Keplers trea – 195 kapitel utan djup
december 28, 2011
HUR SKA MAN förhålla sig till det författarskap som kallar sig Lars Kepler och som nu visat musklerna i tre maffiga kriminalromaner?
För min del är jag faktiskt fortfarande sval. Det djup som jag gissar att författarduon bakom Kepler försöker ge sina berättelser infinner sig helt enkelt inte. I alla fall inte hos mig.
Visst är de tre romanerna – Hypnotisören, Paganinikontraktet och nu Eldvittnet – flyhänt underhållning i våldsskildrarbranschen, inte tu tal om det. Dessutom skrivna på en rapp och pulserande presensprosa. Det händer saker oavbrutet. Som läsare vill man hela tiden vidare, ”bara ett kapitel till, snälla!”-syndromet i sin prydno.
I Eldvittnet föses läsaren fram genom 195 korta och lättlästa kapitel, laddade med action och dialog. Några brutala mord – givetvis med symboliska insag – på ett behandlingshem för unga och väldigt trasiga kvinnor inleder hela skeendet. Upplösningen blir förstås också våldsam med förkolnade lik, svarta benpipor, utbrända bilvrak och ett hotfullt (eller kittlande) löfte om nya hemska grymheter i kommande romaner.
Efter tretton kapitel i Eldvittnet dyker kriminalkommissarie Jonna Linna upp på det drabbade behandlingshemmet. Han tar sig an fallet med sedvanlig frenesi och åtta kapitel senare har han hittat ytterligare ett lik.
Vad som därefter är, är intrig. Det ena leder till det andra, som det ska göra i en bra deckare, och hela den ganska komplicerade (och kanske långsökta) bakrundshistorien rullas upp fram till den blodiga upplösningen.
Som en extra krydda får vi nu till sist reda på lite mer om den tystlåtne Joona Linnas eget inre trauma. Hur trovärdigt det är undandrar sig min bedömning, men uppenbarligen kommer det att spela stor roll framöver.
Själv riskerar jag att ledsna. Bra förströelse är det visserligen, men min huvudsakliga invändning mot Keplers romaner kvarstår: trots alla personliga och psykologiska trauman som radas upp, så förmår jag inte komma nära en enda av romanens personer.
Och Joona Linna är jag faktiskt fortfarande inte ett dugg nyfiken på. Men kanske ligger ansvaret för det mer hos mig som läsare, än hos Kepler som författare.
Lars Kepler: Eldvittnet. Bonniers (2011). ISBN 978-91-0-012643-8. (Lars Kepler är pseudonym för Alexandra Coehlo Ahndoril och Alexander Ahndoril.)
Recensioner på annat håll: SvD, Lotta Olsson i DN, Annika Koldenius blogg, GP, Nina Lekander i Expressen, Smålands-Posten, Bokhora
