MÅNGA NYA IDÉER poppar upp inom bokbranschen numera. Det senaste påhittet heter BOOKED  och drivs av fem kvinnor från förlagsvärlden. Jag nappade direkt, för det här verkar fiffigt och kul.

Det handlar om marknadsföring och BOOKEDs egentliga kunder och inkomstkälla förväntas bli förlagen. Grundidén är retfullt enkel: vanliga läsare får ett förhandsexemplar av kommande böcker, mot att de skriver om dem på bloggar, twitter eller facebook.

Booked sammanställer sen det som skrivs och förlagen kan använda det i sin marknadsföring. Smart. Traditionell kritik i dagspress får därmed en motvikt eller, om man så vill, ett komplement. Så här uttrycks det på Bookeds hemsida:

”Om du går med i Booked får du chansen att läsa bokförlagens nya titlar, innan de kommit ut. I gengäld talar du om vad du tycker om boken, oavsett om du älskar eller hatar den.

I OCH MED den tredje delen av Karl Ove Knausgårds väldiga romansvit Min Kamp växer och fördjupas detta stora och egenartade litterära projekt.

Det som slår mig – när jag nu har läst tredje bandet, som kom på svenska i höstas – är med vilken energi och målmedvetenhet som Knausgård tar sig an sitt självpåtagna uppdrag. Det fräser om texten.

Inte någonstans i boken finns tillstymmelse till tvekan. Varje episod och varje replik har samma tyngd. Knausgård hugger och bänder och formar sitt verk bit för bit, oförtrutet, envist och skoningslöst.

Detta tredje band har på sina ställen beskrivits som en ”mellanbok”. Det kan jag inte alls hålla med om.

Visst har det berättats om unga skolpojkars utveckling förut. Onda fädrer har vi också stött på i andra romaner. Det vaknande sexuella intresset, rangordningen bland kompisar, utanförskapet, mobbning och sjuttiotalsmiljöer likaså.

Men Knausgård berättar sin historia och den är omskakande och mycket gripande.

Den här gången börjar historien från början, det vill säga när familjen Knausgård flyttar till Tromøya på den norska sydkusten. I bagaget har de den nyfödde Karl Ove och i handen den äldre brodern Yngve.

”Hur formas en människa?” är den fråga som vibrerar mellan raderna i varje episod och på varje sida. Och fastän berättelsen långsamt tar sig fram över åren, nästan som ett utdraget kammarspel i en sluten miljö, så blir det genom skildringen av Karl Oves första femton år i livet som vi får svar på frågan.

Mycket har sagts om den gastkramande bild Knausgård ger av sin pappa. Fadern som kräver total disciplin av sina söner och vars uppfostringsmetod är terror och skräck. Fadern som är den ende som aldrig nämns vid namn i berättelsen. Fadern som begår vidriga maktövergrepp mot sina barn, fadern som styrs av sin egen inre motor, sina gener och sin historia. Som själv uppvisar ett avgrundsdjupt stort svart hål i sig själv och är helt oförmögen att kommunicera med sin familj och ändå – eller just därför – utövar makt över alla. Fadern som bara fungerar som social varelse utanför hemmet, som lärare och som kommunpolitiker.

Det är en oerhörd skildring. Pojken Karl Oves ångest över att göra fel och bli bestraffad förs över till läsaren. Sant eller inte? Omöjligt att veta och egentligen ointressant. I början av det tredje bandet för också Knausgård ett resonemang om minnets opålitlighet. Och fortfarande talar vi om en roman och inte ett rättegångsprotokoll. Men som gestaltning av vad föräldrar kan skapa i sina barn är det mycket drabbande.

På ytan är Min Kamp 3 en enkel, linjär barndomsskildring. Barnet Karl Ove för ordet i den ålder han just råkar vara i berättelsen. Men vid ett tillfälle kliver den vuxne författaren in och tar över, det sker mitt i boken, ungefär som om Karl Ove Knausgård blivit drabbad av sin egen text och sina hågkomster av faderns mörker och övergrepp:

”Jag lever, jag har egna barn, och med dem har jag i stort sett bara försökt uppnå en enda sak, nämligen att de inte ska vara rädda för sin pappa.”

