Läsning just nu: Mäster

JUST NU ÄGNAR jag mina läsarstunder åt Alexandra Ahndorils roman Mäster – jag har inte kommit mer än till en tredjedel men inser att det här är en underbar gestaltning!

Boken handlar ytligt sett om August Palm, ”Mäster Palm”, en av arbetarrörelsens pionjärer. Men som alla goda litterära gestaltningar så går boken också på djupet, i sin skildring av förtryck, onådiga år och hunger. Det är alltså inte en biografi över Palm, utan just en gestaltning av ett livsöde. Och Alexandra Ahndorils språk är musikaliskt, långsamt och kräver ens uppmärksamhet. Jag anbefaller den redan nu till läsning!

Guillou och sanningen



DET VAR MIN själ längesedan någon verksam författare var så hårt ansatt som nu Jan Guillou.  Från alla håll kommer angreppen kring hans roll i IB-affären och som påstådd KGB-informatör – och allt faktiskt bara för att hans egen nyss utkomna memoarbok var fylld med onödigt många oskrivna sidor.

Så här skrev jag här på bloggen dagarna innan Expressens avslöjande om Guillou och KGB:

Sen utgår jag från att hans minnen är selekterade och att det mest intressanta i memoarhänseende är det som han väljer att inte skriva om. Men så är det väl alltid?

Jan Guillou själv försöker förstås parera och är skicklig på det. Fram med charmigaste leendet, skyll på ungdomsnaivitet och försök till varje pris bagatellisera de nya uppgifterna, även om det kostar några tillmälen som ”romantisk yngling” och liknande förklenande omdömen.

Jag har med nöje läst Guillous bok och tycker att han på många ställen har en uppfriskande självkritik, även om den snabbt sköljs bort av tämligen självgoda summeringar. Men det må vara hänt, för ingen kan ta ifrån Jan Guillou hans skicklighet som reporter, journalist och debattör. Många gånger är hans slutsatser i olika samhällsfrågor också lätta att instämma i.

Men KGB-historien slutar inte vibrera. Guillou har knappast rätat ut alla frågetecken än. För mig är det exempelvis ett svagt försvar att skylla på naivitet – en naivitet som i så fall gällde 1967-72, men som raskt året därpå övergick i total mognad i samband med IB-avslöjandet 1973. Naiv hos KGB ena året, men nästa år mogen och seriös avslöjande journalist? Njae.

I de dokument som Expressen publicerade (Arne Lembergs rapport till SÄPO om Guillous förehavanden) står också en uppgift som märkligt nog inte kommenterats eller dementerats. Nämligen att Guillou vid ett av sina möten med KGB överlämnade ett fotografi på en person som Guillou antog var CIA-agent i studentkretsar i Stockholm. Stämmer det kan man naturligtvis fråga sig vilka obehagligheter som drabbade den utpekade  och varför i all världen den naive Guillou kunde vara moraliskt och politiskt kapabel att ”bränna” en CIA-agent inför KGB mitt under kalla kriget. Guillou har nu envist försökt skämta bort rubriken om spionage – men att på svensk botten kartlägga den ena supermaktens agenter och skicka informationen vidare till den andra supermakten verkar i alla fall i mina oerfarna ögon vara just spionage.

På Piratförlagets hemsida kan man läsa Jan Guillous egna utsagor om avslöjandet. Han skriver att det är ”skakande dystert” att hans forne vän Arne Lemberg skvallrade för SÄPO, men demeneterar ingenting i sak i Lembergs brev. Alltså ingen dementi om att Guillou lämnat fotografier på misstänkt CIA-agent till KGB.

Såvitt jag har sett har ingen journalist noterat den detaljen, märkligt nog. I dag kommer angreppen från andra håll, bland annat gamle IB-chefen Birger Elmérs dotterson, som i Expressen hävdar att Guillou skapat en självförhärligande myt.

