromaner och thrillers, nämligen människoskildringar.

”Till offer åt Molok” tar avstamp i ett brott vars mysterium ligger förborgat i generationers historia. Ett (alltför?) vanligt, men också tacksamt, grepp inom kriminallitteraturen. Åsa Larsson ger oss två parallella skildringar: dels från gruvdriftens Kiruna i början av förra seklet, dels från idag, och låter långsamt trådarna mellan då och nu tvinnas samman.

Hon håller med säker hand isär de två skikten i romanen. Skildringen av det tidiga 1900-talets människor är dramatisk, passionerad och vacker, språket är rikt, men ändå avskalat och exakt. Skildringarna av sprakande, glasklara kalla nätter och rytande vinterstormar är aldrig långa, men målar upp landskapet och miljöerna så att det blir både hisnande och fruktansvärt. I nutid blir språket enklare, mer vardagligt. En traumatiserad pojke, som hamnat mitt i de våldsamma händelsernas centrum, ligger halvt gömd i berättelsen, och drar den obevekligt framåt.

Det är mycket skickligt genomfört.

I sin förra bok, Till dess din vrede upphör, inleder Åsa Larsson gastkramande starkt. På samma vis är det i Till offer åt Molok; den inledande björnjakten är otroligt tätt skriven. Även i upplösningen – som den här gången kanske inte är fullt så gräslig som i tidigare böcker – vevas spänningen upp till bristningspunkten. Jag imponeras alltid av författare som kan få mig dit, ty de är sannerligen inte många.

I den nya romanen har vi återigen med åklagaren Rebecka Martinsson att göra. Den här gången fördjupas skildringen av henne, hon blir mer och mer levande och angelägen att följa. Hennes antagonist, åklagare von Post, visar däremot upp en rad usla egenskaper som gör honom till en fähund, fullt i klass med Bulldoozer Olsson hos Sjöwall & Wahlöö eller den numera hatälskade Bäckström hos Leif GW Persson. Komisk tjockskallighet funkar alltid i polisromaner, så även här. Även om man, så att säga, har stött på typen förr.

Allra bäst tycker jag att Åsa Larsson lyckas med det tidiga 1900-talet. En klassisk dramakvartett spelas upp: den älskvärde men svekfulle disponenten, den vackra, kärleksfulla men enkla folkskollärarinnan, hennes förtrogna som tjänar som piga hos disponenten och så förstås den vidrige och omänsklige gruvfogden.

Mellan dessa fyra utspelar sig ett utdraget drama – sensuellt och dramatiskt, hemskt och vackert – där makt, kärlekslängtan, svek och underkastelse är satt i rörelse. Ett drama som egentligen kunde ha blivit en egen storartad liten roman. 

 Varför jag kommer att tänka på ”Ormens väg på hälleberget”? Ja, kanske för det där som Torgny Lindgren sa om Åsa Larsson. Kanske anade han ett släktskap. På något vis finns det nog där.

Det är, till sist, många hundar ute och springer i den här boken. Mot slutet förstår man varför, och då är allt förlåtet. Annars är romanens enda lilla svaghet, att en och annan nutida vardagsscenblir lite väl utdragen och trivial. Vem har inte haft truliga tonåringar och hur noga ska diverse hundar egentligen få visa upp sina olika kynnen så fort de kliver in i ett nytt kapitel?

Men det är verkligen en randanmärkning, på gränsen till onödig. Glöm den. För Till offer åt Molok är i allt väsentligt en roman som stannar kvar i minne och känsla långt, långt utöver vad svenska kriminalromaner annars förmår.

Det är inte utan att jag under läsningen kände doften av den stora romanen om det svenska 1900-talet, skildrat genom gruvbrytningen i Norrbotten och kanske med en parallell handling i huvudstaden. Fick jag välja författare till en sådan, stor episk berättelse så skulle det bli Åsa Larsson.

Åsa Larsson: Till offer åt Molok. Albert Bonniers förlag. ISBN 9789100125318.