Debatten om Knausgård lär ha handlat mycket om just den nakna och utlämnande skildringen av fadern. Ändå är det lätt att se att det knappast rör det sig om någon litterär hämnd. Knausgård ger inte den unge Karl Ove någon offerroll – även om små barn självklart alltid är offer gentemot onda föräldrar.

Den tredje delen av Min Kamp sjuder för övrigt av liv. I skildringarna av en skock ungar som leker en höstkväll på gatan, en bilfärd till fjällen eller en cykeltur på en genväg genom skogen är Knausgård mästerlig på att frammana stämningar, färger och dofter. Det är lätt att känna igen, att som läsare förflyttas tillbaka till samma ålder – åtminstone för oss som växt upp ungefär samtidigt och i ungefär samma miljöer.

Det som skiljer det tredje bandet från de första två – och som kanske gör att några ser det som en ”mellanbok” – är den obrutna handlingen. Det gör möjligen att det blir mer lättläst, vilket inte på något vis ska förväxlas med att det är mindre storartat.

För det är just precis vad romanprojektet Min Kamp är. Storartat.

Här är vad jag skrev om Min Kamp 1 och Min Kamp 2.

Karl Ove Knausgård: Min Kamp 3. Norstedts 2011. ISBN 978-91-1-303668-7.

Läs mer: DN, Expressen,

HUR SKA MAN förhålla sig till det författarskap som kallar sig Lars Kepler och som nu visat musklerna i tre maffiga kriminalromaner?

För min del är jag faktiskt fortfarande sval. Det djup som jag gissar att författarduon bakom Kepler försöker ge sina berättelser infinner sig helt enkelt inte. I alla fall inte hos mig.

Visst är de tre romanerna – Hypnotisören, Paganinikontraktet och nu Eldvittnet – flyhänt underhållning i våldsskildrarbranschen, inte tu tal om det. Dessutom skrivna på en rapp och pulserande presensprosa. Det händer saker oavbrutet. Som läsare vill man hela tiden vidare, ”bara ett kapitel till, snälla!”-syndromet i sin prydno.

I Eldvittnet föses läsaren fram genom 195 korta och lättlästa kapitel, laddade med action och dialog. Några brutala mord – givetvis med symboliska insag – på ett behandlingshem för unga och väldigt trasiga kvinnor inleder hela skeendet. Upplösningen blir förstås också våldsam med förkolnade lik, svarta benpipor, utbrända bilvrak och ett hotfullt (eller kittlande) löfte om nya hemska grymheter i kommande romaner.

Efter tretton kapitel i Eldvittnet dyker kriminalkommissarie Jonna Linna upp på det drabbade behandlingshemmet. Han tar sig an fallet med sedvanlig frenesi och åtta kapitel senare har han hittat ytterligare ett lik.

Vad som därefter är, är intrig. Det ena leder till det andra, som det ska göra i en bra deckare, och hela den ganska komplicerade (och kanske långsökta) bakrundshistorien rullas upp fram till den blodiga upplösningen.

Som en extra krydda får vi nu till sist reda på lite mer om den tystlåtne Joona Linnas eget inre trauma. Hur trovärdigt det är undandrar sig min bedömning, men uppenbarligen kommer det att spela stor roll framöver.

Själv riskerar jag att ledsna. Bra förströelse är det visserligen, men min huvudsakliga invändning mot Keplers romaner kvarstår: trots alla personliga och psykologiska trauman som radas upp, så förmår jag inte komma nära en enda av romanens personer.

Och Joona Linna är jag faktiskt fortfarande inte ett dugg nyfiken på. Men kanske ligger ansvaret för det mer hos mig som läsare, än hos Kepler som författare.

Lars Kepler: Eldvittnet. Bonniers (2011). ISBN 978-91-0-012643-8. (Lars Kepler är pseudonym för Alexandra Coehlo Ahndoril och Alexander Ahndoril.)

Recensioner på annat håll: SvD, Lotta Olsson i DN, Annika Koldenius blogg, GP, Nina Lekander i Expressen, Smålands-Posten,  Bokhora

VAD ÄR EN SKRÖNA? Enligt Svenska Akademiens ordlista är det synonymt med en ”lögnaktig historia” och vi får väl hoppas att Kerstin Ekmans senaste roman verkligen är lögnaktig. I annat fall rör det sig om inget mindre än en praktskandal.

