Nesbø plågar sin hjälte

EN AV DE grundläggande dramaturgiska reglerna är att berättaren bör plåga sin hjälte, helst bortom det rimligas gräns. Det är exakt vad Jo Nesbø gör i sin senaste Harry Hole-thriller Gengångare.

Den här gången återvänder den kroppsligt och själsligt ärrade polishjälten till Oslo, från tre års exil och tveksamma aktiviteter i Hongkong. Det som driver honom tillbaka är läget för Oleg, sonen till Harry Holes stora och komplicerade kärlek Rakel. Oleg sitter nämligen häktad för mord. Redan där börjar alltså plågorna för Harry, som tidigare varit nästan som en far för Oleg.

Det som sedan följer är en lång odyssé i de skuggiga delarna av Oslo, där gatuhanteringen av narkotika och våld vävs in i storpolitik, polisväsende och etablissemang. Kanske är det rentav en av behållningarna med den här romanen, att Nesbø så lätt tvinnar ihop banden mellan de etablerade medborgarna och slutanvändaren på gatan. Hos Nesbø är steget avslöjande kort mellan den elegante smugglande piloten på Gardemoen och den tjackstinne dealaren i city.

Annars är Nesbø  ofta lite väl våldsam för mig. Eller möjligen  lite för våldsfascinerad, för att nu hitta ett uttryck som inte betyder våldsförhärligande. För jag tror nämligen att  Nesbøs avsikter är goda: genom att skruva till våldet vill han möjligen få oss att också förstå och ta avstånd. Men ibland tenderar han till att överdriva.

I övrigt är Nesbø förstås en rasande skicklig thrillerförfattare. Det driver, det är spännande, det är överraskande. Nesbø har inte alltid kommit in under huden på sina personer – framförallt inte på Rakel, Harry Holes stora kärlek – men i  Gengångare lyckas han bättre. Den inneboende existentiella sorgen som Harry bär inom sig är djupt gestaltad, oförmågan och känslorna i relationen likaså. Det är värt hela läsningen, höll jag på att säga.

Det har varit en lång serie (nio romaner!) med Harry Hole och vår hjälte har plågats efter konstens alla regler. Så sker sannerligen även denna gång.  Och plågsamt är det så det räcker och blir över för alla sidopersoner också. Liksom för hela staden – Oslo visar sig i den här romanen från sin mest korrupta, maktmissbrukande, våldsamma, gråtrista och sönderknarkade sida.

Gott så för en stunds underhållning, spänning och eftertanke. Jag kan i alla fall inte påminna mig någon i Skandinavien som gör just den här genren bättre än Nesbø.

Jo Nesbö: Gengångare. Piratförlaget 2011. ISBN 978-9164- 203809.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s