PS. Här är några andra – senare – recensioner av romanen: Expressen, SvD, Skånska Dagbladet.  DS.

Finfin recension för Saras nya

MÅSTE BARA FÅ länka till recensionen i Svenska Dagbladet idag, där Paulina Helgesson tar sig an Sara Lövestams ”Tillbaka till henne”.

Sara Lövestam vann Bok-SM 2009 (anordnat av Piratförlaget) som jag också deltog i och hon har nu kommit ut med sin tredje roman.  Sara imponerade på mig redan från första stund vi kom i kontakt och det är lätt att bli glad åt hennes framgångar.

Recensionen i SvD idag kan du läsa här.

Nesbø plågar sin hjälte

EN AV DE grundläggande dramaturgiska reglerna är att berättaren bör plåga sin hjälte, helst bortom det rimligas gräns. Det är exakt vad Jo Nesbø gör i sin senaste Harry Hole-thriller Gengångare.

Den här gången återvänder den kroppsligt och själsligt ärrade polishjälten till Oslo, från tre års exil och tveksamma aktiviteter i Hongkong. Det som driver honom tillbaka är läget för Oleg, sonen till Harry Holes stora och komplicerade kärlek Rakel. Oleg sitter nämligen häktad för mord. Redan där börjar alltså plågorna för Harry, som tidigare varit nästan som en far för Oleg.

Det som sedan följer är en lång odyssé i de skuggiga delarna av Oslo, där gatuhanteringen av narkotika och våld vävs in i storpolitik, polisväsende och etablissemang. Kanske är det rentav en av behållningarna med den här romanen, att Nesbø så lätt tvinnar ihop banden mellan de etablerade medborgarna och slutanvändaren på gatan. Hos Nesbø är steget avslöjande kort mellan den elegante smugglande piloten på Gardemoen och den tjackstinne dealaren i city.

Annars är Nesbø  ofta lite väl våldsam för mig. Eller möjligen  lite för våldsfascinerad, för att nu hitta ett uttryck som inte betyder våldsförhärligande. För jag tror nämligen att  Nesbøs avsikter är goda: genom att skruva till våldet vill han möjligen få oss att också förstå och ta avstånd. Men ibland tenderar han till att överdriva.

I övrigt är Nesbø förstås en rasande skicklig thrillerförfattare. Det driver, det är spännande, det är överraskande. Nesbø har inte alltid kommit in under huden på sina personer – framförallt inte på Rakel, Harry Holes stora kärlek – men i  Gengångare lyckas han bättre. Den inneboende existentiella sorgen som Harry bär inom sig är djupt gestaltad, oförmågan och känslorna i relationen likaså. Det är värt hela läsningen, höll jag på att säga.

Det har varit en lång serie (nio romaner!) med Harry Hole och vår hjälte har plågats efter konstens alla regler. Så sker sannerligen även denna gång.  Och plågsamt är det så det räcker och blir över för alla sidopersoner också. Liksom för hela staden – Oslo visar sig i den här romanen från sin mest korrupta, maktmissbrukande, våldsamma, gråtrista och sönderknarkade sida.

Gott så för en stunds underhållning, spänning och eftertanke. Jag kan i alla fall inte påminna mig någon i Skandinavien som gör just den här genren bättre än Nesbø.

Jo Nesbö: Gengångare. Piratförlaget 2011. ISBN 978-9164- 203809.

Från låten jag – till trudelutten du – i musiken vi

Det här är NÄSTAN Björn Ranelids text från Melodifestivalen 18 febr 2012:

Schlagern, detta under, detta spektakelmirakel… och är mäktigare än allting annat på denna jord.

Schlagern… Ett enda vapen, mäktigare än allting annat.

SCHLAGERN, VILKEN KRAFT!

Världens första, och största atombomb… är Schlagern… detta under… detta spektakelmirakel

NU SKJUTER VI IVÄG LÅTARNA

Ett spektakel som kallas Schlagern, ett mirakel…

DETTA MÄKTIGA ORD

Ett mirakel som kallas Schlagern, ett spektakel…

Schlagern är världens största mirakelspektakel…

Schlagern, Schlagern… detta under… detta under

Att leva är att simma från låten jag… till trudelutten du… i musiken vi.

