Action och drivet – men vem är Linna?

LARS KEPLER FLYTTAR visserligen fram positionen i årets kriminalroman ”Paganinikontraktet”, som är en intensiv och uppslukande thriller i ångande stockholmsmiljö. Det är bra, hårt drivet och spännande. Den här gången dessutom med ett mer angeläget grundtema än i debutboken ”Hypnotisören”.

Men fortfarande är jag besvärad av att Keplers persongalleri har så svårt att träda fram genom alla filmiska effekter och snabba händelser. Jag längtar på något sätt efter att en bra skådis ska komma ångande och skänka Joona Linna en livfull själ och personlighet. Måtte castingen gå bra till de kommande storfilmerna.

För visst kommer böckerna att bli film. Det är dessutom en uppenbar avsikt, för sällan eller aldrig har väl frånvaron av inre skeenden i en litterär gestaltning varit så påtaglig. Hos Kepler handlar det om att personerna agerar; de gör, handlar, springer, kör, skjuter, pratar, plågas, flämtar, spränger saker i luften och gråter. Däremot är det mer sällsynt att de tänker eller känner.

Vem huvudpersonen och den ytterligt kompetente polisen Joona Linna egentligen är får vi fortfarande inte riktigt veta. Vi våndas inte med honom, vi känner inte med honom, han träder inte fram och ställer sig synlig för oss läsare – vi blir endast lite pirrigt oroliga för att han inte ska hinna köra bil tillräckligt fort eller ringa det viktiga samtalet som vi vet att han måste ringa.

Lars Kepler – pseudonym för författarna Alexandra och Alexander Ahndoril – skriver en prosa som mer liknar filmmanuskript med scenanvisningar. Även om Kepler i bok nummer två har gett oss en stark och intressant thriller som vi oupphörligen vill läsa vidare i, så kvarstår mitt intryck: karaktärerna är för anonyma, för svaga och kommer aldrig nära på det där riktigt djupa sättet som karaktärer i en god bok faktiskt gör. Joona Linna försvinner i alla fall från mitt medvetande i samma stund som jag slår ihop boken; jag funderar inte en sekund på hur han mår eller hans vidare öden i livet.

Jag menar att riktigt bra litteratur har motsatt effekt. Persongalleriet i Sjöwall & Wahlöös tio romaner om brott är fortfarande mycket starka och fängslande, Mankells Kurt Wallander likaså.

Men, som sagt: spännande som attan är det, en pageturner som i sin uppbyggnad faktiskt är lite lik ”Vart tog den söta lilla flickan vägen?” som jag skriver om nedan. Och den omnipotenta kvinnliga ”bästa biroll”-personen finns med här också, i form av Saga Bauer (ett lysande namn på en fiktiv karaktär som sägs vara släkt med sagomålaren John Bauer). Faktiskt känns Saga som den kanske mest intressanta figuren av alla i ”Paganinikontraktet” och jag hoppas att hon dyker upp igen i nästa bok.

Dessutom gillar jag böcker skrivna av författare med bred bildning. Associationer och referenser duggar tätt. Saga Bauer är en av de mer uppenbara; själv tror jag t ex att Linna är en hyllning till den finske författaren Veinö. Och exaktheten i beskrivningen av musik, ett område jag själv behärskar någorlunda, och internationell vapenhandel och krigshandlingar i Sudan, som jag inte alls behärskar, imponerar mycket och ger i alla fall mig njutning under läsningen.

Jag är alltså skeptisk, men hänförd, och ser motvilligt, men nyfiket, fram mot Keplers tredje roman nästa år.

Lars Kepler: Paganinikontraktet (Albert Bonniers förlag, ISBN9789100124694)