Förbannad på Leif GW

https://i1.wp.com/cdon.se/media-dynamic/images/product/00/08/98/29/13/3/persson-leif-gw-den-doende-detektiven.jpg

DET ÄR INTE utan att man blir smått förbannad vid läsningen av Leif GW Perssons senaste brottsroman Den döende detektiven.

För den som  fuskar aldrig så lite med att själv försöka knåpa ihop texter, blir lätt irriterad över den orättvisa som gett Leif GW en så lättflytande penna, medan man själv kämpar på med en ack så motsträvig dito.

Det är just lättheten i berättandet som gör att jag fastnar i Den döende detektiven. Leif GW har ett särklassigt flyhänt och lustfyllt sätt att skriva.

Han odlar en stillsam humor med hjärta,  han klampar aldrig över i krampaktig och tillkämpad humorism eller parodi. Dialogerna är exakta och precisa; GW:s speciella stilgrepp att låta personer säga saker i direkt anföring, och i meningen därefter tänka precis tvärtom, gör hela tiden hans karaktärer dubbelbottnade och intressanta.

Alla andra deckardrottningar och drönare, som anstränger sig för att väva in känslosamma relationshistorier i sina kriminalhistorier, kommer dessutom på efterkälken vid en jämförelse. Den bufflige GW  är helt enkelt sannare och har mer värme i sina scener. Han har förmågan att  smeka fram kärlek, vänskap och attraktion i några korta penseldrag.

Den döende detektiven handlar om ett preskriberat och alltför trist och vanligt brott. En liten flicka av iransk härkomst våldtas, mördas och sänks i en vassrugge inlindad i plastsäckar tjugofem år innan romanen börjar. Polisutredningen har havererat på ett tidigt stadium i ett mischmasch av fördomar och krångel, under ledning av den bedrövlige kommissarien Evert Bäckström. Tjugofem år senare, när mördaren alltså går fri oavsett, väcks fallet till liv igen, av den pensionerade Lars Martin Johansson, före detta chefen för Rikskriminalen, mannen som kan se runt hörn.

När vi möter Lars Magnus J blir han dock helt satt ur spel av en hjärnblödning. Under den påföljande konvalescensen väcks hans intresse för fallet och ganska snart – och logiskt –  får han upp vittring på flickans mördare. Egentligen bara med hjälp av  metodiskt polisarbete och svårare än så behöver det inte vara, för att nu låna en typisk GW:sk formulering.

Komplikationer tillstöter dock, både i jakten på mördaren och vad gäller Lars Martins hälsa. Det är oavbrutet intressant, trovärdigt och dramatiskt. Alla pusselbitar faller successivt på plats och för oss som läser så framträder, parallellt med själva kriminalberättelsen, en ganska tragisk bild av ett svenskt samhälle som mitt i välfärden vittrar sönder.

GW skriver inte någon något på näsan, men det är tydligt var hans egen empati och grundvärderingar finns. Och mitt i alltihop får vi en vardagsdramatisk bild av en invandrad familjs oblida öde i ett kallt Sverige.

Jag kan tänka mig att en och annan kritiker tycker att Leif GW Persson kör samma mall i bok efter bok. Han har förvisso sin egen stil och den kan vara omständlig och upprepande – men det är just det stilistiska och säkerheten i framställningen som jag förförs av. Det vardagliga brottet upphöjt till något mer än bara en rak och rapp hårdkokt deckare.

Jämförelsevis blir jag uttråkad av korthuggen Kepler-action eller avskalad Lapidus-tuffhet. Poserandet i våld lyser med sin frånvaro hos GW, men ändå är det högst påtagligt närvarande i undertexten.

Leif GW älskar att formulera sig. Jag älskar att tugga i mig den här sortens tegelstenar.

Det gör inte riktigt recensenten Ingegärd Waaranperä i Dagens Nyheter 27 augusti. Läs hennes recension här. Medan kritikern Magnus Persson i Svenska Dagbladet verkar ungefär lika entusiastisk som jag själv. Läs hans recension här.

I Expressen skriver Per Svensson och du kan läsa hans recension här.

Leif GW Persson: Den döende detektiven (Albert Bonniers Förlag, ISBN 9173484350)

Annonser

4 thoughts on “Förbannad på Leif GW

  1. Jag har tyvärr ännu inte hunnit dit, men Du gör mig omåttligt sugen på att läsa den, så det är bara en tidsfråga…. Jag håller oreserverat med Dig om att Leif har ett sätt att skriva som borde få de flesta svenska ”deckarförfattare” att tänka över sitt yrkes-/hobbyval. Språkbehandlingen är njutbar och det finns en underfundig humor och ironi i hans uttrycks- sätt som kräver ett inte så litet mått av vakenhet hos läsarna. Att han sedan, i motsats till så många andra, fullständigt behärskar faktadelen i det han skriver gör inte saken på något sätt sämre!

  2. Helt rätt, Peter. Du hinner läsa… det är snart jul! 🙂 Väldigt kul att du tittar in på min blogg ibland, alltid kul att hålla kontakten med gamla Styrsö-folk…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s