Min kamp – förförande, enastående, gripande

SÄLLAN HAR VÄL en nutida roman hamnat så långt ifrån det actiondrivna och korthuggna som Karl Ove Knausgårds Min kamp. Ändå är det en skoningslös saklig och noggrann prosa som väller fram på sidorna och jag blir till sist helt betagen och förförd.

Min kamp är romanen som hyllats på löpande band i Norge – bland annat med det fina Bragepriset –  men som samtidigt fått Knausgårds släktingar att protestera offentligt av den bild som författaren ger av sin uppväxt och sitt tidiga liv och framförallt kanske av sina släktingar. Jag har inte tagit del av vare sig hyllningar eller protester, men har lätt för att förstå att boken väcker känslor.

Knausgård suger tag redan i inledningen, med en ytterligt noggrann beskrivning av en död människokropps biologiska nedbrytning, och håller fast greppet ända till romanens sista mening, som även den handlar om mötet med döden. Mellan bokens första och sista mening skälver ett kretslopp av liv: den pojke som var Karl Ove Knausgård går sida vid sida med den trettionioårige författaren, historierna löper parallellt men med djupa nedstigningar i minnen och känslor från då, ungefär som en gruvarbetare som bär upp skottkärror med mineraler i dagsljuset.

Karl Ove Knausgård väver en väv av trivialiteter. Mjölk hälls upp, ostsmörgåsar äts, pappa går upp i trappan och tittar in i hans rum, pappa går ner till teven igen, en bil kör upp på uppfarten, en motor stannar. En promenad till en tonårsfest tar åtskilliga sidor och mynnar just inte ut i någonting men berättar ändå allt. Karl Ove växer upp, skapar sin personlighet bit för bit, får kontakt med mysteriet tjejer men blir inte av med sin rädsla för sin pappa. Relationen är fylld av den skräck som dålig kommunikation skapar, den ångest som osäkerhet på den andre kan ge.  Himlen får ständigt nya former,  naturen nya färger, det blåser eller är varmt, det är grått eller solgult.

Och genom hela boken alla dessa beskrivningar och liknelser. Jag vet inte hur Knausgård bär sig åt, men prosan blir till slut som ett musikstycke med återkommande vardagliga toner, avbrutna av hissnande dissonanser och starka känslor. Boken är skriven i första person och till slut blir läsaren – åtminstone jag – ett med Karl Ove.

Det var längesedan jag läste något så förfärligt och gastkramande naket som det långa, plågsamma veckolånga besök som Karl Ove och hans bror Yngve till sist gör hemma hos sin farmor. Fadern är då död, men lever kvar i varje vrå, i varje dammråtta och fläck i farmoderns hus. Det är en skildring som går långt utöver det privata, som snarare blir en drabbande bild av vår tid och vår tids ensamhet.

Kanske låter det dystert. Och ja, det är det på sitt sätt. Men det är totalt avklätt, totalt genomfört och skrivet med en sådan exakthet att läsningen ändå blir en stor upplevelse och en rik njutning. Vi svenska läsare ska i det sammanhanget också tacka översättaren Rebecca Alsberg, som i allra högsta grad klätt om berättelsen i en utsökt och välsittande svensk språkdräkt.

Sex fristående band är utlovade i detta enorma romanprojekt som kallas Min kamp. Det är enastående, det är gripande, det är allt som en stor nordisk berättelse av idag ska ha.

 Ola Larsmo i Dagens Nyheter  skriver så här om boken. Göteborgs-Postens DAniel LEvin har läst hela fyra delar av Min kamp och skriver så här. Och i Expressen skriver Nils Schwartz så här efter att ha läst tre delar. Bloggen Boktokas recension hittar du här. Till sist även Malin Ullgren i Dagens Nyheter som skriver så här.

Karl Ove Knausgård: Min kamp (Norstedts, ISBN 978-91-1-302991-7)