Till offer åt Molok – gastkramande och vacker

FÖR NÅGRA ÅR sa akademiledamoten och författaren Torgny Lindgren till mig, att han som regel lägger ifrån sig nya svenska deckare efter bara några sidor. Utom i ett fall: – Åsa Larsson. Hon kan åtminstone skriva!

Det har han givetvis helt rätt i. Åsa Larsson höjer sig klart över mängden, om man nu ska jämföra.

Den alldeles purfärska romanen ”Till offer åt Molok”, som släpps i dagarna, är i en egen klass, både vad gäller språklig höjd, intrig, gestaltning och inte minst det som jag så ofta tycker saknas i de flesta svenska kriminalromaner och thrillers, nämligen människoskildringar.

”Till offer åt Molok” tar avstamp i ett brott vars mysterium ligger förborgat i generationers historia. Ett (alltför?) vanligt, men också tacksamt, grepp inom kriminallitteraturen. Åsa Larsson ger oss två parallella skildringar: dels från gruvdriftens Kiruna i början av förra seklet, dels från idag, och låter långsamt trådarna mellan då och nu tvinnas samman.

Hon håller med säker hand isär de två skikten i romanen. Skildringen av det tidiga 1900-talets människor är dramatisk, passionerad och vacker, språket är rikt, men ändå avskalat och exakt. Skildringarna av sprakande, glasklara kalla nätter och rytande vinterstormar är aldrig långa, men målar upp landskapet och miljöerna så att det blir både hisnande och fruktansvärt. I nutid blir språket enklare, mer vardagligt. En traumatiserad pojke, som hamnat mitt i de våldsamma händelsernas centrum, ligger halvt gömd i berättelsen, och drar den obevekligt framåt.

Det är mycket skickligt genomfört.

I sin förra bok, Till dess din vrede upphör, inleder Åsa Larsson gastkramande starkt. På samma vis är det i Till offer åt Molok; den inledande björnjakten är otroligt tätt skriven. Även i upplösningen – som den här gången kanske inte är fullt så gräslig som i tidigare böcker – vevas spänningen upp till bristningspunkten. Jag imponeras alltid av författare som kan få mig dit, ty de är sannerligen inte många.

I den nya romanen har vi återigen med åklagaren Rebecka Martinsson att göra. Den här gången fördjupas skildringen av henne, hon blir mer och mer levande och angelägen att följa. Hennes antagonist, åklagare von Post, visar däremot upp en rad usla egenskaper som gör honom till en fähund, fullt i klass med Bulldoozer Olsson hos Sjöwall & Wahlöö eller den numera hatälskade Bäckström hos Leif GW Persson. Komisk tjockskallighet funkar alltid i polisromaner, så även här. Även om man, så att säga, har stött på typen förr.

Allra bäst tycker jag att Åsa Larsson lyckas med det tidiga 1900-talet. En klassisk dramakvartett spelas upp: den älskvärde men svekfulle disponenten, den vackra, kärleksfulla men enkla folkskollärarinnan, hennes förtrogna som tjänar som piga hos disponenten och så förstås den vidrige och omänsklige gruvfogden.

Mellan dessa fyra utspelar sig ett utdraget drama – sensuellt och dramatiskt, hemskt och vackert – där makt, kärlekslängtan, svek och underkastelse är satt i rörelse. Ett drama som egentligen kunde ha blivit en egen storartad liten roman. 

 Varför jag kommer att tänka på ”Ormens väg på hälleberget”? Ja, kanske för det där som Torgny Lindgren sa om Åsa Larsson. Kanske anade han ett släktskap. På något vis finns det nog där.

Det är, till sist, många hundar ute och springer i den här boken. Mot slutet förstår man varför, och då är allt förlåtet. Annars är romanens enda lilla svaghet, att en och annan nutida vardagsscenblir lite väl utdragen och trivial. Vem har inte haft truliga tonåringar och hur noga ska diverse hundar egentligen få visa upp sina olika kynnen så fort de kliver in i ett nytt kapitel?

Men det är verkligen en randanmärkning, på gränsen till onödig. Glöm den. För Till offer åt Molok är i allt väsentligt en roman som stannar kvar i minne och känsla långt, långt utöver vad svenska kriminalromaner annars förmår.

Det är inte utan att jag under läsningen kände doften av den stora romanen om det svenska 1900-talet, skildrat genom gruvbrytningen i Norrbotten och kanske med en parallell handling i huvudstaden. Fick jag välja författare till en sådan, stor episk berättelse så skulle det bli Åsa Larsson.

Åsa Larsson: Till offer åt Molok. Albert Bonniers förlag. ISBN 9789100125318.

PS. Här är några andra – senare – recensioner av romanen: Expressen, SvD, Skånska Dagbladet.  DS.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s