I romanen Grand Final i skojarbranschen levererar hon nämligen en fenomenal berättelse om en framgångsrik författare med tydliga drag av henne själv. Eller rättare sagt: två sidor av henne själv.

Det är en Kerstin Ekman på gott humör – men också med en smula sorgsen vrede, verkar det som – som gör ett slags förbryllande bokslut över sin egen karriär och låter oss reflektera över vad vi ser och inte ser i offentligheten.

Grundhistorien är fiffig. Den alltmer framgångsrika författaren Lillemor Troj (som verkligen har ett fint artistnamn!) har i själva verket en spökskrivare, den fula, enkla och vardagliga Barbro ”Babba” Andersson (som verkligen har ett dystert och oglamouröst ”jag-kom-inte-längre-än-till-korvkiosken-i-en-svensk-småstad”-namn!).

Babba är den som styr, den som står för litterär elegans och skicklighet. Men i det sociala livet är hon hopplös, totalt ointresserad av glamour och status, även om hon till slut utvecklar en slags bitter känsla mot att allt det har gått henne förbi.

Lillemor Troj, däremot, är ytan. De skriver böcker tillsammans. Det vill säga: Babba skapar och har den litterära förmågan, Lillemor skriver rent hennes manus och filar till en och annan formulering. Lillemor tar hand om rampljuset, veckotidningsreportagen och den officiella delen av författarskapet. Lillemor frontar, Babba skriver.

Det är ingen hisnande tanke att det inom Kerstin Ekman själv ryms såväl en Lillemor som en Babba. Schizofrent? Ja, kanske. Eller också bara skillnaden mellan privat och offentligt.

Det är kul. Det är vittert. Det är spännande. Det är raljerande och eftertänksamt. I min läsning handlar romanen Grand Final i skojarbranschen mindre om Kerstin Ekman själv än om en tidsanda. Vår tid, som obetänksamt men lustfyllt slänger ner skönlitteratur, underhållning, statusjakt och vardagsslit i en mixer och kör ihop allt på högsta varv. Kerstin Ekman försöker distansera sig från det sammanhang där hon själv sedan länge tvingats verka.

Hade romanen kunnat tolkats helt bokstavligt och biografiskt – kan det den? Jag vet inte! -  så innebär det att det någonstans i urskogen sitter en ganska smaklös men fascinerande kvinna som visar sig ha skrivit det mesta av den eleganta Kerstin Ekmans produktion. Så illa kan det väl ändå inte vara, även om det tydligen finns något liknande verkligt fall i den finska litteraturen?

Nej, istället tror jag att Kerstin Ekman i den här boken skriver sig fri från den ångest och det tvivel som varje äkta författare rimligen bör ha, inför den dubbelhet som författaryrket innebär. Å ena sidan är varje författare en ensam kreatör med ett uppdrag som han/hon givit sig själv; å andra sidan skall han/hon också leva ett offentligt liv som ”sanningssägare” och ”intressant och beundrad person”.

Kerstin Ekman ger sin huvudperson Lillemor Troj starka drag av sig själv. Lillemor är Kerstin Ekmans mellannamn och det besynnerliga efternamnet Troj tolkar i vart jag fall som en förkortad version av Troja, där den berömda hästen som bekant visade sig ha ett helt annat innehåll än vad som syntes på utsidan. Lillemor Troj debuterar samtidigt som Kerstin Ekman, även hon med en deckare, och slutar som uppburen med något distanserad ledamot av Svenska Akademien.

För den som följt med någorlunda i den svenska litterära samtiden är det här en roande historia. Dessutom med djupdykningar ner i olika litterära frågor.

Kerstin Ekman är den allra främsta sortens berättare, historien flyter fram smidigt och enkelt mot den avgörande punkten, samtidigt som språket naturligtvis är rikt och komplext. Själv hade jag faktiskt ordlistan till hands, eftersom hon då och då kryddar med inte alltför vanliga ord – ända sedan Sjöwall-Wahlöö fick en hel läsargeneration att slå upp ordet luguber har sådana språkliga utbrott roat mig.

Kerstin Ekman blev inte ens August-nominerad. Trist och ganska orättvist. Men så är det också en riktig skojarbransch.

Kerstin Ekman, Grand Final i skojarbranschen. Albert Bonniers Förlag. 2011.

