Lars Vilks konstverk fullbordat?

Skall man numera skriva något alls om konstnären Lars Vilks, så måste man först skriva det självklara:

Lars Vilks har en obestridlig rätt att uttrycka sig på exakt det sätt han önskar. Så ser den enkla grunden för allas vår yttrandefrihet ut. Den ska självklart alltid försvaras. Oavsett, naturligtvis, vad man tycker om Vilks som konstnär eller person.

Attacken mot honom vid föreläsningen i Uppsala är ett otäckt angrepp på mötesfriheten.  Störningen av föreläsningen var planerad och syftet var att stoppa Vilks, vilket också lyckades. Den film som ligger ute på nätet och som visar angreppet och efterspelet gör detta helt uppenbart. Angreppet måste beivras och reaktionen borde vara stark både från universitetsvärlden, rättsmyndigheter och religiösa ledare.

När detta väl är fastslaget, så måste vi kunna föra en parallell och fördjupad diskussion om själva det s.k. Vilkska konstprojektet – en diskussion som alltså inte handlar om Vilks rätt att bedriva projektet, utan om hur han bedriver det och vad det berättar om samtiden och om konstnären.

Inlindat i vadd

I takt med att hoten mot Vilks  blir mer reella och absurda verkar hans rondellhundsprojekt lindas in i vadd. Vilks själv och hans anhängare underblåser dessutom detta, genom att häckla de som inte nöjer sig med att slå vakt om yttrandefriheten. Precis som om en vidare diskussion om konstnärens projekt per automatik skulle gynna förespråkarna för inskränkt yttrandefrihet.

Men naturligtvis måste vi kunna diskutera Vilks konstnärliga verksamhet, samtidigt som vi försvarar hans rätt att bedriva den. Vad får vi annars för offentlighet? Hur långt kan en konstnär driva sitt projekt utan att diskussionen också måste få handla om vad han berättar, om hans sätt att berätta det och om de val han gör i sitt skapande?

Lars Vilks hävdar själv, om jag förstått det rätt, att hans konstprojekt är pågående. Allt – mordbränder, artiklar, möten, hans egen dokumentation – ingår i projektet.  På ett vis är det en begriplig och sympatisk hållning; konstnären vill undersöka hur konstvärlden och kanske också den samlade samhällsgemenskapen hanterar frågor om yttrandefrihet och konstnärlig frihet utifrån ett speciellt verk, rondellhunden. Det är fullt möjligt att den samlade dokumentationen – eller det samlade kontstverket – så småningom får ett historiskt  värde långt utöver vad vi idag kan förstå.

Men det är också fullt möjligt att Vilks saknar förmåga eller vilja att färdigställa detta projektverk på ett tydligt vis. Kanske gör han det till och med enkelt för sig, genom att hävda att konstverket aldrig kan eller bör färdigställas utan för all framtid skall vara i rörelse.

Mer betydande verk

I Vilks konceptuella konstprojekt kommer naturligtvis angreppet i Uppsala att vara ett av verkets beståndsdelar, liksom brandattentatet mot hans villa.  Då är frågan: har verket därigenom blivit mer betydande än innan de båda attentaten?

Svaret är tyvärr ja, eftersom det Lars Vilks konstprojekt försöker visa förstärks av de båda händelserna.

I förlängningen ligger det alltså absurt nog i konstnärens intresse att försöka driva projektet mot den yttersta konsekvensen. Den yttersta konsekvensen är paradoxalt nog exempelvis skador på hans egen person eller samhällsförändrande konsekvenser i form av lagstiftande ingrepp i den svenska yttrandefriheten som begränsar hans framtida konstnärliga möjligheter. Eller i värsta fall bådadera, kryddat med hårdnande motsättningar mellan islamistiska fundamentalister och västerländska dito i en mardrömslik omfattning.

Konstnärens projekt – med den inriktning det nu har – får alltså tyvärr en avsevärt större tyngd och berömmelse ju svårare konsekvenserna blir. Om Vilks inte lyckas provocera någon så självdör projektet,  lyckas han däremot fullt ut så får konstverket en evig plats i konsthistorien.

Konstens gränser

Frågan är därför, precis som för akvarellisten – när skall konstnären lägga ner sin pensel?

