Tintin och Huck Finn på Kurrekurreduttön?

ETT PAR TIMMAR tog det i förmiddags innan Kulturhuset i Stockholm skickade ut en pressrelease om att Tintin var välkommen tillbaka in i värmen på biblioteket Tiotretton. Men hade chefen för Kulturhusets barn- och ungkulturverksamhet, Behrang Miri, så fel när han tog bort böckerna – egentligen?

Svaret är dessvärre ja. 

Fast jag är ganska säker på att Behrangs avsikter var goda. Han ville – med rätta – bekämpa de underliggande fördomar som fortfarande finns i vår tid, fördomar som även återspeglas i litteratur och konst. En del (vita) reaktioner under dagen i sociala medier förstärker faktiskt behovet av en sådan kamp.

Men frågan handlar inte om det.

Den handlar om bibliotekens och kulturinstitutionernas roll. Och medias och universitetens. Och om hur man ser på sin egen uppgift.

DN hävdar idag (och det är inte dementerat) att Behrang ”har bett sin personal att undersöka om det finns flera böcker i hyllorna som, enligt honom, inte borde stå där. Böcker med bland annat homofobiskt eller utlänningsfientligt innehåll.”

Det må förstås vara hänt att ett folkbibliotek avstår från att ta in rena rasistiska pamfletter med hetsande syfte eller flygblad där homosexuella attackeras. Men när denna strategi börjar användas mot konstnärliga skildringar av betydande verkshöjd, så knakar isen betänkligt.

För vad är det för tankemönster som smugit sig in på våra kulturinstitutioner, när man lägger upp strategier för att ”rensa ut”? För min del ogillar jag starkt tanken på att ett bibliotek tar på sig uppgiften att DÖLJA och UNDANHÅLLA. Bibliotekens roll borde istället vara att tillgängliggöra, hålla fram, visa på, problematisera och diskutera! Biblioteken,  kulturhusen  och skolan är ju i stort sett de enda fria arenorna idag där detta kan ske!

Vad skola,  bibliotek, universitet, media och alla andra bör ägna sig åt är alltså att ge oss (och framförallt våra barn) skarpa verktyg för att förstå världen, förstå historiska fenomen – som t.ex. fördomar och nidbilder av afrikaner eller asiater – och ge oss förmågan att analysera och kritiskt granska både nutida och historiska fenomen i dessa avseenden. Inte att hindra oss från att se historiska sammanhang!

Enkelt uttryckt: det handlar inte om att ta bort ordet ”negerkung” ur Pippi-böckerna, utan istället om att ge dagens barn verktyg för att förstå fiktionen, förstå när fiktionen uppkom och förstå vad i fiktionen som är relevant och inte relevant i dag.

Att börja korrigera, eller dölja, viktiga delar av tidigare generationers skapande kan lätt leda tankarna till totalitära och antiintellektuella regimer!

Därför blir jag också en smula beklämd när jag ikväll ser Kitimbwa Sabuni, Afrosvenskarnas riksförbund, i SVT:s Kulturnytt, så enkelt tala om att vissa böcker kan ”gallras ut” därför att de inte är ”lämpliga”. Tanken går även där till totalitära regimers språkbruk.

Däremot tar jag på allvar hans påstående om att ”en hel del vita människor i Sverige går igång på att läsa om icke-vita människor och att skratta åt dem bara för att de inte är vita”.  Det är möjligt – och troligt – att han har rätt i det. Men är, ärligt talat, inte det ett problem som är betydligt allvarligare och större på gatan, i arbetslivet och i verkligheten än i några Tintin-böcker?

Bilden ovan är i det perspektivet intressant. De underordnade tecknade svarta människorna hos Tintin motsvaras av de underordnade verkliga svarta människorna. Är det Tintin och liknande skildringar som hållit kvar det feodala tänkandet hos arrangörerna av prinsens resa? Ja, faktiskt – bland annat.

Men botemedlet är ändå inte att bränna Tintinböckerna på bål. Det leder inte till att svarta människor slutar bära vita prinsar. Motbilden är istället kunskap, andra böcker, problematisering och diskussion! Att det inte sitter i ryggmärgen hos chefer inom kultursektorn är sorgligt.

Till sist: en intressant sak när det gäller Astrid Lindgren och hennes beskrivningar av Pippis pappa som ”negerkung” och hennes vistelse bland kurrekurredutterna, är att varje betraktare tydligen bortser från att Lindgren i sin gärning tidigt och mycket kraftfullt tog ställning mot just rasism. Varför ordet ”negerkung” blivit viktigare än de brinnande sidorna i Kati i Amerika – där Astrid Lindgren med hetta tar avstånd inte bara från rasåtskillnadspolitiken i USA på femtiotalet utan även från sin egen vita ras likgiltighet inför densamma – är mig en gåta.

När afrosvenskarnas talesman Sabuni, utan att blinka, påstår att svenskarna på 1950-talet var kollektivt präglade av kolonialismen, så stämmer det helt enkelt inte. Astrid Lindgren må ha varit en unikum, men kraftfullare ställningstagande mot rasåtskillnadspolitiken i USA gjorde ingen annan svensk skönlitterär författare då. Kanske Sabuni borde läsa Kati?