Recensioner: DN, GP, Sydsvenskan, SvD, Expressen, Corren, SmP

Jag har tidigare recenserat boken – läs recensionen här! – och blivit mycket förtjust.

När Tomas Bannerhed besökte Bokens Dag på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby i slutet av oktober stegade Håkan Nesser fram och gav honom hjärtliga lyckönskningar och sa sen lite mer i mungipan till mig: ”Jag tror banne mej att han vinner också!”.

Nesser fick rätt och en väldigt välskriven bok får nu förhoppningsvis många nya läsare. Grattis Tomas!

Sedan kan jag i grunden hålla med de som efterlyste Kerstin Ekmans senaste roman Grand Final i skojarbranschen bland de nominerade. Kanske var titeln lite väl uppsluppen för den del av skojarbranschen som August-prisjuryn faktiskt är, dvs om man med skojarbranschen menar den litterära parnassen och marknaden. Att någon var upprörd över att en ”debutant” som Bannerhed fick priset kan jag däremot inte förstå – en mogen man i sina bästa år, som filat minst tio år på berättelsen är knappast att jämföra med en snabb och ung fixstjärna på debutanthimlen.

Apropå Kerstin Ekmans roman, så hoppas jag hinna återkomma i morgon med en liten betraktelse eller recension.

Foto: Scanpix och lånat från DN:s nätupplaga.

DN, DN2, DN3, SvD,  GP

DET VILAR NÅGOT sorgset över Leif GW Perssons hågkomster i Gustavs grabb. Något som har med förlust och identitet att göra, trots att stommen i berättelsen egentligen är författarens egen framgångssaga. Men det svarta hålet i hans bröst öppnar sig redan på de första sidorna och förblir öppet intill de sista raderna.

Gustavs grabb – för övrigt en ovanligt trist titel – är en ”roman om mitt liv”, som Leif GW Persson själv kallar den. Född strax innan andra världskrigets slut växer han upp i det rena, optimistiska efterkrigs-Sverige. Det är femtiotal och sextiotal, hjulen snurrar och pappa Gustav bygger tunnelbana med hela sin kropp och sitt nedärvda hantverkskunnande, medan sonen Leif gör klassresan och kliver rakt in i läroverk och akademier.

Leifs mamma är opålitlig och ständigt insjuknande i olika krämpor. ”Vi får hoppas att det inte är cancer som mamma har fått, för då har du snart ingen mamma längre” lyder utsagan som hon återkommande torterar lille Leif med. Pappa Gustav står å andra sidan för allt det där andra: det folkhemstrygga, ärliga, arbetssamma och stabila Sverige som dåförtiden stavades socialdemokrati.

Skildringen av Leif GW:s klassresa är bokens styrka. Den som, i likhet med mig själv, gjort en snarlik tripp genom de sociala lagren, känner igen sig på djupet i känslan av att befinna sig mitt emellan två våningar i en trögt uppåtsträvande hiss. På första våningen kan vi alla koder, vet exakt hur vi ska bete oss – men där vill vi inte vara, bara hälsa på någon gång, alltmer sällan. På den andra våningen har vi genom åren lärt oss de flesta koder – men hör ändå inte till och vet dessutom att vi aldrig någonsin kommer att höra till, inte på riktigt. Tredje våningen är utesluten.

Jag gissar att just det här är Leif GW:s svarta hål: ett livslångt famlande efter tillhörighet.

Eftersom Gustavs grabb har starka drag av självbiografi finns där förstås också skildringar av tumultet kring Geijer-affären. Samtidshistoriskt intressant, javisst. Men den självbiografiska romanen tar paus och ersätts av ett självbiografiskt reportage. Det är lite synd, även om historien är spännande och dramatisk. Hur den ter sig för en yngre läsare än jag själv – och som inte upplevde tidsandan och vare sig gick på MUF-möten eller bläddrade i FIB Kulturfront – ska jag låta vara osagt. Var tid har sina skrivare och sina läsare.

En annan sak: när vuxna män skriver sina biografier, så är kvinnorna ofta märkligt frånvarande, alternativt frånstötande. Även Leif GW gömmer ett antal personliga pusselbitar och det är lite synd, för jag är säker på att han kunnat skriva gripande om kärlek och relationer, om han vågat löpa den linan ut.