Om kvinnan säger nej…till mannens sång i 60 år… så dör mänskligheten ut.

Detta under… JA, SÅ ÄR DET!

Ett mirakel som kallas Schlagern, ett spektakel…

DETTA MÄKTIGA ORD

Ett spektakel som kallas Schlagern, ett mirakel…

Schlagern stavar aldrig fel… ett mirakel

Schlagern lutar… en aning som gammeldags skrivstil… ett spektakel

VILKEN KRAFT… KVINNAN ÄR DET SNYGGA KÖNET… GLÖM NU INTE DET

Ett mirakel som kallas Schlagern, ett spektakel… ett mirakel… ett spektakel… Här är ett mirakel

Schlagern stavar aldrig fel… ett mirakel

Schlagern Schlagern Schlagern OJ OJ

Ett spektakel som kallas Schlagern

Nu kommer Schlagern, nu kommer armén, nu kommer soldaterna

HERREGUD….  Spektakel!

(fritt efter Björn Ranelid, Melodifestivalen, februari 2012.)

Le Carré i normalform

DET VAR LÄNGE sedan John le Carré överrumplade sina läsare. Han bygger sina verk med snillrika storpolitiska och dagsaktuella intriger, kryddat med ofta ganska gripande porträtt av de enskilda människor som är brickor i det globala maktspelet. Och han bygger med samma arkitektur från bok till bok.

Det blir ofta väldigt bra. Men i Vår egen förrädare blir det inte fullt så bra, utan bara normalbra. Jag är inte övertygad om att le Carré lagt ner hela sin själ i just den här romanen. Men för all del, intrikat och lite spännande är det, om än en smula pratigt.

Perry och Gail, två unga och vackra britter, är på semester i Västindien när de sugs in i den ryske miljonären, bulvanen och penningtvättaren Dimas stora och farliga famn. Dima planerar att hoppa av till England, han är beredd att ange de ryska oligarker och maffialigor han jobbat åt och förväntar sig att den brittiska underrättelsetjänsten i gengäld skall ge honom en skyddad och en trygg framtida tillvaro. Perry och Gail blir länken in till den hemliga brittiska militären.

Naturligtvis dras Perry och Gail mer och mer in i spelet, inte minst beroende på Perrys fåfänga och överklassiga förtjusning i lite extra dramatik i tillvaron. Det är just här, i skildringen av individerna, som le Carré glimtar till. Men till skillnad från exempelvis The Constant Gardener så lämnar den här romanen mig i övrigt ganska oberörd.

le Carré bygger storyn fram till ett slut, som sannerligen inte var svårt att tänka sig redan tidigt i berättelsen. I mitt inre får jag bilden av en rastlös le Carré, en grånad gentleman som inser att det här inte är något mästerverk, men som litar på sitt hantverk och skyndar på för att sätta punkt, slå igen det här romanprojektet och lägga det bakom sig. Boken har helt enkelt plötsligt slut och vad som händer huvudpersonerna i fortsättningen verkar författaren lika ointresserad av som jag är.

Bra underhållning, förstås. Men bättre kan le Carré definitivt.

Läs också: SvD, DN, Expressen, GP

Blir BOOKED en maktfaktor i bokvärlden?

MÅNGA NYA IDÉER poppar upp inom bokbranschen numera. Det senaste påhittet heter BOOKED  och drivs av fem kvinnor från förlagsvärlden. Jag nappade direkt, för det här verkar fiffigt och kul.

Det handlar om marknadsföring och BOOKEDs egentliga kunder och inkomstkälla förväntas bli förlagen. Grundidén är retfullt enkel: vanliga läsare får ett förhandsexemplar av kommande böcker, mot att de skriver om dem på bloggar, twitter eller facebook.

