Vem blev egentligen tystad?

VECKAN SOM GÅTT har präglats av stridigheterna mellan Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund och författaren Björn Ranelid. (Samt i någon mån också av de något – ur vår synpunkt – mer perifera översvämningarna i Rio de Janeiro och Brisbane samt det politiska totalhaveriet i Tunisien.)

Ranelid vs  Englund har i ett sådant perspektiv förstås ungefär samma vikt som en halvhjärtad örfil i krogkön. Den känns för stunden, svider en stund men är snart bortglömd.

Säger den någonting om vår samtid? Nej, inte särskilt mycket, mer än att den blir ett exempel på hur vanskligt det är att publicera saker snabbt bara för att det är möjligt (Englund) och likaledes ett exempel på att känsliga, bekräftelsesökande och utåtriktade författare trots allt inte åtnjuter någon konstnärlig immunitet i replikväxlingar (Ranelid).

Nu uttryckte jag mig krångligt kanske. Men så här då: Englund borde ha insett att allt han för närvarande gör tolkas utifrån hans position som ständig sekreterare i Akademien. Han har en av den litterära världens mest uppburna poster. Där är det inte lika lätt att skämta som på exempelvis förlagsfester. Ranelid borde å sin sida ha insett att de angrepp han som offentlig författare gör åt olika håll inte alltid kan tas emot med tystnad och förståelse, hur briljant formulerade de än är.

Själv gillar jag både Ranelid och Englund. Båda är på sitt vis banbrytande, Englund inte minst som populärhistoriker, Ranelid inte minst som en fri och vildsint konstnärssjäl. Det finns för få av båda sorter i Sverige idag.

Jag har träffat både Ranelid och Englund. Och jag är vän till Ranelids nuvarande förläggare Karl Beijbom, som nu senast på Newsmill gått till suverän och elegant attack mot Englund. Men någonstans kan jag inte komma undan känslan av att proportionerna i debatten blivit alldeles fel.

Så mycket tror jag mig ha läst och förstått av Englund, att någon fathwa-kille är han inte. Inte tusan var hans tanke att börja utlysa bannbullor och sortera bort misshagliga författare? Visst gjorde han en (onödig men ganska kul) taskspark mot en författare som häcklat Akademien, men inte var det ett försök att på allvar tysta Ranelid?

Att avkräva Englund besked om vilka övriga svenska författare han vill ska hålla tyst, är att göra sak av något som inte är sak. Alla förstår den himmelsvida skillnad som finns mellan en putslustig kommentar på en blogg kring ett tv-program som Let´s Dance – och ett officiellt uttalande från Akademien om att författare X bör upphöra att skriva! Hade det rört sig om det senare hade all upprördhet varit extremt befogad!

Jag menar verkligen inte att Englund visade vare sig snille eller smak. Han borde ha avstått från lustmordet. Akademiens företrädare ska kanske inte kommentera enskilda författares utspel. Däremot tycker jag gott att de i högre utsträckning än nu borde delta i en diskussion om t ex Ranelids eller andras författarskap. Men i debatten den här veckan verkar det som om våra förväntningar på Akademien framförallt är att den ska vara artig och belevad.

Jag förstår egentligen inte i vems intresse det ligger att vi har en Akademi som är mjäkig, tyst och rädd för offentlig debatt? Och av det som hänt kan man ju se att den som verkligen tystnat är Peter Englund – hans akademiblogg (som för övrigt har underrubriken ”Att vara ständig – viktigt och oviktigt ur en akademisekreterares liv”)  har hamnat i total träda sedan ”Ranelid-fejden”. Antagligen har Englund blivit försiktigare än en nervös kommunpolitiker. Och lika tyst.

Som Karl Beijbom så riktigt påpekar i sitt Newsmill-inlägg, så medverkade faktiskt Svenska Akademien i ett prime-time-underhållningsprogram i SVT 2005. Det var suveränt kul! Jag var själv producent och – tillsammans med Lasse Kronér  – den som slutligen mejslade fram tv-formatet Doobidoo. Min idé var att ledamöter ur Akademien skulle läsa ledtrådar under ett moment i programmet, ledtrådar som var en smula ”litterära” och som sedan skulle leda fram till en välkänd schlagerlåt.

Det var en mycket speciell känsla den torsdagkväll då Akademiens ledamot Pär Wästberg ringde hem till mig och meddelade att ”Akademien har beslutat att medverka i Doobidoo!”. Herregud, författaren Pär Wästberg – vars romaner jag läst med stor behållning och vars texter om den afrikanska nationens frigörelse från kolonialism och rasism följt mig i hela min ungdomstid! Just han ringer och tackar ja till ett tramsigt nöjesprogram!

Det blev förstås succé. Akademien ”larvade” sig lite i folklighetens strålkastare, men gav också det folkliga nöjesprogrammet en resning som det sannerligen behövde!

Just så där skulle jag vilja att det ofta var: ett häftigt utbyte mellan det vittra och det till synes banala. Det är först då det blir riktigt, riktigt stimulerande!

Striden mellan Ranelid och Englund går snart över, om den inte redan har gjort det. Båda behövde nog bullra en smula. Ranelid påminner inte så lite om en Evert Taube – ordekvilibrist, full av energi, patos, vilja och med en motsägelsefull önskan att både få bli omsluten av etablissemanget och samtidigt ständigt vara rebellisk. Vad Englund påminner om kan jag inte riktigt se – kanske, förresten, om sin företrädare Horace Engdahl, som enligt ryktet i sin vittra kunskap även inlemmar banala saker som snapsvisor och nutida hitlåtar.

Det är när varm och kall luft möts som det blir blixtar, dunder och åska. Det är skönt och befriande!

Och efter regn kommer sol. Ranelid kommer förstås att fortsätta skriva. En Englundare hit eller dit på någon blogg kommer inte att förhindra det.

 

(PS. Bilden överst har jag olovandes lånat från Svenska Dagbladet, till vilket jag också gärna hänvsiar! DS.)

 

Annonser

5 thoughts on “Vem blev egentligen tystad?

  1. ”Just så där skulle jag vilja att det ofta var: ett häftigt utbyte mellan det vittra och det till synes banala. Det är först då det blir riktigt, riktigt stimulerande!”

    Den frasen gillar jag! Håller med till etthundra procent och skulle hålla med ännu mer om det fanns fler procent.
    Det är också en av anledningarna till varför vi så gärna vill ha med några ”etablerade” namn i Vildsint.

    Från och med nu ligger din blogg under ”Mina favoriter”.
    (Och jag är MYCKET sparsam med att lägga sidor där. Bara fem före dig)

    • Jens – så kul och hedrande! Skriver tyvärr inte så ofta som jag skulle vilja här, men hyggligt frekvent ändå. Och, som sagt, novellskrivandet ligger fortfarande på den s.k. isen. Tyvärr.

      • Helt ok.

        Det var ingen som helst pik riktad mot dig.
        Vi hinner alla bara med en viss mängd med saker och måste såklart prioritera.
        Det i sig innebär inte att vi tycker att andra saker är oviktiga, bara att det finns andra saker som också är, minst, lika betydelsefulla att få gjorda.

        Det är dock skönt med någon som har en sansad och seriös syn på saker och ting emellanåt.
        (Även om jag förstås inte håller med dig i ALLT du säger).
        Men den människan finns inte heller någonstans på jorden.

        Nu ska jag skriva – Roman!

    • Kenneth:
      Ja, det tror jag också. Bortsett från att jag inte har en aning om eventuellt whiskyintag. Men mer än att vara lite spydig tror jag inte avsikten var, även om det var dumt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s