Den andalusiske vännen – en bok i tiden?

REDAN INNAN ROMANEN ens nått en enda vanlig läsare klämmer Norstedts i med att Alexander Söderbergs thriller Den andalusiske vännen  ”redan är en succé världen över”! 

Hur man nu kan tala om världssuccé för en opublicerad bok? Filmrättigheterna är visserligen sålda, liksom utgivningsrätten till trettio länder, och det är säkert en affärsmässig framgång. Men succé blir en bok väl först när många läsare älskar och köper den?  

Nåja, alla debutanter skulle givetvis önska sig samma bullrande eldunderstöd från ett stort förlags marknadsavdelning – och sist det hände (Stieg Larsson) hade ju faktiskt Norstedts rätt!

Fast risken är att det uppblåsta succépratet lägger sig som ett filter mellan läsaren och texten. Var det inte mer än så här? kan läsaren frestas att undra efter att ha slagit ihop boken.

Först som sist: Den andalusiske vännen har inga andra anspråk än att vara en tidsfördrivande thriller i nutidsdräkt och med största delen av handlingen förlagd till ett gangsterifierat och korrupt Stockholm.

Som sådan är den en fungerande bladvändare. Söderberg kan förvisso skriva: rappt, snärtigt, enkelt. Precis så som nutidens säljande litterära sed bjuder och som många läsare uppskattar.

Grundstoryn är enkel. Sjuksköterskan och nyblivna änkan Sophie gör intryck på den gentlemannamässige internationelle storgangstern Hector, som hamnat på sjukhus efter en bilolycka (arrangerad av en konkurrerande gangster förstås). Krimchefen Gunilla, med egen hemlig och okonventionell grupp, vill kartlägga Hector och går vägen via Sophie, som därmed inte bara blir indragen i kärlekens garn utan också brottshärvans.

Från den punkten trappas allt upp i en hårt skruvad spiral av händelser, som till sist slutar hos vännen Hector i Andalusien.  Fast som läsare förstår man förstås att den är nu det verkligen börjar, det vill säga i nästa bok (Söderberg och förlaget har lovat minst tre).

Men det verkligt intressanta med den här romanen är inte handlingen eller personskildringarna, utan utförandet. Det litterära hantverket i Den andalusiske vännen är nämligen till förvillelse lik det manér som Stieg Larsson inledde och Lars Kepler fortsatte. Man börjar skönja ett gemensamt mönster – eller recept, kanske – för den svenska nutida thrillerromanen.

Berättandet präglas av ett ymnigt flöde av dramatiska händelser som staplas tätt, tätt på varandra. Förloppen blir snabba, osannolika och med nödvändighet mycket våldsamma. Hos Söderberg skvätter blodet på alla möjliga och omöjliga ställen, det slåss och knarkas och misshandlas och mördas i en oavbruten händelsekedja.

Det är som att grova våldsskildringar är spänningens grundförutsättning för Larsson, Kepler och nu Söderberg. Flykt, jakt, hot och våld – det är grundstenarna i den dramaturgi de håller sig till. Det gör förstås drivet starkt, för vem vill inte veta hur det går till slut?

Jag misstänker att den svenska kriminalromanen är tv- och filmskadad. Filmdramaturgin märktes redan hos Stieg Larsson, den är påtaglig hos Kepler och jag misstänker att även Alexander Söderberg har suttit med sina gula post-it-lappar och gjort storyboard till en snabb actionrulle, som han samtidigt hanterar i romanform. Inget ont i det, men genren har sina begränsningar.

Den viktigaste begränsningen är frånvaron av djupare personporträtt och trovärdig psykologi. Söderberg lyckas visserligen göra den trasige spanaren Lars Vinge levande, om än med drastiska metoder, och snuddar ibland vid en intressant gestaltning av  sjuksköterskan Sophie Brinkmann. Men hade jag önskat något ytterligare av Den andalusiske vännen så hade det just varit större trovärdighet i persongestaltningen. Det gäller inte minst de högt uppsatta poliser som till sist syr ihop den korrupta och blodiga säcken.   

Behöver thrillers vara något annat än spännande då? Nej, naturligtvis inte. Att skriva bra spänning är lika krävande och svårt som något annat – eller svårare.