Bara för att man KAN måla lite till på akvarellen innebär det inte att målningen nödvändigtvis får ett större djup; oftast är det tvärtom. Bara för att man KAN provocera ytterligare grupper, medier eller lagstiftare innebär det inte att konstverket nödvändigtvis berättar mer om samtiden än om man hejdar sig vid en viss punkt. Bara för att man KAN fortsätta en debatt är det inte givet att argumenten blir tydligare eller fördjupas.

Jo, hävdar antagligen Vilks, det är just tänjandet och fortsättningen som blottlägger konstens gränser och lagar och får etablissemanget att bekänna färg. Men är det så? Jag är inte säker på att konstverket har så mycket mer att säga än vad det redan sagt. Däremot går det förstås att driva fram en större berömmelse. Ur en marknadsmässig synpunkt finns det antagligen goda argument för att fortsätta.

Inom de flesta konstformer talar man om att konstnärliga verk riskerar att bli överlastade. Stråksektioner kan bli för kletiga i musiken, skådespelare kan spela över, författare kan överlasta sina berättelser med adjektiv och ordflöden, målaren och skulptören kan arbeta sig långt förbi den gräns där verket är fulländat. Även ett rondellhundsprojekt löper, som vi ser, stor risk att bli överlastat och onödigt överdrivet.

Visst ska  en konstnär alltid följa sitt uppdrag; det som är givet av hans inre övertygelse, skaparkraft och snille.

Men när det gäller Lars Vilks pågående konstprojekt är det nu betydligt enklare att se övertygelsen och skaparkraften än snillet.  Vilks öppna övertygelse är uppenbar: att testa gränser, inte falla till föga och sannolikt också att profilera sin egen gärning, vilket är naturligt för en konstnär. Skaparkraften syns i hans gärning och där är Vilks oförtrutet aktiv; på sin blogg, i medier och vid framträdanden – alltsammans förmodligen i avsikt att driva konstprojektet och diskussionen vidare.

Konstnärens attityd och publik

I Lars Vilks värld ingår som sagt alla händelser och all debatt i rondellhundsprojektet. Men ibland undrar jag om han tänkt på att även hans eget agerande  och hans egna val också ingår?

Jag har närvarat vid ett av hans framträdanden. Bokmässan i Örebro 2008; en fullpackad slottssal, två Securitas-vakter och den stillsamt resonerande islamkännaren Jan Hjerpe i panelen. När Vilks gjorde entré mellan vakterna inledde han med att, utan ett ord, rikta sin egen kamera ut mot de cirka åttio personer som fanns i publiken. Ingen kom undan, alla dokumenterades (eller om man så vill: registrerades), troligen för att ingå i projektet.  Vid något tillfälle en stund senare, när Hjerpe hade ett längre anförande, klev Vilks ner från scenen och fortsatte knäppa bilder på oss åhörare.

Efter en stund öppnades mötet upp för frågor. Några män med uppenbar muslimsk bakgrund vittnade om sin bestörtning och hur de kände sig kränkta. Någon krävde att Vilks skulle be om ursäkt för rondellhundsteckningen. Det gjorde han inte och det hade naturligtvis varit både oväntat och bisarrt.

Men hos mig påverkades just i den stunden min värdering av Vilks projekt, i alla fall om jag nu accepterar hans syn på att alla händelser ingår i det. Inte en enda gång mötte nämligen Vilks sina kritiker med blicken; han valde konsekvent att titta i golvet eller upp i taket eller på den synbarligen ”svenska” delen av publiken när han bemötte sina muslimska meningsmotståndare under denna offentliga tillställning.

Det var naturligtvis ett medvetet val och jag har sedan dess varit förbryllad över just denna detalj. En så tydligt demonstrerad ovilja till kommunikation med en viss grupp människor är en svårtydd handling av en konstnär, vars hela yrke går ut på kommunikation.

Fånge i projektet

Att Vilks provocerar på ett principiellt, politiskt och religiöst plan har jag inga svårigheter med. Där kommer han alltid att ha mitt och mångas stöd. Det är när han väljer att kränka enskilda människor som jag får problem att följa honom. Vilks själv använder dessutom gärna ordet ”kränka” i sammanhanget – men hur kan kränkning av enskilda ickeofficiella personer någonsin vara ett önskvärt mål för en konstnär?

