Filip & Fredrik & Tårtgeneralen

EN ÖVERRASKANDE ÖMSINT och välskriven läsning bjuder Filip Hammar och Fredrik Wikingsson på i sin första roman, Tårtgeneralen, som jag nyss läst.

Det är i högsta grad en berättelse om ”verklighetens folk” i den lilla västmanländska staden Köping, i skuggan av det mer häftiga livet i storstaden Västerås. Allt går sin gilla gång (förutom att IKEA för första och hittills enda gången lägger ner ett varuhus på grund av för lite kundunderlag!) ända tills Jan Guillous tv-program Rekord-Magazinet plötsligt utnämner Köping till Sveriges tråkigaste stad.

I det sorgsna och uppgivna vakum som då uppstår i den redan slagna småstaden, dyker en herre vid namn Hasse P upp –  storrökande, stryktålig som Kalle Anka, energisk som en duracellkanin och lögnaktig som en skata. Med en obändig vilja och framfusighet lyckas han plantera in idén om att Köping skall få en evig plats i Guinness Rekordbok genom att baka världens längsta smörgåstårta. Och vips är stadens konditor engagerad, nätterna igenom bakas tårtbottnar som fryses in och när dagen D kommer är Guiness Rekordbok på plats med måttband och tusentals Köpings-bor jublar.

Så långt allt gott och väl. Men den upphettade framgången svalnar snabbt. Historien om hur Hasse P:s triumf och företagsamhet långsamt vrids till ett sugande nederlag är både ömsint och skickligt berättad – det finns en dov resonansbotten i romanen, som så väl speglar den svenska småstadens inskränkta kynne och som visar fram en udda person som inte förmår följa med sin tid utan successivt foular ut sig ur samhället.

Hasse P:s kraft och påhittighet är uppenbar, därför blir det dubbelt sorgligt att han till slut står kvar ensam med sin livslögn.

Filip och Fredrik har ett överraskande flyt i språket, boken är en fröjd att läsa och som intelligent underhållning fungerar den utmärkt. Samtidigt finns känslan av att författarna, med detta stoff och sin begåvning, skulle ha kunnat blottlägga ännu fler nerver, komma ännu djupare i skildringen av Hasse P:s personlighet och en del andra bifigurer.

Kanske de helt enkelt borde ha vågat vara allvarligare, så komiker de är?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s