Booked sammanställer sen det som skrivs och förlagen kan använda det i sin marknadsföring. Smart. Traditionell kritik i dagspress får därmed en motvikt eller, om man så vill, ett komplement. Så här uttrycks det på Bookeds hemsida:

”Om du går med i Booked får du chansen att läsa bokförlagens nya titlar, innan de kommit ut. I gengäld talar du om vad du tycker om boken, oavsett om du älskar eller hatar den.

På så sätt får du, helt gratis, läsa nya böcker och stajla för dina vänner om det senaste. Författarna får reaktioner på vad de skrivit.
Och bokförlagen behöver inte längre vänta på att komma in på kultursidorna. För när allt kommer omkring bor det ju ändå en liten litteraturkritiker i oss alla, inte sant?”

Här är adressen: www.booked.nu

Knausgårds trea sjuder av liv – och obehag

I OCH MED den tredje delen av Karl Ove Knausgårds väldiga romansvit Min Kamp växer och fördjupas detta stora och egenartade litterära projekt.

Det som slår mig – när jag nu har läst tredje bandet, som kom på svenska i höstas – är med vilken energi och målmedvetenhet som Knausgård tar sig an sitt självpåtagna uppdrag. Det fräser om texten.

Inte någonstans i boken finns tillstymmelse till tvekan. Varje episod och varje replik har samma tyngd. Knausgård hugger och bänder och formar sitt verk bit för bit, oförtrutet, envist och skoningslöst.

Detta tredje band har på sina ställen beskrivits som en ”mellanbok”. Det kan jag inte alls hålla med om.

Visst har det berättats om unga skolpojkars utveckling förut. Onda fädrer har vi också stött på i andra romaner. Det vaknande sexuella intresset, rangordningen bland kompisar, utanförskapet, mobbning och sjuttiotalsmiljöer likaså.

Men Knausgård berättar sin historia och den är omskakande och mycket gripande.

Den här gången börjar historien från början, det vill säga när familjen Knausgård flyttar till Tromøya på den norska sydkusten. I bagaget har de den nyfödde Karl Ove och i handen den äldre brodern Yngve.

”Hur formas en människa?” är den fråga som vibrerar mellan raderna i varje episod och på varje sida. Och fastän berättelsen långsamt tar sig fram över åren, nästan som ett utdraget kammarspel i en sluten miljö, så blir det genom skildringen av Karl Oves första femton år i livet som vi får svar på frågan.

Mycket har sagts om den gastkramande bild Knausgård ger av sin pappa. Fadern som kräver total disciplin av sina söner och vars uppfostringsmetod är terror och skräck. Fadern som är den ende som aldrig nämns vid namn i berättelsen. Fadern som begår vidriga maktövergrepp mot sina barn, fadern som styrs av sin egen inre motor, sina gener och sin historia. Som själv uppvisar ett avgrundsdjupt stort svart hål i sig själv och är helt oförmögen att kommunicera med sin familj och ändå – eller just därför – utövar makt över alla. Fadern som bara fungerar som social varelse utanför hemmet, som lärare och som kommunpolitiker.

Det är en oerhörd skildring. Pojken Karl Oves ångest över att göra fel och bli bestraffad förs över till läsaren. Sant eller inte? Omöjligt att veta och egentligen ointressant. I början av det tredje bandet för också Knausgård ett resonemang om minnets opålitlighet. Och fortfarande talar vi om en roman och inte ett rättegångsprotokoll. Men som gestaltning av vad föräldrar kan skapa i sina barn är det mycket drabbande.

På ytan är Min Kamp 3 en enkel, linjär barndomsskildring. Barnet Karl Ove för ordet i den ålder han just råkar vara i berättelsen. Men vid ett tillfälle kliver den vuxne författaren in och tar över, det sker mitt i boken, ungefär som om Karl Ove Knausgård blivit drabbad av sin egen text och sina hågkomster av faderns mörker och övergrepp:

”Jag lever, jag har egna barn, och med dem har jag i stort sett bara försökt uppnå en enda sak, nämligen att de inte ska vara rädda för sin pappa.”