Det man brukar säga i sådana här fall är att uppmana den attackerade att slänga fram alla kort som finns på bordet. Kanske borde Guillou göra ytterligare ett besök i sitt arkiv. Och helst också i KGB:s, vilket naturligtvis vore lika intressant.

För oss som var med i kretsarna kring FIB/Kulturfront när hela IB-affären briserade, i början av 1970-talet, är det naturligtvis plågsamt att se hur en av avslöjarna nu detroniseras med fullt bombardemang. Jag tror att man i den stormen ska påminna sig att det också finns andra politiska skäl för en del att attackera Guillou. Ett skäl är hämndlystnad, ett annat är förstås att ta chansen att få bort honom från den dagspolitiska debatt där han är en stark röst, inte minst i mellanösternfrågan.

Just nu känns det som att Guillous störste fiende är han själv. Det är naturligtvis helt rätt att i pocketutgåvan av memoarerna skriva till ett stycke om KGB-historien. Helst ett mycket utförligt och inte polemiskt stycke, utan fullständigt och klargörande. Helt enkelt.

Annars kommer nog memoarbokens titel att bli obehagligt sann: ”Ordets makt och vanmakt”.

Ena benet i graven…

… har nog tyvärr sajten Kapitel 1 i dessa dagar. Ola Lauritzsons utmärkta idé, som Piratförlaget nappade på, har fyllt ett år, men åtminstone jag skulle bli (glatt) överraskad om den överlever ytterligare ett år. I alla fall i sin nuvarande skepnad.

Kapitel 1 blev en stimulans för många, inte minst för mig, och ledde också till att två unga författare fick sina livs första kontrakt. Dels Sara Lövestam med Udda, dels Christoffer Carlsson med sitt manus Vincent Franke. Udda kom ut i september i år, Vincent lanseras i mars 2010.

Men nu har fler och fler flytt fältet. Kapitel1 räckte gott som en starter, en igångsättare. Men i takt med att forumet mer och mer ockuperades av stollar och de intensiva och generösa diskussionerna om skrivande och gestaltning försvann, ja, då har skaran av seriösa deltagare på Kapitel1 snabbt krympt ner till nästan obefintlighet.

Denna lovvärda sajt sågs som en gökunge av många andra förlag. Jag är övertygad om att flera av dem i sinom tid kommer att försöka kopiera idén i någon form, trots detta. Men det som nu händer på sajten gör ingen glad och därför måste något drastiskt hända.

Antingen läggs den ner. Eller också gör Ola och Piratförlaget en total renovering: stänger ner sajten över jul och nyår, men varslar samtidigt om en nystart exempelvis 1 februari. Kombineras detta med en marknadsföringssatsning, så kommer nya ”författare” att hitta dit, vilket är en total nödvändighet. Bristen på Kapitel1 har hela tiden varit att det är för få människor som deltar, läser och kommenterar – på något vis måste antalet besökare och medverkande öka, bland annat för att krympa stolligheternas utrymme.

Jag kan bara önska Ola och Piratförlaget lycka till. Själv ser jag mig svårligen som någon framtida deltagare igen. Det var en vacker bebis som föddes för ett år sedan, men nu är den stygg och ful. Den är inte längre min baby och jag undrar om den ens är någons numera?

Däremot vet jag att det finns framskridna planer på andra skrivarsidor och de återkommer jag gärna till i så fall.

Färdigläst och nystart!

BÖCKERNA STÅR PÅ parad i bokhyllan efter bokmässan och flaxar med sidorna för att fånga min uppmärksamhet: ta mig! ta mig! ta mig!

Jag har just lagt ihop David Larssons debutroman I am wanted och ska återkomma med några reflektioner kring den (jag ska bara förvarna David först). Strax därpå kunde jag inte låta bli att gå rakt in i Jan Guillous Ordets makt och vanmakt - en memoarbok som är direkt fängslande och uppslukande, åtminstone för mig som åldermässigt är hack i häl på Guillou. Följaktligen är det en njutning att läsa om hans bildningsresa och jag är just nu några hundra sidor fram.