Sin mamma kan Leif GW inte förlåta. Han är kränkt. Och han uttrycker det rakt och starkt: ”Det enda jag kan göra åt saken är att jag aldrig – så länge jag lever och andas – kommer att förlåta henne”. I övrigt flimrar kvinnorna förbi, som mjuka skuggfigurer som glider in i ljuset men lika snabbt ut därifrån igen. Kanske har det med hänsyn att göra.

Eller också har även tillsynes machoaktiga män faktiskt lättare att skriva om relationen till män än till kvinnor? Både PO Enquist och Jan Guillou vill jag minnas hade samma svårighet att skriva om kvinnor i sina memoarböcker härom åren.

Det är ingen hemlighet att jag gärna läser Leif GW Persson. Han är en lysande stilist, en intuitiv dramatiker. Han har en historia att berätta. Det här är inte hans bästa, men den är absolut tillräckligt bra. Och dessutom sann. Åtminstone för honom själv och vi andra behöver faktiskt inte veta.

Segerhuvan då? Jo, Leif GW:s mamma präntade tidigt i honom att han var ett Söndagsbarn med Segerhuva, vilket innebar att ett liv fyllt av framgångar väntade.

I så måtto hade hon faktiskt rätt. Om det nu inte var för det där svarta hålet inuti bröstet. Och för att Leif i själv verket föddes på en vanlig enkel måndag. Utan huva.

Leif GW Persson, Gustavs grabb. Albert Bonniers Förlag. ISBN 978-91-0-012684-1.

DN, DN2, SvD, SvD2, SvD3

]]> http://hanssonsblogg.wordpress.com/2011/11/02/mannen-med-segerhuvan/feed/ 2 hanssonsblogg gustavsgrabb http://hanssonsblogg.wordpress.com/2011/09/25/salj-seminarier-och-smaforlag-bokmassan-2011/ http://hanssonsblogg.wordpress.com/2011/09/25/salj-seminarier-och-smaforlag-bokmassan-2011/#comments Sun, 25 Sep 2011 18:25:59 +0000 hanssonsblogg http://hanssonsblogg.wordpress.com/?p=1011 ]]> JODÅ, DEN ÅRLIGA mässan Bok & Bibliotek i Göteborg håller ställningarna som Sveriges mest brusande och berusande marknadsplats för idéer, tankar och berättelser. Allt är sig likt från de senaste åren. Kanske är det just det som är det största problemet för mässan.

Temat i år var ”Tre länder – ett språk: Tyskland, Österrike, Schweiz”, det vill säga fokus på den tyskspråkiga litteraturen. Ett tema som visserligen var lätt att upptäcka (med fixstjärnor som Herta Müller och Silke Scheuermann), men som för det mesta var helt frånvarande i denna väldigt ”inhemska” bokmässa.

Ty de som framförallt lyser är de svenska författare som publicerat sig under året. På det stora mässgolvet handlar allt om lansering och om försäljning, vilket är fullt naturligt. Det medför att Pernilla Wahlgrens nya julbok får samma uppmärksamhet som Mario Vargas Llosas senaste roman. Vilket också är fullt naturligt och inget att förfasa sig över.

Aldrig tidigare har så många föreläsare deltagit i seminarier på Bokmässan. Seminariedelen är en av de viktigaste argumenten för en fortsatt mässa, men också den sköraste ekern i hjulet. Den som årligen besöker mässan märker att slentrian och förlagsängslan allt för ofta tillåts styra seminarierna och därmed också delvis devalvera värdet av dem.

Ett av problemen handlar om moderatorerna. Att se en Belinda Ohlsson bli mångordigt irriterad och ilsken på paneldeltagaren Bob Hansson kan visserligen vara underhållande, men leder mest till ett bjäbbigt och ostrukturerad köksbordssnack om manlighet. Det som kunde ha blivit så bra!

Att å andra sidan se författaren och översättaren Aris Fioretos försiktigt – och med en låg och mikrofonovan röst – försöka locka fram nya djup ur Karl Ove Knausgård gör stämningen lätt sömnig. Det blir onödigt friktionsfritt och energilöst, trots att Knausgård själv är artig och plockar upp flera bollar. Det är nästan som om man saknar en Siewert Öholm, om någon förstår vad jag menar.

