Karin Fossum: Döden skall du tåla

EN LITEN FLICKA i en barnvagn blir kidnappad, nerkletad med blod och sedan återlämnad – det är den dramatiska inledningen till Karin Fossums senaste roman Döden skall du tåla.

Därmed frontalkrockar familjeidyllen med ondskan redan på de första sidorna, för att sedan gå hand i hand genom hela boken ända fram till den väntade upplösningen. En rad otrevliga och allt mer skruvade händelser sprider oro i omgivningarna och den nu så välkände kommissarie Konrad Sejer och hans medhjälpare Skarre rycker ut.

Karin Fossum har tidigare fångat mig genom framförallt två böcker: Älskade Poona och Jonas Eckel. I båda fallen vill jag minnas att jag drabbades av hennes karaktärer, psykologin bakom deras handlingar och Fossums enkla, drivande sätt att berätta. Det var två mycket trovärdiga psykologiska skildringar, hämtade ur vår samtid.

Lika lyckad tycker jag inte att Döden skall du tåla är. Den som terroriserar omgivningarna och begår brotten är tonåringen Johnny Beskow – vilket författaren avslöjar omedelbart – och det är hans inre tankevärld vi får följa, hans uppdämda hat mot sin alkoholiserade och bedrövliga mamma å en a sidan och hans totala kärlek till sin morfar å andra sidan. Johnny är intelligent och kall som en schackspelare, men skadad av sin bitterhet mot mamman och sin ensamhet.

Hans frustration driver honom ut på ett ondskefullt korståg mot idyllen i det fridfulla norska samhället. Skada det som skadas kan, verkar Johnny tänka, och hittar raffinerade metoder för att totalt massakrera några slumpvis utvalda människors harmoniska liv. Alla är tänkbara offer för hans frustration, utom morfar.

Någonting gör att Fossum den här gången inte griper tag om mig. Kanske är det porträttet av Johnny Beskow som inte blir riktigt trovärdigt, kanske är det romanens uppbyggnad i episoder som staplas på varandra. Konrad Sejer och polisen är överhuvudtaget märkligt frånvarande och snudd på oengagerade. Det är bara på slutet, när Sejer och Johnny möts, som det uppstår en viss intensitet under några sidor, när Sejer plötsligt får sympatier för Johnny och tappar fokus i utredningen.

Det känns som om Fossum tagit fram sitt standardrecept ur författarskåpet och fogat samman sitt bygge utan att skriva med hjärtat. Hon gör det lite väl enkelt både för sig och sina poliser också; som när Sejer träffar pappan som just fått veta att hans son käkats upp hel och hållen av sju kamphundar, som tuggat på benen och slafsat i sig kroppen. Helt okänsligt begär Sejer att den svårt chockade pappan ska rabbla upp vilka i byn som är hundägare. Jag gissar att den mest hårdhudade polis ändå hade gått till registren för att få fram den sortens allmänna uppgifter.

Randanmärkning, javisst? Men Döden skall du tåla stannar inte kvar i mitt inre särskilt länge. För mig är Fossums roman dessutom ett bevis för hur svårt det är att presentera brottslingen i början av en kriminalroman. Framåtrörelsen försvinner och det krävs mycket för att hålla intresset vid liv.

DN:s Lotta Olsson var betydligt mer entusiastisk i sin recension av Döden skall du tåla. Läs hennes recension här.

Annonser

One thought on “Karin Fossum: Döden skall du tåla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s