Den andalusiske vännen – en bok i tiden?

REDAN INNAN ROMANEN ens nått en enda vanlig läsare klämmer Norstedts i med att Alexander Söderbergs thriller Den andalusiske vännen  ”redan är en succé världen över”! 

Hur man nu kan tala om världssuccé för en opublicerad bok? Filmrättigheterna är visserligen sålda, liksom utgivningsrätten till trettio länder, och det är säkert en affärsmässig framgång. Men succé blir en bok väl först när många läsare älskar och köper den?  

Nåja, alla debutanter skulle givetvis önska sig samma bullrande eldunderstöd från ett stort förlags marknadsavdelning – och sist det hände (Stieg Larsson) hade ju faktiskt Norstedts rätt!

Fast risken är att det uppblåsta succépratet lägger sig som ett filter mellan läsaren och texten. Var det inte mer än så här? kan läsaren frestas att undra efter att ha slagit ihop boken.

Först som sist: Den andalusiske vännen har inga andra anspråk än att vara en tidsfördrivande thriller i nutidsdräkt och med största delen av handlingen förlagd till ett gangsterifierat och korrupt Stockholm.

Som sådan är den en fungerande bladvändare. Söderberg kan förvisso skriva: rappt, snärtigt, enkelt. Precis så som nutidens säljande litterära sed bjuder och som många läsare uppskattar.

Grundstoryn är enkel. Sjuksköterskan och nyblivna änkan Sophie gör intryck på den gentlemannamässige internationelle storgangstern Hector, som hamnat på sjukhus efter en bilolycka (arrangerad av en konkurrerande gangster förstås). Krimchefen Gunilla, med egen hemlig och okonventionell grupp, vill kartlägga Hector och går vägen via Sophie, som därmed inte bara blir indragen i kärlekens garn utan också brottshärvans.

Från den punkten trappas allt upp i en hårt skruvad spiral av händelser, som till sist slutar hos vännen Hector i Andalusien.  Fast som läsare förstår man förstås att den är nu det verkligen börjar, det vill säga i nästa bok (Söderberg och förlaget har lovat minst tre).

Men det verkligt intressanta med den här romanen är inte handlingen eller personskildringarna, utan utförandet. Det litterära hantverket i Den andalusiske vännen är nämligen till förvillelse lik det manér som Stieg Larsson inledde och Lars Kepler fortsatte. Man börjar skönja ett gemensamt mönster – eller recept, kanske – för den svenska nutida thrillerromanen.

Berättandet präglas av ett ymnigt flöde av dramatiska händelser som staplas tätt, tätt på varandra. Förloppen blir snabba, osannolika och med nödvändighet mycket våldsamma. Hos Söderberg skvätter blodet på alla möjliga och omöjliga ställen, det slåss och knarkas och misshandlas och mördas i en oavbruten händelsekedja.

Det är som att grova våldsskildringar är spänningens grundförutsättning för Larsson, Kepler och nu Söderberg. Flykt, jakt, hot och våld – det är grundstenarna i den dramaturgi de håller sig till. Det gör förstås drivet starkt, för vem vill inte veta hur det går till slut?

Jag misstänker att den svenska kriminalromanen är tv- och filmskadad. Filmdramaturgin märktes redan hos Stieg Larsson, den är påtaglig hos Kepler och jag misstänker att även Alexander Söderberg har suttit med sina gula post-it-lappar och gjort storyboard till en snabb actionrulle, som han samtidigt hanterar i romanform. Inget ont i det, men genren har sina begränsningar.

Den viktigaste begränsningen är frånvaron av djupare personporträtt och trovärdig psykologi. Söderberg lyckas visserligen göra den trasige spanaren Lars Vinge levande, om än med drastiska metoder, och snuddar ibland vid en intressant gestaltning av  sjuksköterskan Sophie Brinkmann. Men hade jag önskat något ytterligare av Den andalusiske vännen så hade det just varit större trovärdighet i persongestaltningen. Det gäller inte minst de högt uppsatta poliser som till sist syr ihop den korrupta och blodiga säcken.   

Behöver thrillers vara något annat än spännande då? Nej, naturligtvis inte. Att skriva bra spänning är lika krävande och svårt som något annat – eller svårare.

Till sist beror det på vilken sorts läsare man är: själv får jag puls när det står en mördare bakom varje dörr som öppnas, och jag läser gärna några extra sidor för att få veta hur det ska gå. Till slut, när stympningarna blir för många och det är fullt av likdelar i restaurangfrysen, börjar jag dock längta efter någon som vill berätta på något annat sätt om hur vi lever våra liv på denna ömkansvärda jord.

Men för all del, Den andalusiske vännen klarar sig väl så bra i jämförelse med sina blodiga kamrater i thrillergänget. Och visst kommer jag att läsa tvåan också. Om det blir ”en succé världen över”? Tja, varför inte? I alla fall i händerna på rätt regissör och rätt marknadsförare.

Alexander Söderberg: Den andalusiske vännen. Norstedts 2012. ISBN: 9789113043623.

Annonser

One thought on “Den andalusiske vännen – en bok i tiden?

  1. Pingback: “Den andalusiske vännen” av Alexander Söderberg « Lottens Bokblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s