Till sist beror det på vilken sorts läsare man är: själv får jag puls när det står en mördare bakom varje dörr som öppnas, och jag läser gärna några extra sidor för att få veta hur det ska gå. Till slut, när stympningarna blir för många och det är fullt av likdelar i restaurangfrysen, börjar jag dock längta efter någon som vill berätta på något annat sätt om hur vi lever våra liv på denna ömkansvärda jord.

Men för all del, Den andalusiske vännen klarar sig väl så bra i jämförelse med sina blodiga kamrater i thrillergänget. Och visst kommer jag att läsa tvåan också. Om det blir ”en succé världen över”? Tja, varför inte? I alla fall i händerna på rätt regissör och rätt marknadsförare.

Alexander Söderberg: Den andalusiske vännen. Norstedts 2012. ISBN: 9789113043623.

Nesbø plågar sin hjälte

EN AV DE grundläggande dramaturgiska reglerna är att berättaren bör plåga sin hjälte, helst bortom det rimligas gräns. Det är exakt vad Jo Nesbø gör i sin senaste Harry Hole-thriller Gengångare.

Den här gången återvänder den kroppsligt och själsligt ärrade polishjälten till Oslo, från tre års exil och tveksamma aktiviteter i Hongkong. Det som driver honom tillbaka är läget för Oleg, sonen till Harry Holes stora och komplicerade kärlek Rakel. Oleg sitter nämligen häktad för mord. Redan där börjar alltså plågorna för Harry, som tidigare varit nästan som en far för Oleg.

Det som sedan följer är en lång odyssé i de skuggiga delarna av Oslo, där gatuhanteringen av narkotika och våld vävs in i storpolitik, polisväsende och etablissemang. Kanske är det rentav en av behållningarna med den här romanen, att Nesbø så lätt tvinnar ihop banden mellan de etablerade medborgarna och slutanvändaren på gatan. Hos Nesbø är steget avslöjande kort mellan den elegante smugglande piloten på Gardemoen och den tjackstinne dealaren i city.

Annars är Nesbø  ofta lite väl våldsam för mig. Eller möjligen  lite för våldsfascinerad, för att nu hitta ett uttryck som inte betyder våldsförhärligande. För jag tror nämligen att  Nesbøs avsikter är goda: genom att skruva till våldet vill han möjligen få oss att också förstå och ta avstånd. Men ibland tenderar han till att överdriva.

I övrigt är Nesbø förstås en rasande skicklig thrillerförfattare. Det driver, det är spännande, det är överraskande. Nesbø har inte alltid kommit in under huden på sina personer – framförallt inte på Rakel, Harry Holes stora kärlek – men i  Gengångare lyckas han bättre. Den inneboende existentiella sorgen som Harry bär inom sig är djupt gestaltad, oförmågan och känslorna i relationen likaså. Det är värt hela läsningen, höll jag på att säga.

Det har varit en lång serie (nio romaner!) med Harry Hole och vår hjälte har plågats efter konstens alla regler. Så sker sannerligen även denna gång.  Och plågsamt är det så det räcker och blir över för alla sidopersoner också. Liksom för hela staden – Oslo visar sig i den här romanen från sin mest korrupta, maktmissbrukande, våldsamma, gråtrista och sönderknarkade sida.

Gott så för en stunds underhållning, spänning och eftertanke. Jag kan i alla fall inte påminna mig någon i Skandinavien som gör just den här genren bättre än Nesbø.

Jo Nesbö: Gengångare. Piratförlaget 2011. ISBN 978-9164- 203809.

Keplers trea – 195 kapitel utan djup

HUR SKA MAN förhålla sig till det författarskap som kallar sig Lars Kepler och som nu visat musklerna i tre maffiga kriminalromaner?

För min del är jag faktiskt fortfarande sval. Det djup som jag gissar att författarduon bakom Kepler försöker ge sina berättelser infinner sig helt enkelt inte. I alla fall inte hos mig.

Visst är de tre romanerna – Hypnotisören, Paganinikontraktet och nu Eldvittnet – flyhänt underhållning i våldsskildrarbranschen, inte tu tal om det. Dessutom skrivna på en rapp och pulserande presensprosa. Det händer saker oavbrutet. Som läsare vill man hela tiden vidare, ”bara ett kapitel till, snälla!”-syndromet i sin prydno.

