Är boken det nya gosedjuret?

Det var värst vilket liv det blev på många av de hängivna människor som ägnar sig åt att blogga om böcker, bara för att jag petade lite i ett gammalt debatt-getingbo om det offentliga samtalet kring litteratur.

Dessvärre får jag vatten på min kvarn när jag läser reaktioner och kommentarer. Många bokbloggare är uppenbart känsliga för kritik, ironiserar och sluter sina led. Det är som om jag attackerat deras innersta själar, fast jag bara försökt resonera kring en trend i offentligheten.

Jag har verkligen aldrig föreslagit att någon bloggare ska stoppas eller att någon inte ska få skriva om böcker – herregud, det är en självklar rättighet som var och en har! Måste det ens påpekas?

Men jag har en lika självklar rätt att kommentera ett fenomen som jag tycker mig se växa och som jag inte enbart tror är av godo. Det som lektören och bokrecensenten Kristina Simar föreslår i en replik här (nämligen att jag ska blunda för det jag inte tycker om) vittnar om en panisk rädsla för att bli ifrågasatt eller ens omdiskuterad.

Är det bara de som applåderar henne som utgör målgruppen för hennes blogg och hemsida, kan man undra?

”Om inte vi bloggare fanns, vem skulle då hitta alla ´vanliga´böcker som folk verkligen vill läsa” frågar Kristina. Ja, hur i jösse namn hittade folk Larry Kent, Nick Carter, Maria Lang och Barbara Cartland, Enid Blyton och Stieg Trenter? Jag har ingen aning, men inte var det väl via bloggare i alla fall?

Kritik är viktigt

Vad jag påstår är helt enkelt att det offentliga samtalet om böcker har förskjutits till sitt innehåll de senaste… tja, tio åren kanske.

Detta syns tydligt på nätet. Exponeringen av böcker och ”recensioner” på internet är stor (vilket är gott), men begreppen ”recension” och ”författare” har mer och mer urvattnats på sitt innehåll (vilket är synd). Det har skett i takt med att snart sagt var och en påstår sig skriva ”recensioner” eller vara ”författare”.

Eftersom jag tror att en kvalificerad och kunnig kritik är viktig för litteraturens, författarnas och läsarnas utveckling på sikt, så tycker jag det är negativt om sådan kritik får maka på sig – till förmån för korta läsarreaktioner, boktips och femgradiga poängskalor i det offentliga samtalet om böcker.

Min farhåga är att förlagen i för hög grad ska anpassa sig till detta, av affärsmässiga skäl. Liksom läsare och författare. Och tidningar och övrig media. Kritik (i meningen analys och anmälan) blir inte särskilt viktig längre, medan popularitet, bu- och hejarop från enskilda boktipsare ökar i betydelse.

Böcker som gosedjur

Av debatten hittills drar jag alltså slutsatsen att många som bloggar känner sig trampade på tårna. Därför ska jag vara ÖVERTYDLIG: jag drar INTE alla bloggare över en kam och JODÅ det finns utmärkta kritiker och kunniga läsare som bloggar och JAVISST, det finns säkert exempel på etablerade recensenter som är fisförnäma och kulturkrångliga.

Men vad jag tycker mig se är övergripande tendenser i tiden. En sådan tendens är alltså ett ökande folkligt och roligt nätskrivande om böcker (kul och bra!), men också ett ytligare förhållningssätt (synd!).

Blogg är ett medium som passar bäst för korta texter (denna är till exempel redan för lång). Det är säkert också ett skäl till varför recensioner på bloggar ofta blir ofullständiga och enkla. En djupare analys av ett litterärt verk – även om det ”bara” är en Läckbergare – kräver utrymme. Resonemang kräver utrymme, funderingar och analyser kräver utrymme. Men tycka att en bok är ”bra” kan man göra på fyra rader.

I den nya offentligheten tenderar en bok eller roman att bli mer och mer som ett gosedjur, som man antingen tycker om eller inte tycker om, både sett ur läsarens och förlagens synvinkel.

Att ett författarskap (eller läsande!) kan innebära så mycket mer än att tillfredsställa olika smaker och träffa rätt målgrupp, talas det alltmer sällan om.

