Rasmus på luffen utanför Systembolaget

tiggarmuggDÅ OCH DÅ skriver folk i bloggar, i kulturartiklar och på insändarsidor om hur otrevligt de tycker att det är med de så kallade tiggarna, som i allt högre utsträckning ber om pengar på gator och torg i både små och stora svenska städer.

Senast i raden läser jag Peter Högbergs blogginlägg ”Helst utan dragspel” och det gör mig fundersam.

Förutom att vara socialdemokratisk kommunpolitiker och bloggare i Vimmerby är Peter Högberg också ledamot av styrelsen för kulturcentrumet Astrid Lindgrens Näs (som jag arbetar för). Vi känner varandra väl. Peter formulerar kanske det som många tänker i sitt blogginlägg, men jag önskar att han hade varit mer försiktig med orden och funderat en vända till.

Fattigdom har länge varit ett teoretiskt begrepp för nästan alla oss välmående i Sverige, fjärran från vår egen verklighet. Det är först nu som vi upptäckt att fattigdomen också har ansikten, ögon och skälvande händer och att fattigdom drabbar enskilda individer och medmänniskor, som efter sin egen förmåga försöker hitta en lösning ur eländet.

Den upptäckten river uppenbarligen runt i våra innersta moraliska rum och ställer frågan på sin spets: Borde jag själv avstå något för att göra världen mindre orättvis?

Det är också i den frågan Peter Högberg landar, men han har svårt att ge svar.  Och det har jag full respekt för. Däremot reagerar jag när han skriver:

”Snart kommer turisterna till Vimmerby och stadens glanstid börjar. Kommer ”vi” vilja ha dessa tiggare som en bild som besökarna tar med sig därifrån?”

Somrarna i Vimmerby präglas av Astrid Lindgren och hennes berättelser. På Astrid Lindgrens Värld spatserar Rasmus omkring med Paradis-Oskar till publikens förnöjelse, som en både glad, sorgsen och hjärtknipande bild av ett fattig-Sverige för bara hundra år sedan. För ytterligare 150 år sedan flydde över en miljon svenskar till Amerika för att undkomma nöden här hemma (inte minst i Småland!) och många av dem hamnade säkert med tiggarmuggen utanför någon spritbutik. 

Att koppla ihop de få tiggande EU-migranter vi har i Vimmerby, med vilken bild turisterna ska få av staden är obehagligt. Människor har laglig rätt att röra sig över gränserna inom EU och stanna till på olika platser – den rätten är ovillkorad så länge man inte begår brottsliga handlingar. Att be välmående medmänniskor om en slant utanför Systembolaget eller Konsum är inte olagligt.

Fattigdom är inte en kosmetika som ska tvättas bort för att inte synas. Det synsättet närmar sig Hemköps-föreståndaren som försökte mota bort en tiggande kvinna genom att hälla fönsterputsvatten på henne.

Fattigdom ska bekämpas och utplånas av humanitära och mänskliga skäl. Det finns inte en enda väg dit, utan tusen. Vägarna går både genom överstatliga institutioner, som EU och FN, men också genom frivilligorganisationer. Den som verkligen är intresserad av att hjälpa saknar inte möjligheter via exempelvis Rädda barnen, SOS Barnbyar, Läkare utan gränser eller andra.

Peter Högberg redogör för sina funderingar öppenhjärtigt och ärligt:

”Jag känner mig osäker på om jag ska le tillbaka och rota i fickan för den där tiggaren, med eller utan dragspel? Om jag ger honom en slant eller hon som sitter utan dragspel? Gör jag nytta, eller spär jag på ett felaktigt system? Om jag ger en måste jag ge alla?”

Säkert frågor som många ställer sig. Valet att skänka en slant gör var och en efter sin egen vilja, det är helt och hållet en fråga mellan den som har pengar och den som ber om dom. Och frågan om man spär på ett felaktigt system måste ställas mot motfrågan: vilket system stöttar man i så fall genom att inte ge en slant då och då, utan nöjer sig med den icke-handlingen?

I frågan om man måste ge en eller alla, kan man kanske tänka som Astrid Lindgren gjorde om sitt skrivande: ”Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd”.

Om pengarna gör nytta? Av allt att döma: ja. Så här skriver t ex Aaron Israelsson, chefredaktör för de hemlösas tidning Faktum i Göteborg, i en läsvärd artikel:

”Jag har rest runt på Balkan och sett de spruckna tak som lagats med pengar från tiggarturnéer i norra Europa. Jag har sett romska ungdomar få skor och skolböcker bekostade av slantar från givare. Gamlingar har fått livsuppehållande mediciner och spädbarn har fått mat i magen.”

”Vad kan jag göra som kommunpolitiker?” frågar sig Peter Högberg till sist. TJa, fick jag önska mig något av samtliga kommunpolitker så vore det att man stenhårt försvarar varje människas värdighet och rätt, att man tar tag i det lokala opinionsarbetet för att INTE skapa ett  vi- och dom-tänkande (eller stigmatisera ”tiggare”) och att man hämtade inspiration från och stöttade  goda krafter, som exempelvis Stadsmissionen i Göteborg och deras arbete med fattiga EU-migranter (läs mer om projektet Crossroads och EU-migranterna här).

Människor är människor. Oavsett hur bra eller dåligt man kan spela dragspel.

PS. Jag skrev också om EU-migranterna i ett inlägg i december 2013 som du kan läsa här DS.

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s