I Eldvittnet föses läsaren fram genom 195 korta och lättlästa kapitel, laddade med action och dialog. Några brutala mord – givetvis med symboliska insag – på ett behandlingshem för unga och väldigt trasiga kvinnor inleder hela skeendet. Upplösningen blir förstås också våldsam med förkolnade lik, svarta benpipor, utbrända bilvrak och ett hotfullt (eller kittlande) löfte om nya hemska grymheter i kommande romaner.

Efter tretton kapitel i Eldvittnet dyker kriminalkommissarie Jonna Linna upp på det drabbade behandlingshemmet. Han tar sig an fallet med sedvanlig frenesi och åtta kapitel senare har han hittat ytterligare ett lik.

Vad som därefter är, är intrig. Det ena leder till det andra, som det ska göra i en bra deckare, och hela den ganska komplicerade (och kanske långsökta) bakrundshistorien rullas upp fram till den blodiga upplösningen.

Som en extra krydda får vi nu till sist reda på lite mer om den tystlåtne Joona Linnas eget inre trauma. Hur trovärdigt det är undandrar sig min bedömning, men uppenbarligen kommer det att spela stor roll framöver.

Själv riskerar jag att ledsna. Bra förströelse är det visserligen, men min huvudsakliga invändning mot Keplers romaner kvarstår: trots alla personliga och psykologiska trauman som radas upp, så förmår jag inte komma nära en enda av romanens personer.

Och Joona Linna är jag faktiskt fortfarande inte ett dugg nyfiken på. Men kanske ligger ansvaret för det mer hos mig som läsare, än hos Kepler som författare.

Lars Kepler: Eldvittnet. Bonniers (2011). ISBN 978-91-0-012643-8. (Lars Kepler är pseudonym för Alexandra Coehlo Ahndoril och Alexander Ahndoril.)

Recensioner på annat håll: SvD, Lotta Olsson i DN, Annika Koldenius blogg, GP, Nina Lekander i Expressen, Smålands-Posten,  Bokhora

Mardröm på Skeppet

VERKLIGT HÅRDA BUD är det ombord på Skeppet – den isländske författaren Stéfan Mánis senaste thriller. Det är en mycket speciell bok, som vrider om stämningen många varv och som doftar dieselolja, vapenfett och havssalt.

Uppriktigt sagt så är det en mycket manlig bok, i så motto att de kvinnor som överhuvudtaget nämns antingen blir övergivna eller mördade omedelbart i bokens inledning. Nästa kvinna skymtar bara förbi i form av en nerriven nakenbild. Jag brukar ha svårt för den där våldsamma, uppblåsta manliga världen – den intresserar mig egentligen ganska måttligt.

Men ombord på Skeppet sugs jag in i dramatiken. Förmodligen för att det psykologiska spelet och karaktärerna är så skickligt utmejslade och hårt drivna, samtidigt som händelseutvecklingen skapar en riktig pageturner.

Det här är bra skrivet och till slut mycket gripande. Boken är full av olika litterära referenser, som en blandning av Flugornas herre och Mörkrets hjärta. ”Romanen är som en mardröm , som hela tiden för en till ställen där en ny skräckupplevelse tar sin början. En trogen följeslagare i nätter av feberdrömmar och frossbrytningar” sa man tydligen i isländsk radio när boken kom.

Hypnotiserad?

ÄR JUST NU halvvägs inne i Lars Keplers Hypnotisören. Jodå, jag läser vidare med viss hunger. Det är drivet och bra, men jag är ännu inte helt hypnotiserad faktiskt.

Däremot är det enormt kul att spekulera i vem som är författaren. Kvinna? Man? En eller två personer? OK, här är min spekulation  i dagsläget:

”Hypnotisören” är författad av en person. En man. Mellan 45-55 år, stockholmsboende men möjligen med rötter i Tornedalen nånstans eller i vart fall övre Norrland.  Möjligen, alltså.