Det är förstås roligt att höra Jan Guillou och Henning Mankell tala om samtidigheten i sina verk (båda utkommer med romaner som kretsar kring kolonialismen vid förra sekelskiftet), men även där saknas friktion. Jag kan inte låta bli att tänka på vilket seminarium det kunde ha blivit om exempelvis Knausgård och Guillou hade mötts – båda skriver just nu om Norge och Sverige, den ene är extremt privat i sitt författarskap, den andre extremt icke-privat. Det hade min själ blivit ett mer överraskande litterärt möte, såväl för åhörare som deltagare.

Ett annat problem är tillit, modet att våga tro på den medverkande. Att plocka in två extra paneldeltagare på Mario Vargas Llosas seminarium om bokens framtid är att vara lite väl nervös för att nobelpristagaren inte ska lyckas fylla tre kvart på egen hand. Femton minuter in i seminariet hade Vargas Llosas således ännu inte öppnat munnen. När tiden var ute hade han i stort sett bara hunnit introducera sina tankar i ämnet. Varför fick han inte hela seminariet ensam?

När det gäller seminarierna har alltså Bokmässan en stark utvecklingspotential. I synnerhet om förlagen vågar ställa de egna medarbetarna åt sidan som moderatorer och istället släppa fram goda journalister, debattörer och andra vana moderatorer. Och bli lite mer våghalsiga i person- och ämnesval. Helt enkelt tänka lite mer ”journalistiskt”, även om jag misstänker att det kanske kan uppfattas som en hädelse i en del litterära salonger.

För övrigt kan från Bokmässan konstateras:

• Att Piratförlaget jobbar mest proffsigt av alla med försäljning – en skicklig moderator (Fredrik Belfrage) som med korta intervall betar av de aktuella författarna en efter en, flera öppna kassor, flera signeringsställen, synliga författare (Katarina Janouch och Martina Haag i ena kassan från morgon till kväll), en idogt och hårt arbetande Jan Guillou som outtröttligt berättar, minglar och signerar. Så ska förmodligen en förlags-slipsten dras.

• Att vitt och ilsket gult inte är de bästa monterfärgerna. Natur & Kultur försöker antagligen ha en slags Mac-estetik i sin vita monter, som därmed blev kall som en Fimbulvinter i Jukkasjärvi och ungefär lika gest befolkad. Aftonbladets helt knasgula kantiga monter gjorde det fysiskt obehagligt att titta på de stackars författare som släpades upp framför den flimrande monitorn. Tankarna gick oavbrutet till något förgiftat och aggressivt.

• Att småförlagen ibland ser patetiskt vilsna ut, men ändå är Bokmässans egentliga aorta: det är där förhoppningar, tokiga idéer och specialistkunskaper försöker bryta igenom de stora bjässarnas surr och det är där man med tur kan hitta originaliteten. Som exempelvis i Desirée Fredlunds omtalade ”Refuserad”, en galen bok i ett ännu galnare format, som inget etablerat förlag hade velat ta i med tång. Då i varje fall.

• Att årets besökssiffra 99 827 besök var bättre än fjolårets och året dessförinnan, men att toppnoteringen från 2008 fortfarande är knappt 2000 besök bättre. Siffrorna visar ändå med all önskvärd tydlighet att Bok & Bibliotek håller ställningarna. Och det är gott så.

Nästa år – 27-30 september – testar vi hälsenor och tålamod igen.

]]> http://hanssonsblogg.wordpress.com/2011/09/25/salj-seminarier-och-smaforlag-bokmassan-2011/feed/ 0 hanssonsblogg b&b2011 http://hanssonsblogg.wordpress.com/2011/09/18/arne-dahls-granslosa-visklek/ http://hanssonsblogg.wordpress.com/2011/09/18/arne-dahls-granslosa-visklek/#comments Sun, 18 Sep 2011 14:27:07 +0000 hanssonsblogg http://hanssonsblogg.wordpress.com/?p=1003 ]]> NÄR JAG LÄSER Arne Dahls nya kriminalroman Viskleken så slår det mig hur sällsynt det är att nutida svenska kriminalförfattare tar sig an stora globala politiska frågor. Men Arne Dahl gör det med besked, i en omfångsrik roman som får drag av dystopi.*

Den nya – hemliga – operativa enheten Opcop har sitt säte i Haag och leds glädjande nog av vår gamle bekanting Paul Hjelm från A-gruppen (Arne Dahls tidigare svenska polisenhet). Gruppen består av kvalificerade kriminalpoliser från en rad europeiska länder och några av dem kommer vi uppenbarligen att bli välbekanta med i de ytterligare tre böcker som planeras i Opcop-serien.

