Knausgårds tvåa – absorberande och hänsynslös

OAVBRUTET UNDER LÄSNINGEN av Karl Ove Knausgårds Min Kamp, del två, kommer jag på mig att fundera på hur han egentligen bär sig åt. Vad är det hos denne författare som gör att jag inte tröttnar på hans tragglande av vardagssituationer? Vad är det som gör att han hela tiden sätter en hand i min korsrygg och puttar mig framåt i texten?

Samtidigt tänker jag, nästan med skadeglad förtjusning, att denna del två minsann har svackor. Att jag några gånger inte är lika fastklistrad vid berättelsen som jag var under första delen.  Men sedan läser jag två meningar till och är fast på nytt.

Medan Min kamp 1 rörde sig i fältet mellan pojken Karl Ove och den trettionioårige mannen med samma namn, så är Min kamp 2 till synes en mer linjär berättelse om hur Karl Ove lämnar Norge för att bosätta sig i Stockholm, så småningom träffa blivande hustrun Linda, få tre barn med henne och flytta till Malmö, där de idag lever.

Bokens egentliga handling är förstås det inre skeendet: kampen för att hitta kärleken och sig själv, kampen för att få skriva, kampen för att bli en socialt fungerande människa i en överraskande främmande miljö, kampen för att vara en god förälder trots att de egna generna är laddade med så mycket orimligheter.

Tre poler

Min kamp 2 har framförallt tre poler: Karl Ove, Linda och den norske vännen Geir. Mellan dessa tre studsar tankar och associationer som flipperkulor, mitt i en vardag som ibland beskrivs extremt noga. Kärlekshistorien med Linda växer fram, naket och vackert, men med en ofrånkomlig riktning fram mot den punkt där den innerliga kärleken omvandlas till ett gastkramande spel om utrymme.

Ett långt och underbart avsnitt i boken kretsar kring när Karl Ove och Linda får sitt första barn på Danderyds sjukhus. Den texten är totalt absorberade; den måste vara det mest hudlösa, egendomligt utlämnande och vackra som på länge skrivits om förlossning och om känslan att få barn.

Knausgård skriver i ett flöde, utan kapitelindelningar. Bara små gluggar markerar var hållplatserna där vi kan förvänta oss perspektivbyten finns. Textens ankarfästen är inhamrade i några längre vardagliga scener: ett barnkalas, förlossningen av första barnet som sagt, en nyårsfest, ett dop i Norge. Varje sådan situation blir en plattform för utvikningar, tankar, tvivel och hopp, och inte minst psykologiska och hänsynslösa iakttagelser av omgivningen.

Romanverket Min kamp beskrivs som autofiktiv, med vilket väl avses ungefär att den utgörs av fortlöpande anteckningar från det liv som författaren just synes framleva. Det är som bekant genren för dagen. Förvisso inte ny, men återigen up to date för några år sedan, tack vare såväl personliga bloggar (exempelvis Schulman, som till slut inte visste själv om han var en romanfigur eller fanns på riktigt) och utlämnande romanprojekt som Noréns En dramatikers dagbok eller Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Jag kan inte jämföra  och jag är ärligt talat inte intresserad av vad som är ”sant” eller inte. Jag utgår faktiskt från att Knausgård använder sitt eget liv som en trampolin i romanen, men att han sedan gör de litterära saltomortaler han behagar och att andra inblandade kan ha helt andra uppfattningar om det han beskriver.

Jag känner mig alltså fri att läsa Min kamp som en roman om en nutida man i den miljö jag själv känner väl. Och jag kan inte komma fram till annat än att Knausgård på ett enastående sätt gestaltar tidsandan, den som drabbar oss både personligt (duger jag? räcker jag till?) och som formar våra relationer.

Varför lyckas Knausgård?

Så, vad är då svaret på frågan i början? Varför lyckas Knausgård, trots tjatet om hur många koppar som dukas fram på bordet eller de långa beskrivningarna av vad han ser genom ett kaféfönster?

Jag tror det handlar om två saker. Tempo och autenticitet.

Knausgård för in läsaren i ett tempo där allt sker med omsorg och får ta tid. Det är som om han oavbrutet säger: ”Ha inte så bråttom, jag kommer snart att säga något viktigt, jag ska bara byta den här blöjan och gå ut med soppåsen först!”

Och det blir ett skönt, läsvänligt tempo, som under en skogspromenad. Många små enkla iakttagelser och ljusskiftningar, atmosfärer som ändrar sig, färger som förvandlas, tills man plötsligt kommer ut i en stor glänta och blir överväldigad. Eller tills ett djur skräms upp och får hjärtat att bulta lite fortare och sinnet att skärpas.

Jag är övertygad om att Knausgårds extremrealism är en utstuderad metod för att ge autenticitet även i det vi inte kan veta något om, nämligen relationerna, samtalen, minnena. Vi tror på att Knausgård kan minnas exakt vad Karl Ove och Linda säger till varandra under bråk och försoningar, därför att vi kan kontrollera att så mycket annat av det han skriver är korrekt. Det är som han vill få in oss i illusionen: ”Knausgård hittar inte på, han ljuger inte, han berättar allt!”.

Så är det kanske också. Det spelar mindre roll. För det han berättar och skildrar är full tillräckligt i sig.

Mansgris?

Till sist: Det har talats mycket om att Knausgård är utlämnande och hänsynslös mot sin omgivning. Men jag finner honom framförallt hänsynslös mot sig själv. Han blottar sin manlighet och sina värderingar på ett närmast obducerande sätt, plockar fram sina tillkortakommanden och beskriver sina känslor och krav i förhållandet utan att för ett ögonblick väja för om det är ideologiskt-politiskt lämpligt eller inte. Allra tydligast blir det när Karl Ove – två veckor efter hans första barn fötts – utan att blinka ställer krav på att omedelbart åter kunna gå in i författandet på heltid. ”Får jag inte skriva så lämnar jag dig!” säger han kallt till den nyförlösta Linda.

Vi kan värdera det där strindbergska förhållningssättet till det skapande geniet hur vi vill. Men Knausgård gör det inte åt oss, utan visar bara fram – ”varsågod, kära läsare, så här gör Karl Ove just nu!” Hade han istället gestaltat en politiskt helt korrekt medelålders man – som till exempel Göteborgs Postens avfärdande recensent Mikaela Blomkvist så innerligt önskar – så hade det blivit en harmlös roman som inte utmanat på någon punkt. För brytpunkterna i vår tid i vårt samhälle ligger bland annat mellan manligt-kvinnligt, mellan kraven på självförverkligande contra föräldraskap, mellan normalitet och icke-normalitet. Det är vad Knausgård gestaltar.

I höst lär Min kamp 3 komma. De vår de realistiska kallar höst är därmed räddad.

Karl Ove Knausgård: Min kamp 2 (Norstedts, ISBN 978-91-1-303295-5)

Läs även Expressen, UNT, Bokhora, GP, bloggen Bokfetischist

Annonser

2 thoughts on “Knausgårds tvåa – absorberande och hänsynslös

  1. Pingback: Knausgårds trea sjuder av liv – och obehag « Hanssons Blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s