Författaren är driven skribent, men inte nödvändigtvis rent skönlitterär. Istället pekar det efter halva boken mot någon som normalt skriver film-, reklam- eller tv-manus. Stilen är sådan, beskriver i presens mer vad som sker i detalj än vad personerna tänker och känner. Som en instruktion ungefär. Gestaltningen saknas och det är som om författaren hoppas att framtida skådespelare ska ge karaktärerna en själ. Så här ser det ut om jag tillåter mig att transformera ett avsnitt till manusspråk – men obs, jag har inte tagit bort ett enda ord ur ursprungstexten:

Kennet trycker på knappen till hissen. Kvinnan ser sig om och skyndar fram och börjar bulta på de andra dörrarna i trapphuset.

POJKEN

- Han gav mig pengar. Men jag ville inte följa med.

Hissdörrarna glider isär. En granne öppnar med säkerhetskedjan på.

KENNET (lågt)

- Du ger fan i Nicke i fortsättningen.

POJKEN

- Han är min.

Kvinnan ropar på polis. Kennet går in i hissen, trycker på den gröna knappen och ser dörrarna sluta sig.

Så ser alltså ett typiskt avsnitt ur boken ut. Vem har då skrivit detta, vem är denne ”man”? Mest sannolikt en skicklig copywriter som jobbar med reklamfilm, men kanske också varit i spelfilmsbranschen. Av filmmanusförfattare har Rolf Börjlind nämnts tidigare, men varför skulle han skriva under pseudonym?

En annorlunda men het kandidat är förstås författaren Kristoffer Leandoer, som pekades ut tidigt av Bokhora. Han jobbar på Bonniers som förlagsredaktör, har skrivit och översatt skräckromaner (är alltså inte främmande för hemskheter och blod) och i hans diktning hittar man presensberättelser. Hans motiv till att skriva under pseudonym är förstås att inte vilja bli bedömd som ”poeten” eller ”den fine litteraturkritikern” i det här  sammanhanget.

Mitt huvudtips har jag alltså egentligen inget namn på. Men jag tror att mannen kommer ur filmvärlden, möjligen reklamfilm.

Mina manliga bubblare:

Kristoffer Leandoer (författare som har samma initialer som Lars Kepler!),  Peter Birro, författare, Måns Herngren, filmare. Roy Anderson, filmare. Fredrik Lindström, författare, Dick Harrisson, författare.

Mina kvinnliga bubblare:

Helena von Zweigbergk i samarbete med sin syster, statssekreteraren Amelie von Zeigbergk. Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm. Kristina Lugn, poet (har också samma initialer som Lars Kepler!), Agneta Fagerström Olsson, filmare.

Nå, jag reviderar listan så småningom. Nu ska jag läsa färdigt boken!

Tre sekunder!

JAG MÅSTE SÄGA att jag är imponerad av Roslund & Hellströms nya thriller Tre sekunder – även om den tuffa, hårdkokta och strikt manliga brottsvärld de rör sig i annars brukar bli lite väl endimensionell för mig. Men här lyckas R&H, i en mycket hårt åtdragen thriller.

Det handlar om brottsprovokation, om infiltration och om beslut som tas på högsta nivå inom såväl statsledning som polis och som inte alls är ägnade att komma till allmänhetens kännedom. Det handlar om svek, om vilka metoder ett civiliserat samhälle ska kunna använda, det handlar om människans utsatthet och hänsynslöshet. Så långt är allt enormt bra.

Något trött kan jag – trots lovorden – ändå bli på dessa omnipotenta hjältar som manliga författare skapar på löpande band. Guillous Hamilton, Stieg Larssons Blomqvist och inte minst Salander – ingen av dem har någon särskilt betydelsefull svaghet, ingen av dem tvekar, alla är mycket, mycket vasssa och skickliga. Och nu ansluter R&H:s infiltratör Piet Hoffman, som på ett närmast övermänskligt sätt lyckas förutse samtliga motståndares schackdrag in i minsta ballistiska detalj. Han vet exakt vad såväl den hårdföra och skoningslösa polska maffian vill göra för att hämnas – som vad polisen och regeringen tänker i detalj. Hans listighet trotsar nästan all beskrivning och även om det är mycket spännande, så är jag till slut inte särskilt överraskad av den hollywoodska finalen.

Men som sagt: läs den. Språket är ibland innovativt, på gränsen till nykonstruktion. Men R&H håller sig alltid innanför det acceptabla och har här skapat något mycket läsvärt!