Så, med även denna bakgrund infogad – vad blir då det verkliga innehållet i Lars Vilks pågående konstprojekt?

Kanske handlar det inte alls längre om att pröva gränserna för konstens möjligheter eller yttrandefriheten, i synnerhet inte i första hand mot den ”konstvärld” som Vilks vill utmana. Jag får en känsla av att han nu istället blivit fånge i sitt eget projekt och att projektet har tippat över till till att bli en närmast manisk undersökning av hur pass starka och våldsamma reaktioner man kan locka fram hos en, två, tre eller tusen människor genom att placera sig själv främst i sitt eget konstverk?

Det är nämligen inte bara det ursprungliga konstverket – rondellhundsteckningen – som nu lockar fram bisarra och oacceptabla reaktioner. Det är också i hög grad attityden hos konstnären själv.

Inget fel i det, i och för sig. Konstnärer med provokativa attityder är inte ovanliga och oftast spännande. Men om det till sist nästan enbart är attityd, kränkningar och provokation – var tog då den viktiga generella debatten om konstens gränser vägen? Och vad blir det av själva konstnärsskapet och konstverket? När förvandlas det från en offentlig angelägenhet till att bli ett privat korståg?

Dags att sammanfatta

Jag, för min del, tror att det börjar bli dags för Vilks att av konstnärliga skäl sammanfatta sitt rondellhundsprojekt. Dags för skulptören att lägga ner mejseln, dags för akvarellisten att lägga ner penseln. Konstverket är fullbordat.

Ty Vilks verk visar redan på en mängd saker: överkänslighet hos vissa fundamentalistiska muslimska grupper och personer,  svårigheten att i alla lägen försvara yttrande- och mötesfriheten, men också vikten av att i alla lägen göra det!  Rondellhunden har visat att det är möjligt att kränka människor, religiösa institutioner, konsthallar och myndigheter.  Projektet har visat att det finns människor som är beredda att ta till våld för att hejda spridningen av konst och åsikter.  Genom projektet har vi också förstått att en del människor är beredda till långtgående försvar för yttrandefriheten, medan andra är passiva eller beredda att inskränka den.

En upptrappning är inte nödvändig för att rondellhundsprojektet ska berätta det Vilks vill ha sagt. Om en eller annan tokstolle tar till ytterligare våld mot Vilks så har knappast något vunnits i sak. Konstverket har uppenbarat för alla att våld, inskräkningar och intolerans ligger i farans riktning. Våldet måste faktiskt inte fullbordas för att rondellhundsprojektet skall betraktas som fullbordat.

Däremot riskerar projektet att rusa iväg mot obönhörliga följder, som visserligen skulle skapa evig berömmelse men till priset av en eller flera tragedier.

Bara en bestämmer

Det finns bara en som kan bestämma när projektet skall avslutas: Lars Vilks. Däri ligger också en problematik, ty hans motståndare har manövrerat fram en situation där ett avslut från Vilks sida skulle uppfattas som undfallenhet.

Det mest intressanta vore dock, i alla fall i mina ögon, om Lars Vilks sjösatte ett nytt stort modigt projekt, som i första hand inte provocerade enskilda tokiga utövare av den ena eller andra religionen.

Men det valet kan bara Lars Vilks göra. Och så länge han föredrar att låta rondellhunden gå fot vid sin sida, är risken dessvärre att han aldrig kommer dit hän. Men det är, som sagt, blott hans eget frivilliga och rättmätiga val.

PS. Senast har Dagens Nyheter och Aftonbladet skrivit om Vilks. Och lördag 22 maj skriver Lena Andersson i Dagens Nyheter om Vänskap och friktion med anledning av Vilks. Söndag 23 maj ägnar Dagens Nyheter sin ledare åt Vilks och Uppsala universitet.  På så vis är hans gärning beundransvärd, för att inte säga livsviktig! DS.

PPS. Bilden ovan föreställer Lars Vilks när han gör helikoptern, enligt informationen på en av hans hemsidor. DDS.