Grand Final i skojarbranschen

VAD ÄR EN SKRÖNA? Enligt Svenska Akademiens ordlista är det synonymt med en ”lögnaktig historia” och vi får väl hoppas att Kerstin Ekmans senaste roman verkligen är lögnaktig. I annat fall rör det sig om inget mindre än en praktskandal.

I romanen Grand Final i skojarbranschen levererar hon nämligen en fenomenal berättelse om en framgångsrik författare med tydliga drag av henne själv. Eller rättare sagt: två sidor av henne själv.

Det är en Kerstin Ekman på gott humör – men också med en smula sorgsen vrede, verkar det som – som gör ett slags förbryllande bokslut över sin egen karriär och låter oss reflektera över vad vi ser och inte ser i offentligheten.

Grundhistorien är fiffig. Den alltmer framgångsrika författaren Lillemor Troj (som verkligen har ett fint artistnamn!) har i själva verket en spökskrivare, den fula, enkla och vardagliga Barbro ”Babba” Andersson (som verkligen har ett dystert och oglamouröst ”jag-kom-inte-längre-än-till-korvkiosken-i-en-svensk-småstad”-namn!).

Babba är den som styr, den som står för litterär elegans och skicklighet. Men i det sociala livet är hon hopplös, totalt ointresserad av glamour och status, även om hon till slut utvecklar en slags bitter känsla mot att allt det har gått henne förbi.

Lillemor Troj, däremot, är ytan. De skriver böcker tillsammans. Det vill säga: Babba skapar och har den litterära förmågan, Lillemor skriver rent hennes manus och filar till en och annan formulering. Lillemor tar hand om rampljuset, veckotidningsreportagen och den officiella delen av författarskapet. Lillemor frontar, Babba skriver.

Det är ingen hisnande tanke att det inom Kerstin Ekman själv ryms såväl en Lillemor som en Babba. Schizofrent? Ja, kanske. Eller också bara skillnaden mellan privat och offentligt.

Det är kul. Det är vittert. Det är spännande. Det är raljerande och eftertänksamt. I min läsning handlar romanen Grand Final i skojarbranschen mindre om Kerstin Ekman själv än om en tidsanda. Vår tid, som obetänksamt men lustfyllt slänger ner skönlitteratur, underhållning, statusjakt och vardagsslit i en mixer och kör ihop allt på högsta varv. Kerstin Ekman försöker distansera sig från det sammanhang där hon själv sedan länge tvingats verka.

Hade romanen kunnat tolkats helt bokstavligt och biografiskt – kan det den? Jag vet inte! –  så innebär det att det någonstans i urskogen sitter en ganska smaklös men fascinerande kvinna som visar sig ha skrivit det mesta av den eleganta Kerstin Ekmans produktion. Så illa kan det väl ändå inte vara, även om det tydligen finns något liknande verkligt fall i den finska litteraturen?

Nej, istället tror jag att Kerstin Ekman i den här boken skriver sig fri från den ångest och det tvivel som varje äkta författare rimligen bör ha, inför den dubbelhet som författaryrket innebär. Å ena sidan är varje författare en ensam kreatör med ett uppdrag som han/hon givit sig själv; å andra sidan skall han/hon också leva ett offentligt liv som ”sanningssägare” och ”intressant och beundrad person”.

Kerstin Ekman ger sin huvudperson Lillemor Troj starka drag av sig själv. Lillemor är Kerstin Ekmans mellannamn och det besynnerliga efternamnet Troj tolkar i vart jag fall som en förkortad version av Troja, där den berömda hästen som bekant visade sig ha ett helt annat innehåll än vad som syntes på utsidan. Lillemor Troj debuterar samtidigt som Kerstin Ekman, även hon med en deckare, och slutar som uppburen med något distanserad ledamot av Svenska Akademien.

För den som följt med någorlunda i den svenska litterära samtiden är det här en roande historia. Dessutom med djupdykningar ner i olika litterära frågor.

Kerstin Ekman är den allra främsta sortens berättare, historien flyter fram smidigt och enkelt mot den avgörande punkten, samtidigt som språket naturligtvis är rikt och komplext. Själv hade jag faktiskt ordlistan till hands, eftersom hon då och då kryddar med inte alltför vanliga ord – ända sedan Sjöwall-Wahlöö fick en hel läsargeneration att slå upp ordet luguber har sådana språkliga utbrott roat mig.

Kerstin Ekman blev inte ens August-nominerad. Trist och ganska orättvist. Men så är det också en riktig skojarbransch.

Kerstin Ekman, Grand Final i skojarbranschen. Albert Bonniers Förlag. 2011.

Recensioner: DN, GP, Sydsvenskan, SvD, Expressen, Corren, SmP

Annonser

2 thoughts on “Grand Final i skojarbranschen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s