Krystad kommunskräckis

REDAN I BOKENS första mening ber författaren Johannes Källström nästan om ursäkt för att han upptar min tid med den nya romanen Offerrit.

Det gör han alldeles rätt i. Själv insåg jag nämligen snabbt att det finns mycket annat man kan ägna sin tid åt än att läsa just detta alster. Dock höll jag ut ända till sidan 231.

Det nya förlaget Massolit vill mycket. Fyra böcker på kort tid, två skräckisar och två deckare. Ambitioner är bra, men lusten att ge ut böcker bör helst inte överskugga förmågan att ge ut goda böcker. Och Offerrit är ingen god bok.

Normalt sett skriver jag inte om böcker jag inte gillar. Men dels har såväl förlaget Massolit som Offerrit ett pretentiöst anslag, dels tycker jag mig märka en stegrande tendens hos flera andra förlag att ge ut ofärdiga halvfabrikat och sådant bör stävjas. Dessutom intresserar det mig att ta redan på vad i Offerrit som skaver hos en läsare som mig.

Jag snubblar faktiskt till redan i inledningskapitlet, som har formen av en sorts för-prolog. Den ståtliga rubriken Ett minne att dela med dig bäste läsare för att förklara denna berättelses ursprung saknar inte bara kommatecken utan även mening. Därefter kommer själva prologen, och sedan ett halvlångt Cervantes-citat, innan berättelsen äntligen kan ta sin början.

Och var hamnar vi då då? Jo, i en liten svensk kommun där pappersbruket just lagt ner. Förstås. Orten hotas av en utarmning som verkar fullt genomförd redan när författaren konstruerar samhället, för någon speciell karaktär eller Twin Peaks-känsla finns överhuvudtaget inte i skildringen. Bortsett från att någon ibland framkastar repliker som ”Det är nåt fel på stället grabben”.

För att rädda samhället från massarbetslöshet och katastrof vaskar man snabbt fram bygdens store son, den internationelle designgurun, och planerar såväl ett marknadsjippo som ett helt designmuseum till hans ära. På så vis skulle detta kunna ha varit en nutida kommentar till många kommuners desperata satsningar på  upplevelsebusiness i samband med att tillverkningsindustrierna läggs ner. Men här är det istället bara en plattform för att skildra ett taffligt och osannolikt polisarbete samt – via designgurun – föra in mörkrets krafter i berättelsen. Istället för festivitas drabbas bygden av mystiska män i trenchcoat, rosa larver, avskurna halsar och svarta, ringlande ormar.

Medborgarna i romanen har begåvats med namn som Owe Tycho, Svea Rudolfson, Johan Brydolfsson, Oscar Vigelius och Signe. Det låter som en återklang från de skolpjäser i form av deckargåtor jag spelade i mellanstadiet och jag kan försäkra er att det var längesen! Om avsikten hade varit att skapa någon sorts 50-talspastisch hade det varit gott och väl, men i romanen googlas det, rings i mobiltelefoner och byggs designcenter på ett sätt som minst av allt signalerar dåtid.

Samma pastischkänsla finns kvar även efter ett par hundra sidors läsning. Eller är hela skrönan en parodi och i så fall på vad? Jag har aldrig tidigare läst en rad av Johannes Källström och det kanske är precis så här hans stil är. Men jag blir aldrig riktigt klar över om han skojar med mig eller om han verkligen vill att jag ska läsa på allvar. Jag tror tyvärr det senare.

Hur välvillig jag än är så här i juletider så kan jag inte se det här som en roman av annat än en glad amatörskribent. Bokens underrubrik är ”en annorlunda berättelse om besatthet” och nog är det annorlunda allt. Men den enda besatthet jag riktigt kan skönja är författarens besatthet av att försöka skriva en lång roman.

Och skriver gör han, med ett ordflöde som verkar både plan- och gränslöst. När jag till slut ger upp vid sidan 231 har jag inte lärt känna en enda intresseväckande karaktär, jag har inte utsatts för någon som helst spänning och det skräckfyllda hot som anländer till det stackars samhället förefaller mer än lovligt konstruerat, krystat och ologiskt. Däremot har jag hunnit irritera mig på syftningsfel, korrekturfel och förgymnasiala felskrivningar som ”Kerstin hade avslutat utskriften från sin intervjuv”. Vadå från? Vadå intervjuv?

Just slarv med språket, slarv med korrekturläsningen och nonchalans med miljöbeskrivningar och logik är något som stör min läsning. Värre ändå är frånvaron av trovärdighet i karaktärsskildringar och handling. Även en berättelse om magiska krafter måste vara trovärdig och de utsatta karaktärerna måste bli lite mer intressanta och komplexa än Åsa-Nisse och Kronblom. Det är dom inte i Offerrit, åtminstone inte i de första två tredjedelarna.

Denna pladdriga och ganska omständliga berättelse slutar som den börjar. Jag har tjuvkikat och hittat inte mindre än fyra efterord. Först ett med rubriken Ett slags epilog, som inleds med en dikt av Carl Snoilsky. Sedan ett efterord med rubriken Örebro 14 augusti 2010, där författaren återigen ursäktar sig och förklarar att han ”bränt en hel del semester på att ta sig igenom sitt knaggliga språk, överflödiga beskrivningar, faktafontäner, logiska kullerbyttor och andra litterära dödssynder som han gärna hänger sig åt”, vilket leder mig till slutsatsen att hans semester var på tok för kort.

Därefter kommer två sidor med rubriken Applåder och bugningar, det vill säga en tack-för-hjälpen-text. Och slutligen ett litet påpekande av att författaren skänker halva sitt arvode från boken till Diakonias arbete i Västafrika.

Nå, man får kanske vara glad för att det finns åtminstone ett skäl till att köpa den här boken.

Annonser

One thought on “Krystad kommunskräckis

  1. vissa språkliga misstag har jag stött på (förutom skrivs för utom) men än då länge tycker jag ändå drivet framt finns. Dock inte klar med boken än.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s