Visst kan man vara säker på att Jan vinner alla matcher och inte ens när han skriver att Per Ahlmark förvandlade honom till ett blodigt offerlamm i några debatter så blir man särskilt orolig. Naturligtvis reser sig lammet och dödar lejonet på slutet, det kan man verkligen vara säker på i den här boken! Men icke förty – Guillou har ett öppet resonemang om sina minnen och ett sedvanligt driv i berättandet som gör att jag oavbrutet längtar in i boken igen.

Sen utgår jag från att hans minnen är selekterade och att det mest intressanta i memoarhänseende är det som han väljer att inte skriva om. Men så är det väl alltid?

Bokmassan på Bokmässan

DAGEN EFTER Bok & Bibliotek i Göteborg slås jag av hur alla ojar sig över hur ”jobbigt” det var och hur ”färdiga” de är.

Det professionella bok- och kulturfolket twittrar och bloggar hejvilt om hur utmattade de är och minns jag rätt så började det där redan i torsdags, alltså efter en dag på mässgolvet.

Själv har jag njutit varje sekund, sprungit kors och tvärs, pratat och lyssnat, mött kända och okända, varit hungrig, törstig och svettig – men ändå så oerhört glad över att få vara med på denna böckernas Woodstock-festival, denna högljudda och underbara bazar, där ordtjusare och pockettjuvar trängs om utrymmet och försöker locka just mig!

Kanske var utgivningen inte lika spännande generellt som förra året (i varje fall har jag den känslan), kanske finns det en viss utmattning i alla standardiserade spänningsromansbaksidestexter (!); men några extra spännande saker tycker jag mig ändå ha hittat.

Jan Guillous memoarer förstås; vi som var med och upprörda då läser med glädje och igenkänning vad en av huvudaktörerna i det politiska 1970-talet skriver, ryktet gör dessutom gällande att Guillou aldrig skrivit bättre. Jag ska kasta mig över ”Udda”, Sara Lövestams debut som blev resultatet av Kapitel1:s Bok-SM, där jag också medverkade. Jag måste skaffa Lennart Hellsings senaste; avnjöt ett seminarium med denne nestor och kreatör som betytt så mycket för min egen språkbehandling (dessvärre var det för lite Hellsing på seminariet och för mycket moderator!). Jag slank förbi Svante Weylers nya förlag och fick reda på att han översatt och gett ut ALMA-pristagaren Sonya Hartnetts skandalbok, den mycket erotiska och frispråkiga ”Landskap med djur” som hon skrev under pseudonym; den måste också läsas och rodnas till. Bland mycket annat.

För mig är Bok & Bibliotek en föreställning jag inte vill missa. Jag råder bok- och kulturbranschens aktörer att skaffa sig bättre kondis och inte sucka så över att det är jobbigt. Och det där facebookandet och twittrandet som går ut på hur befriande det är för de stackars plågade förlagsmänniskorna att åka tillbaka till Stockholm förstår jag mig alls inte på. Det finns något fegt och räddhågset över det och en bristande insikt om att Stockholm faktiskt också bara är en liten skitprovins i världen.

Nå, snart ses vi alllesammans igen på det hårda mässgolvet. Ett år går ju onödigt fort. Träna upp er tills dess!

Den digitala boken

PÅ KAPITEL 1 förekommer understundom intressanta debatter kring böcker. Ett inlägg av den nye thrillerförfattaren pseudonymen David Larsson kunde jag inte låta bli att kommentera så här:

”De som spår bokens snara död låter väldigt lika de skönandar som i början av 1900-talet sa att radion skulle ta död på tidningar och tidskrifter. Eller att filmen senare skulle ta död på radion. Eller att tv skulle ta död på radion och filmen.

Idag vet vi hur det gick. Vi köper en blaska och hyr en film på macken, lyssnar på radion i bilen och åker hem och ser på Aktuellt.