Arne Dahl tar avstamp i den globala kriminaliteten, som numera inte känner några gränser. Pengar, vapen och narkotika flyttar sig blixtsnabbt mellan världsdelarna. Därför måste polisen också internationaliseras och operera över gränserna. Och det är precis vad som sker i Viskleken.

Intrigen är skickligt vävd, som alltid hos Arne Dahl. Vi kastas mellan Stockholm, Haag, Polen, England, Italien, Estland, Skottland, Kina och USA utan att vi som läsare ens för ett ögonblick förlorar orienteringen. Det handlar om storpolitik, om hur världens stora finansmarknader sitter ihop med maffior, organiserad brottslighet och hänsynslöst våld. Det handlar om cynisk miljöförstöring, om korruption och om hur demokratin oavbrutet får stryk av dolda och grymma makthavare.

En dystopi? Ja, visst skildrar romanen en negativ och fruktansvärd utveckling för samhället, ja, för människan. ”Världens oändliga sjukhet” som Dahl skriver på ett ställe.

Polisen Sara Svenhagen (tidigare A-gruppare, men nu inblandad i Opcops verksamhet) sammanfattar nog bokens grundtema, i en scen där hon tar sig an en ung pojke, vars liv slagits i spillror på det mest smärtsamma sätt. Sara formulerar det så här:

- Idag såg jag plötsligt världen, sa hon sakta. jag tittade på en vägg, och det var som om ett filter lossnade från mina ögon. Jag såg världen i  vitögat med alldeles klar blick. Det kriminella sättet att tänka håller på att ta över hela världen. Folk som var hederliga för tjugo år sen är kriminella numera, i precis samma situation. Kriminalitet har blivit ett normaltillstånd, att fiffla och fuska har blivit vår livsluft. Det är inte styrka. Pengarna håller på allvar på att ersätta moralen, ersätta allt självständigt tänkande. En stor, omogen feghet sprider sig över hela västerlandet. Allt blir ytligare och ytligare. Det finns ingen plats längre för den smärta du känner, Johannes. Den ryms inte i underhållningstillvarons fejkade fuskverklighet. I stället kokar den över. Allt oftare kokar den över.

Jag undrar om det där inte i själva verket är Arne Dahls/Jan Arnalds programförklaring. Själva ärendet med romanen. Även om författaren inte riktigt vågar lämna oss i den sorgsna och hopplösa känslan, utan försöker få till ett relativt muntert slut på en i allt väsentligt tragisk och skrämmande historia.

Det är som vanligt fruktansvärt bra skrivet och bitvis ruggigt spännande. Arne Dahl (Jan Arnald) kan sitt jobb. Han tillåter sig också något bland svenska deckare något så unikt som humor, bildade associationer och ett uppenbart gott skrivhumör. Bland svenska nutida kriminalförfattare intar han tätpositionen tillsammans med Leif GW Persson.  Tvivelsutan.

* Dystopi´, i litteraturen en skildring av ett inhumant, oftast totalitärt framtida samhälle, t.ex. Aldous Huxleys ”Brave New World” (1932; ”Du sköna nya värld”), Karin Boyes ”Kallocain” (1940) och George Orwells ”1984″ (1949). (Källa: NE)

Arne Dahl, Viskleken. Albert Bonniers Förlag. ISBN 978-91-0-012254-6.

Läs även recensioner i DN, GP, Expressen, Sydsvenskan, Aftonbladet

SENT OMSIDER HAR jag nu läst Arnaldur Indridasons Frostnätter – ytterligare en slags kriminalroman i isländsk miljö och med den envetne och sorgsne polismannen Erlendur Sveinsson som centralperson.

Och som vanligt med Indridason så är det en koncentrerad och fängslande berättelse som levereras.

Trots att jag sällan faller i trance – nåja – för ockulta inslag, övernaturligheter eller tal om andra dimensioner och sådant, så blir jag ändå fast i Indridasons berättelse.

Som vanligt beror det förstås inte på ramverket (den konstruerade ploten) utan på innehållet, det vill säga skildringarna av människorna inne i historien.

