Korparna på Undantaget

DET LILLA SMÅLÄNDSKA småbruk som heter Undantaget – och som är scenen för Tomas Bannerheds debutroman Korparna – känns på något vis dömt att gå under redan från början. Det dammar från torven, missnöjet gnager, allting vrenskas och huvudpersonen Klas försöker gå från pojke till vuxen med flera blytunga ok på sina axlar.

Det är rasande bra skrivet och oupphörligt fängslande. Klas småbrukarfamilj lever under knappa omständigheter. Pappan blir mer och mer galen av motgångarna och av att inse hopplösheten i sitt eget livsverk. Innerst inne förstår han att han är sist i ledet. Äldste pojken Klas, med sitt nördiga intresse för fåglar och böcker, kommer inte att ta vid. Småjordbrukens tid är oåterkalleligen över och då är småbondens det också.

Klas försöker navigera rätt i sönderfallet, är ständigt på vakt och försöker tyda tecknen på undergång hos mor och far. Han gör valhänta försök att bli kompis med byns tuffaste kille. Han gör minst lika valhänta försök att bli vän – eller tja, kanske helst pojkvän då – med den mystiska, gåtfulla och fantasieggande Veronika, som kommit inflyttande till Småland från Stockholm och burit med sig en doft av nya tankemönster och frigjordhet.

Tomas Bannerhed har redan i debuten skapat en stor roman. En berättelse om några människor i det Småland och Sverige som urbaniserades och ekonomiserades i allt snabbare takt under 1960- och 70-talen. Den utmärglade småbonden är på väg att ge upp, ställd inför uppenbar olönsamhet och diffusa hot från coloradoskalbaggar och neutronbomber och allsköns andra moderna hemskheter. Men också inför hotet av att inte längre duga, att rationaliseras bort, att vara en rest av något som ingen längre vill ha.

Bannerhed drar långsamt och noga åt skruven i berättelsen, fram till en oundviklig punkt. Det är en magnifik gestaltning av några människor i periferin.

Men det mest storslagna med Tomas Bannerheds debutroman är ändå naturen! Sällan har väl en svensk författare hittat ett så vackert, osökt och träffande språk för att gestalta den djupa skogens själ och den natur vi alla har vårt ursprung i.  Här är det ingen trevande debutant som famlar – nej, Bannerhed tar oss med säker hand in i skogen och bort till sjön, han  låter oss se och höra det myller av fåglar som vi vanliga är blinda och döva för.

Även om jag misstänker att författaren låtit sig inspireras av den mästerlige ornitologen Erik Rosenbergs transkriptioner av fågelläten, så är hans språk oerhört rikt och vackert i varje detalj. Den nattliga scen där Klas och Viktoria möter rördrommen (eftersom Klas är övertygad om att vägen till en flickas hjärta går via fågelskådning) är hisnande vacker på många plan. I denna korta scen finns ett speciellt nordiskt ljus, en sorts naturens melankoli, med ljud, dofter och känslan av det ofattbart stora, som många av oss nog känner igen från ljusa och förälskade sommarnätter.

Mitt bland alla de chic-lit-historier från det mondäna storstadslivet som just nu är i ropet, dimper Bannerheds roman ner som en mogen säck potatis. Att det är en debutroman är svårbegripligt, så tät och sammanhållen och språkligt utmejslad som den är. Berättelsen är lortig, den luktar våt mylla, jord och förruttnelse och hopplöshet. Men den är inte tung, utan vacker. Och nog går livet vidare, trots de dödsbringande korparna som flyger omkring hela tiden och skriker inne i pappans galna huvud.

Den 30 oktober kommer Tomas Bannerhed tillsammans med sin förläggare Svante Weyler till Bokens Dag på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Missa inte!

Förresten. Sa jag att den här romanen har alla förutsättningar för att bli en Troell-Molin-Nutley-doftande film? Det har den. I alla fall i händerna på rätt regissör, som vet att ta tillvara på alla fåglar och känslor som befolkar denna underbara roman.

Tomas Bannerhed: Korparna (Weyler, ISBN 978-91-85849-54-3)

Läs också: DN, DN2, Svenska Dagbladet, SvD2, GP, Smålandsposten, SmP2