Att nya medier tillkommer betyder inte nödvändigtvis att andra försvinner eller att marknaden EGENTLIGEN förändras. Visst innebär elektronisk distribution av böcker på ett vis en revolution, så till vida att vem som helst nu kan ”ge ut” sin egenhändigt skrivna bok på nätet. Det är framförallt bra för den som inte får gehör för sin text på annat sätt.

Nya strategier kring böcker kan förstås hittas via den elektroniska världen, men alla kommer ändå att formas kring samma sak: försäljning!

Att sprida böcker (eller musik) gratis och digitalt innebär bara att man letar nya sätt att ta betalt. Ungefär som när du får smaka räksallad gratis på ICA – du förutsätts bli en stimulerad konsument.

Ty seriösa författare vill nå ut, seriösa förlag vill sälja – allt för att kunna hålla en god standard på produktion, marknadsföring, distribution, redaktörsskap, redaktionellt arbete etc etc etc. Samt förstås för att i slutändan tjäna sig en hacka. Litteraturen lever på en marknad. Den distribueras och hittar sina läsare på en marknad. Detta grundförhållande kommer inte den elektroniska världen att förändra i grunden. I alla fall inte om du frågar mig.”

Manifestet och den olycklige Kurt

JAG HAR JUST lagt ifrån mig Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelsson. En märklig skröna om Kurt Haijby, mannen som hade en homosexuell relation till kung Gustav V. Samtidigt så läser jag i Dagens Nyheter idag ett svar på den debatt som uppstått efter det litterära manifestet som presenterades för några veckor sedan.

”Exploaterandet av levande och döda personers livshistorier i dagens svenska skönlitteratur leder romanen i en spekulativ och etiskt tveksam riktning. Sammanbland-ningen mellan biografi och fiktion undergräver förståelsen av såväl romankonsten som fiktionens egenart.” skriver manifestförfattarna idag.

Och någonting ligger det ju i det, inser jag efter läsningen om den olycklige Kurt. I stort sett samtliga personer i boken är hämtade ur verkligheten och även om författarna påpekar att de skrivit en roman, så efterlämnar boken ändå ett beskt stråk av osäkerhet. Helt enkelt beroende på att trovärdigheten i författarnas gestaltning bygger på oklar grund. Karaktärerna blir faktiskt platta, Kurt Haijby själv får bara en enda dimension, liksom hans tappra och undergivna hustru Anna.  För att inte tala om kungen själv.

Märkligt nog tror jag att en mycket friare roman, en helt uppdiktad historia med ungefär samma ingredienser, hade blivit trovärdigare och mer spännande. Då hade författarna tvingats skapa sina gestalter från grunden, se alla dimensioner i varje människa. Nu blir boken stum, kanske av för mycket hänsyn till att historien verkligen skett.

Det sägs mycket i boken om hur personerna tycker och tänker. Men medan den yttre handlingen är sann, är den inre naturligtvis uppdiktad. Och i just det här fallet räcker inte diktarförmågan till hos författarna; det blir helt enkelt lite för banalt och taffligt.

Däremot är grundhistorien fantastisk, hela förloppet kring Kurt Haijby och kungen är osannolikt och dessutom spännande. Som en lättläst berättelse om en dold epok i en förljugen tid i vår historia är boken förträfflig. Men som litterär njutning något begränsad.

För min del hade gärna Ebervall och Samuelsson fått skriva storyn rakt av, utan att försöka gestalta karaktärerna. Men de gjorde sitt val och det gedigna arbetet är ändå värt full respekt.

David Larsson släppt idag!

JA, ALLTSÅ INTE i meningen frisläppt – utan här rör det sig om ett boksläpp av ovanligt slag.

Pseudonymen David Larsson, som jag först lärde känna på Kapitel 1-sajten, har i dagarna släppt sin bok Jag är Wanted. 