Och Tintin och Huckleberry Finn och Pippis pappa negerkungen borde stämma möte på Kurrekurreduttön. Jag är säker på att de skulle ha mycket intressanta diskussioner om rasism och fördomar. Bara nu inte Åsa-Nisse, Kling och Klang och Prussiluskan lägger sig i.

Läs mer: DN, DN1, SvD, SvD1, SvD2,  SvD3

Annonser

4 thoughts on “Tintin och Huck Finn på Kurrekurreduttön?

  1. Det är lätt att glömma bort varför man uppfinner ord som ”hen” och ”psykiatriskt sjukhus”. Det är möjligt att ett samhälle är präglat av kolonialism även om det finns motröster. Det är möjligt att vara helt övertygad om ickevåld men att misshandla någon. Alltså det vi väljer att debatera teoretiskt är inte alltid det vi gör praktiskt.

    En sak man kan göra att lyfta fram bra serier som man tycker passar idag, vi befinner oss inte längre i den serietorka som Hegre skapade Tintin i. Vad är det för fel att säga till folk att låna Tintin någon annanstans, är inte det bättre än att på barnbibblor runt Sverige fortsätta lyfta fram något som de flesta anser vara rasistiskt?

  2. Men gode gud (eller någon)….. Vi kan väl då i den politiska korrekthetens nams (för det vore mig främmande att anföra religiösa skäl, i.s.h.t som Du numera är bosatt i Småland….) börja med att röja undan bibeln. Vad beträffar svenska vita människor som ”går igång på…..” är jag ytterst tveksam. Detta fåtal – om de ens existerar – drar troligtvis den litterära gränsen vid Bill och Ben.

  3. Det finns naturligtvis ingenting att invända mot det du skriver. Tvärtom! Men nu tycks det plötsligt som om hela Sverige – från olika håll o kanter – hudflänger den stackars Behrang Miri. Men som ju faktiskt bett om ursäkt (om än tillrättavisad av sin chef), o insett att han förhastat sig. Gott så. Det är minsann inte alla människor som kan medge att de har fel. En viss herr Lamb … är tydligen fortfarande ute o fäktar Don Quick väderkvarnar.

    Allra roligaste motargumentet läste jag hursomhelst i Aftonbladet igår, där skaparen Hergé nån gång kring -70 påståtts ha erhållit brev från självaste Zaires dåvarande regering i Kinshasa. Som stillsamt undrade varför de blivit diskriminerade. Diskriminerade över att Tintin i Congo INTE fanns att köpa i landet, eftersom Tintin o i synnerhet Congo-albumet, var många invånares absoluta favorit …

    Hergé lär ha garvat o lovprisat befolkningens stora sinne för (svart) humor. Något man inte direkt kan säga om Afrosvenskarnas Riksförbund precis. Som givetvis hoppat i fel ”neger”tunna. Igen är man benägen att utbrista. Tänkvärt – o på sätt o vis mycket trösterikt – är att kulturell dumhet, uppenbarligen är universell o inte har med vare sig ras, kön eller religion att göra. Det inger, på sitt udda o bisarra vis, ändå ett slags hopp för mänskligheten i stort anser jag.

    ”Fast jag är ganska säker på att Behrangs avsikter var goda.” skriver du. Nja. Kanske. Säkerligen anser också Kitimbwa Sabuni att han slåss för en god sak. Det får i a f bara mig att tänka på Charles Bukowskis berömda dikt ”Those Good People.” Ty det är just dessa godhetens predikanter, varhelst de än kommer ifrån, som de liberala o mångkulturellt toleranta mest bör se upp för.

    Här är en länk till dikten, om någon nu skulle vilja läsa:

    http://writersalmanac.publicradio.org/index.php?date=2004/08/22

    Intressant är också att det ständigt är just Congoboken som släpas upp på debattpodiet. O aldrig det lika fördomsfulla o nedsättande albumet Tintin i Amerika (eller Sovjetdebuten), som kom året efter Congo-äventyret. O som driver våldsamt med dumma vita amerikaner. Det är visst skillnad på folk o folk. Rasism!? *satiriskt skratt*

    Slutligen. Tintin i Congo-debatten är bara toppen på ett kränk-isberg. Som hotar tippa över när som. Är det inte ”rasism” som ska rensas ut med smältvattnet, så är det Manga(porr-sexistiska)teckningar eller Muhammed-rondell-hundar med intolerans-mera. Vår tids ”oamerikansk verksamhet.”

    Idag formulerade Dilsa Demirbag-Sten en alldeles briljant artikel i DN, som lyfter hela yttrandefrihetens grundpålar till allmän betraktelse. Jag hade aldrig kunnat formulera det bättre själv. Här är länken:

    http://www.dn.se/nyheter/dilsa-demirbag-sten-alla-ska-ha-ratten-att-forolampa-religioner-i-en-demokrati

    Darkness Forever – Turbonegro -99

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s