Debatten om Knausgård lär ha handlat mycket om just den nakna och utlämnande skildringen av fadern. Ändå är det lätt att se att det knappast rör det sig om någon litterär hämnd. Knausgård ger inte den unge Karl Ove någon offerroll – även om små barn självklart alltid är offer gentemot onda föräldrar.

Den tredje delen av Min Kamp sjuder för övrigt av liv. I skildringarna av en skock ungar som leker en höstkväll på gatan, en bilfärd till fjällen eller en cykeltur på en genväg genom skogen är Knausgård mästerlig på att frammana stämningar, färger och dofter. Det är lätt att känna igen, att som läsare förflyttas tillbaka till samma ålder – åtminstone för oss som växt upp ungefär samtidigt och i ungefär samma miljöer.

Det som skiljer det tredje bandet från de första två – och som kanske gör att några ser det som en ”mellanbok” – är den obrutna handlingen. Det gör möjligen att det blir mer lättläst, vilket inte på något vis ska förväxlas med att det är mindre storartat.

För det är just precis vad romanprojektet Min Kamp är. Storartat.

Här är vad jag skrev om Min Kamp 1 och Min Kamp 2.

Karl Ove Knausgård: Min Kamp 3. Norstedts 2011. ISBN 978-91-1-303668-7.

Läs mer: DN, Expressen,

Keplers trea – 195 kapitel utan djup

HUR SKA MAN förhålla sig till det författarskap som kallar sig Lars Kepler och som nu visat musklerna i tre maffiga kriminalromaner?

För min del är jag faktiskt fortfarande sval. Det djup som jag gissar att författarduon bakom Kepler försöker ge sina berättelser infinner sig helt enkelt inte. I alla fall inte hos mig.

Visst är de tre romanerna – Hypnotisören, Paganinikontraktet och nu Eldvittnet – flyhänt underhållning i våldsskildrarbranschen, inte tu tal om det. Dessutom skrivna på en rapp och pulserande presensprosa. Det händer saker oavbrutet. Som läsare vill man hela tiden vidare, ”bara ett kapitel till, snälla!”-syndromet i sin prydno.

I Eldvittnet föses läsaren fram genom 195 korta och lättlästa kapitel, laddade med action och dialog. Några brutala mord – givetvis med symboliska insag – på ett behandlingshem för unga och väldigt trasiga kvinnor inleder hela skeendet. Upplösningen blir förstås också våldsam med förkolnade lik, svarta benpipor, utbrända bilvrak och ett hotfullt (eller kittlande) löfte om nya hemska grymheter i kommande romaner.

Efter tretton kapitel i Eldvittnet dyker kriminalkommissarie Jonna Linna upp på det drabbade behandlingshemmet. Han tar sig an fallet med sedvanlig frenesi och åtta kapitel senare har han hittat ytterligare ett lik.

Vad som därefter är, är intrig. Det ena leder till det andra, som det ska göra i en bra deckare, och hela den ganska komplicerade (och kanske långsökta) bakrundshistorien rullas upp fram till den blodiga upplösningen.

Som en extra krydda får vi nu till sist reda på lite mer om den tystlåtne Joona Linnas eget inre trauma. Hur trovärdigt det är undandrar sig min bedömning, men uppenbarligen kommer det att spela stor roll framöver.

Själv riskerar jag att ledsna. Bra förströelse är det visserligen, men min huvudsakliga invändning mot Keplers romaner kvarstår: trots alla personliga och psykologiska trauman som radas upp, så förmår jag inte komma nära en enda av romanens personer.

Och Joona Linna är jag faktiskt fortfarande inte ett dugg nyfiken på. Men kanske ligger ansvaret för det mer hos mig som läsare, än hos Kepler som författare.

Lars Kepler: Eldvittnet. Bonniers (2011). ISBN 978-91-0-012643-8. (Lars Kepler är pseudonym för Alexandra Coehlo Ahndoril och Alexander Ahndoril.)

Recensioner på annat håll: SvD, Lotta Olsson i DN, Annika Koldenius blogg, GP, Nina Lekander i Expressen, Smålands-Posten,  Bokhora