Jag kan inte säga något om boken än, jag minns för lite av vad David hade utlagt på sajten i våras – men så mycket kan jag säga att David skriver på ett helt eget sätt. Han går grus och han sitter soffa och på något märkligt vis trotsar han alla lagar även inom skrivandet (jo, han har varit kriminell i övrigt, påstår han), såvitt jag minns med stor framgång!

Det är bara att önska lycka till, för denne okände bekanting.  Här kan du läsa hans blogg, förresten.

Författarens belöning

MATTIAS BOSTRÖM PÅ Piratförlaget har börjat blogga hejvilt och förtjänstfullt om utvecklingen inom förlagsbranschen. Spännande och lärorikt! Nu senast bringar han en viss ordning i bokutgivningens ekonomi, där diskussionen ofta kan vara väl så förvirrad. För att inte säga förhoppningsfull – vem vill inte bli en Liza Marklund-miljonär?

I ett färskt inlägg ger Mattias ett exempel på hur kakan fördelas. Om en bok säljs för 219 kronor i bokhandeln får författaren 32 kronor och förlaget 84, enligt Mattias. Det kan ju tyckas ohemult, eftersom författaren bevisligen skapat verket och utan författare funnes det inga förlag. Men nog är det väl ändå en symbios – utan förlag hade det väl inte funnits särskilt många (lästa) författare heller?

I räkneexemplet fortsätter Mattias med att visa hur förlagets olika omkostnader ser ut och att den där 84-kronan snabbt äts upp av tryck, layout, foto, marknadsföring, overhead etc. Men när dessa kostnader är betalade menar Mattias att förlagets kvarvarande vinst ändå är 25 kronor – att jämföras med författarens erhållna 32, där författaren (eller författarens bolag) ännu inte dragit från sina omkostnader!

Man kan utifrån Mattias exempel reflektera över hur värderingen av författarens arbete egentligen är – och då menar jag en författare som av förlag och bokköpare anses kvalitativ nog för att ges ut i åtminstone 3000 ex.

Låt oss säga att en god roman tar ett år att skriva, inklusive research och bearbetning. Når boken upp till en slutlig försäljning av hela 5000 ex, blir författarens totala ersättning cirka 160.000. Alltså en månadslön på drygt 13.000. Retroaktivt.

Detta skulle man  kunna jämföra med t ex förlagets fast anställda redaktörer, säljare eller vaktmästare. Enligt Mattias är snittlönen där runt 25.000. Talar vi årslön är det cirkus 300.000, alltså dubbelt mot författarens ersättning.

Jag undrar om detta ändå inte speglar någon sorts gammal kvardröjande syn på författaren som bohemisk och opålitlig – och utbytbar – konstnär, som skriver av en inre plåga, en drift och ett kall? Medan hans redaktör ses som en god kamrer, plikttrogen och korrekt, och bör åtnjuta stadig och kontrollerbar månadslön!

Nå, å andra sidan tror jag – men vet inte – att de författare som förlagen regelbundet arbetar med i praktiken åtnjuter en stadig ersättning, jämförbar med månadslön. Det är väl bara de första åren, innan författarmaskinen fått upp ångan och hittat sina läsare, som den skrala ersättningen svider.

Eller?

PS. Varför en bild på Sherlock Holmes? Två skäl: Mattias Boström är en hängiven Sherlock-fan och bokbranschekonomi ett totalt mysterium! DS.

Christoffer C går i mål!

EN HÄRLIG NYHET blev offentlig idag, nämligen att Christoffer Carlsson – en av finalisterna i Bok-SM – fått kontrakt med Piratförlaget på sin bok Vincent Franke.

Christoffer C har hängt med hela tiden som jag varit aktiv på Kapitel 1 och utmärkt sig med många kloka, roliga, drastiska och sköna kommentarer på forumet där. Hans Vincent Franke hann jag inte läsa hela av, men tillräckligt för att förstå att det i Christoffer finns en utsökt språkbehandlare och en författare med en klart brinnande eld i sig. All lycka till honom.

Ni som inte läst DN:s artikel kan göra det här!