Först och främst det sakta framväxande porträttet av den olyckliga kvinna som i bokens inledning tar livet av sig i sin sommarstuga  och vars öde och personlighet lever kvar genom hela berättelsen. Men också människorna runt omkring henne, de som kan misstänkas för att vara medskyldiga till hennes död.

Indridason är långt ifrån någon actionförfattare, annat än möjligen på det inre planet. Det är skönt. Sällsynt starka, sorgliga och vackra är beskrivningarna av polismannen Erlendurs förhållanden och tillkortakommanden visavi sin exfru och sina numera vuxna barn. Där blir människans oförmåga att kommunicera så blottlagd att det gör ont. Det är kargt och skoningslöst gestaltat och det känns mycket äkta.

Men jag kan ändå inte låta bli att göra följande reflektion: vad hade hänt om Indridason skrivit en hel relationsroman, utan det utanverk av mordgåta eller kriminalfall som han nu använder sig av. Jag tror att han skulle kunna gestalta vår tidsanda på ett starkt och gripande sätt även om han flyttade in i en annan del av samhällslivet, så att säga. Och det känns faktiskt nästan som om han förbereder sig för något som kanske inte är en ny kriminalroman, utan en större, omvälvande, episk isländsk berättelse? Jag skulle kasta mig över den, utan tvekan!

Nå. Tills vidare kan vi ändå glädjas åt det han faktiskt skriver. Och den som till äventyrs inte har stött på Indridason tidigare, kan med fördel börja med den fina debuten Glasbruket. 

Arnaldur Indridason, Frostnätter. Översättning Ylva Hellerud. Nordstedts pocketutgåva 2010. ISBN 978-91-1-302735-7.

JAG STICKER INTE under stol med att jag gärna läser nya svenska deckare eller annan underhållande och populär litteratur.

Det är heller ingen hemlighet att jag ibland tycker att det är lite tröstlöst, eftersom så få når upp till den nivå där jag verkligen blir underhållen.

Ofta är det en fråga om språk. Eller rättare sagt språklig svaghet. Ibland också om brister i intrig och logik.

Häromdagen tokskyltade en av de stora bokhandlarna i Göteborg med inte mindre än fyra olika kriminalromaner (pocket) av en västsvensk författare som jag överhuvudtaget inte hört talas om tidigare. Så ok, jag bestämde mig för att pröva; jag hade ju ändå en lång tågresa framför mig.

Jag ska bespara er titel och författarnamn. Men sällan har jag läst en så svagt komponerad deckare och det kan bara finnas en förklaring till att förlaget gett ut boken, nämligen att även enkelt hopkommen och kravlös crime säljer.

Så vad var det för fel då? Tja, för min del planar underhållningsvärdet snabbt ut

a) när dialogen är stel och tillgjord;

b) när perspektivbytena sker hipp som happ;

c) när alla manliga kriminalare genomgående namnges med efternamn, medan de enda två kvinnliga bara benämns med sina väna förnamn;

d) när saker förvaras i ”ett kassaskåp i klädkammaren som dessutom är fastmonterat i väggen”;

e) när solen ”strålar från en klarblå himmel” och någon två meningar senare ser in i ”ett par klarblå ögon”;

f)  när åskan ”mullrar dovt” och regnet ”piskar ursinnigt” och folk ”andas tungt i trappan”.

För att nu ta några exempel. Mästare som Sjöwall & Wahlöö och Leif GW Persson känns väldigt avlägsna i detta gytter av klichéer, klyschor och sanslöst utnötta fraser.

Men kanske är det så att vi som läsare vill ha det exakt så kravlöst och enkelt? Vi söker inte nya bilder, metaforer eller karaktärsbeskrivningar, utan vi vill känna igen oss bland stereotyperna och de klarblåa himlarna. Vi vill förströs, av en läsning som egentligen inte kräver något mer av oss än att vi håller oss vakna och vänder blad.

Kanske är det det kravlösa läsandet som har lett fram till det kravlösa, oambitiösa och icke-litterära skrivandet?

Det är bara att be en stilla bön för att det i så fall bara gäller snabbproducerade deckare och inte smittar över på annan skönlitteratur. Men att döma av Nina Lekanders Expressen-recension av Kajsa Ingemarssons senaste roman häromdagen så är skadan redan skedd…