Varför kan vi inte föra den diskussionen utan ömma tår? Jag är själv en enkel bokbloggare, jag är en del av det jag är skeptisk mot. Jag tycker att internet som instrument är fullständigt lysande och jag är mycket aktiv på nätet.

Men jag gör alltså inte vågen bara för att någon skriver något trevligt om en bok.

Nya ”kultureliten”?

Och så, till sist, drabbas jag  plötsligt av en föraning  – håller det på att bildas en ny ”kulturelit”, vars gemensamma kitt är ett massivt avståndstagande från kunskap, djup och analys? En ”kulturelit” som sjunger den ”enkla” människans lov, som skyr  problematisering och intellektualisering och som ser litteratur  i första hand som förströelse och underhållning?

Överbevisa mig gärna om motsatsen. Tills dess finner jag tröst i vad Allan Edwall en gång sa, om att komedi och underhållning måste ha stort allvar och djup för att fungera:

– Annars kan man ju lika gärna nöja sig med att kittla varandra.

PS. Läs gärna reaktioner och kommentarer exempelvis på bloggarna enligt O ; Kapitel 1:s Karin Berg på Enbokcirkelföralla; Maria Engelwinges blogg eller samma bloggs kommentatorsfält. Eller varför inte kommentarerna här, efter mitt förra inlägg. DS.

Annonser

11 thoughts on “Är boken det nya gosedjuret?

  1. Pingback: Om jag ska vara allvarlig en stund « enligt O

    • Nja, det var mer BOKEN som var ett gosedjur, än bloggen. Med det menar jag att boken numera tydligen reducerats till en sak att antingen ”tycka om” eller ”inte tycka om”. Man analyserar inte en nallebjörn, man kramar den eller stöter den ifrån sig. That´s it.

      Det är synd om ”recension” blir liktydigt med ett snabbt ”tyckande om”. Boktips däremot, är förstås en annan sak.

  2. Det där med ny kulturelit tror jag inte du behöver oroa dig för. Men det kanske mer var menat som en knorr på slutet av din text?

    Inte heller tror jag att bokbloggosfären i sin helhet har nån fördummande effekt, även om jag själv just nu lider svårt av att inte komma på var jag nyligen läst samma Edwall-citat. Får Umeå-vibbar, är du från Umeå?

    Nu ska jag läsa bråket i dess helhet och se om jag har nåt att tillföra som jag eller nån annan inte redan sagt. Till exempel att man ofta får tips om gamla och uddda böcker via bloggar.

  3. Tack för mycket förnuftiga synpunkter och inlägg, nu liksom tidigare. Det är sannerligen märkligt att det blir ett sånt himla liv för att man försöker diskutera allmänna tendenser i det offentliga samtalets utveckling. (Men det är kanske också en tendens i det offentliga samtalets utveckling: att folk har allt svårare att resonera generellt och nödvändigtvis måste ta sig själva och sina kompisar som utgångspunkt. Möjligen för att det är det de har kunskap om. Eller för att det är det som intresserar dem.)

  4. Du är som alltid spot on Herr H! Jag skrattar högt och ljudligt, men bara så att jag hör.

    Jens formulerade det vackert på Förbannelsetråden

    ”Yttrandefrihet i min värld är när alla KAN, FÅR och VILL vara med och yttra sig.

    Därav följer att man bör bete sig så att andra VILL vara med.
    I annat fall främjar man inte yttrandefriheten själv utan stänger människor ute från den.”

    • Hej Michaela. Välkommen till bloggen, som jag inte skriver så ofta i som jag skulle vilja… 🙂 Men kul med respons och positiva omdömen!! Skriver du själv?

  5. Reblogga detta på THINK TANK Elisabet Norin och kommenterade:
    Ibland kan man hitta små pärlor. Och tänka: men så här formulerade någon redan för x år sedan! Och inte har det väl blivit bättre, snarare har vi väl den där kultureliten som tycker om på fyra rader i högsätet nu. Och bokhandlarna – de få – är själva lite sorgsna enligt nyhetsinslag häromdagen. De har inte en chans att lyfta fram andra böcker utan följer snällt i spåren. Läs Kjell-Åke Hanssons blogginlägg om skillnaderna här och fundera vidare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s