Tsunami i folkhemmet

fallvatten_inb_lowDET ÄR ETT andfått tempo i Mikael Niemis senaste roman Fallvatten.

Det drar igång med full fart redan på sidan två och sen är det faktiskt bara att låta sig sköljas med i det blöta händelseförlopp som är romanens framåtrörelse.

Fallvatten är alltså en roman om vatten som faller. En höst när regnet vräker ner över norra Norrland spricker till sist de enorma vattenmagasinen vid kraftverken. Dammarna öppnar sig och Lule älv släpps fri som ett rytande, gråblåsvartbrunt, skummande och gigantiskt odjur. Den enorma flodvågen sveper med sig allt och över vattenmassorna hovrar Niemi och registrerar de enskilda mänskliga katastroferna.

Det är ruggigt spännande och otäckt. På bara några minuter ändras människors levnadsvillkor – och därmed också människorna i sig själva.

Romanen utspelar sig under några få timmar, men katastrofen täljer av de enskilda människorna alla deras civiliserade lager. Någon visar en galen hänsynslöshet för att rädda sig själv och sitt barn på andras bekostnad, någon annan lever plötsligt och desperat ut allt sitt inneboende kvinnohat och förvandlas till både mördare och våldtäktsman. En stillsam akvarellmålande kvinna blir en kallhamrad fältkirurg på en upphöjning mitt i vattenflödena, samtidigt som hon äntligen skaffar sig den närhet hon så länge längtat efter genom att hämningslöst ta för sig av en döende (men styv) dandy som flutit i land.

Ett antal människoöden tumlar runt i vattenmassorna, stöter emot varandra, vaskas än hit, än dit. Så mycket fysisk smärta och så många söndertrasade kroppar var det längesedan vi hade i en svensk roman. Och ändå får jag för mig att Niemi vill visa något annat: att det är vårt inre och vårt samhälle som allra mest trasas sönder när det kniper. Innerst inne förmår inte människan att upprätthålla sin mänsklighet när påfrestningarna blir för stora.

Här handlar det om en tsunami av gigantiska mått. Det kunde lika gärna ha handlat om krig. Eller hungersnöd. Eller någon annan sorts naturkatastrof. Effekterna på människan, den enskilde, är de samma.

Den här boken är en bladvändare. Bitvis ruggig och mycket suggestiv. Mest imponerande är trots allt Niemis fantastiska språk, hans upprepade men poetiska och vackert varierade beskrivningar av en och samma sak: det framvällande, frustande, fradgande vattnet. Det håller faktiskt hela vägen, även om man några gånger får sig några verbala kallsupar. Och även om man till slut – när man återigen får huvudet ovanför vattenytan, kravlar upp på fastlandet och lägger ifrån sig boken – häpet undrar vad det egentligen var man läste.

Mikael Niemi: Falllvatten. Piratförlaget (2012). ISBN 9-789164-203977.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s