Kränga böcker eller sprida litteratur?

HAR FÖRLAGSBRANSCHEN KAPATS av råbarkade kapitalister utan känsla för litteraturens värde bortom kvartalsboksluten?

Att döma av Per I Gedins genomlysande artikel i Svenska Dagbladet idag så är det precis vad som har skett de senaste åren.

Bokbranschen har blivit fartblind och den främsta drivkraften hos såväl förlag som bokhandelskedjor är numera att snabbt vinstmaximera, vilket då per definition drabbar den tålmodiga utvecklingen av goda författarskap.

Det har skällts mycket och ofta på bokförlagen, inte sällan från missförstådda författare som blivit refuserade eller som sett sig akterseglade i marknadsföringshänseende, där life-style-böcker får mer uppmärksamhet än exempelvis lyrik. Bonniers och Norstedts har under många år försvarat sina satsningar på bred, folklig och storsäljande litteratur med att det överskott som blir följden sedan används för att ge ut smalare titlar och satsa på att bygga mer olönsamma – men viktiga – författarskap.

Att förlag vill och måste tjäna pengar är ingen nyhet. Att de flesta förlag sedan länge gärna gett ut populära titlar – eller hoprafsade böcker av tv-kändisar – är heller ingen nyhet. Även den ”gamla” tidens förläggare och redaktörer var nog så medvetna om vad som var säljbart eller inte.

Det som den förre förläggaren och ordföranden i Svenska Förläggareföreningen, Per I Gedin, pekar på är något annat. En strukturell förvandling, där förlag drivs på ett kvartalsekonomiskt sätt, dvs med siktet inställt på korta lönsamma och säkra investeringar som omedelbart kan räknas hem, istället för på långsiktiga investeringar som på sikt och tillsammans skapar mervärdet. Kort sagt: hellre en snabbt säljande dagskändis än ett osäkert byggande av ett unikt författarskap.

Jag vet inte om det är så illa, eller om det kan riskera att bli så illa i framtiden. Jag har alltid hävdat att ett lovande författarskap och ett välskrivet skönlitterärt manuskript alltid hittar sitt förlag och blir utgivet. Helt enkelt därför att jag tror att sådana manuskript har en tydlig vinstpotential som är synlig även för en marknadsavdelning – förutsatt, förstås, att denna marknadsavdelning är rekryterad utifrån ett levande litteraturintresse.

Många har sen länge pekat på den fara som Per I Gedin idag håller fram. De stora skönlitterära förlagen måste skapa sin legitimitet genom att ge ut besvärliga, inopportuna, experimentella och kvalitativa författare – också. I synnerhet i dessa tider, när de stora förlagen trots allt redovisar utmärkta siffror.

Men betydligt mer hotande är de tendenser till monopolism som är så tydliga. Det är inte önskvärt, vare sig man är författare, läsare eller tryckare, att några få aktörer (Bonniers, Norstedts) kontrollerar hela kedjan – och att de gör det genom att hindra andra aktörer från att komma in på olika marknader och konkurrera.

För, till skillnad från hur det är inom vissa andra branscher, så är jag övertygad om att just ett mångfald i utbudet och konkurrens är livsviktigt för bokbranschen. Ju fler bra titlar som ges ut, ju fler spännande författarskap som föds i Sverige – desto lönsammare kommer branschen att bli. Och roligare!

Ändå tror jag alltså inte att bra romaner blir liggande opublicerade ens när kvartalsekonomerna tar plats i förlagens chefsrum. Är jag för naiv där och är bokbranschen ute på farligare vägar än vi tror? Lämna gärna din kommentar!