NOVELL: KOPPARSKRINET

KOPPARSKRINET av Kjell Åke Hansson

 

Jag kan inte påstå att jag är särskilt handlingskraftig.

Men den där höstdagen för några veckor sedan bestämde jag mig i alla fall för att gå till polisen. Jag hade ingen annan att vända mig till och var dessutom förbannat trött på hela historien. Den hade förföljt mig i nio år. Ett mord är ju ändå alltid ett mord och svårt att skaka av sig.

När jag kom in i polishuset på Skånegatan ångrade jag mig med en gång. Kriminalaren som tog emot min anmälan var ung och blonderad. Hon snusade. Jag har aldrig gillat kvinnor som snusar. Dessutom var hon stöddig. Jag har aldrig gillat stöddiga kvinnor heller.

Jag höll det sotiga, grönärgade kopparskrinet i ena handen. Polistjejen rättade till prillan med tungan och fräste: ”Hej, va fan har du där, det är väl inget som kan explodera?”

Jag släppte ner skrinet på hennes skrivbord.

”Där har du mördaren. Som i en liten ask”, sa jag och vände och gick ut.

*   *  *

Götheborg, Maj A:o 1690

Såsom jag nu ser huru Mitt Menniskio-lijf förswinner, will jag i thenna dagh för Envar som i senare Lewernen  därtill lust hafva, gifva Thenna Schräckliga Berättelse; såsom then vore upplefvd och utförd af Mijn bräckta wissnande Sjiäl och Kropp. Inget af Allt kan dock ändras; blott then stoora steenen utaf mitt Hiärta jag will undan wälta…

*   *  *

Det regnar, fastän det är julaftonskväll. För tio dagar sen var det isande kallt. Nu är det snömodd och grå gyttja. Alla väntar på Honom, Den Väldige.

Som små silvergafflar hackar det kylda regnet mot Charlotta Skarps ansikte när hon lutar sig fram för att se bättre. I fyra timmar har det varit mörkt. Det är fortfarande krig och folkmassan står tyst, avvaktande. Endast de brännvinsdränkta vågar tala högt.

Charlotta hukar bakom den blå skyllerkuren, söder om portalen till Kungahuset på Hamngatan. Artilleristen i kuren gör då och då små utfall mot de människor som står för nära. Han håller musköten i pipan och slår mot deras bröstkorgar. Ännu har han inte skjutit.

Det är snart ett år sedan Charlotta kom från Själlands leriga och uppslitna vägar, med hosta i sitt unga bröst och koppor som inte vill läka på benen. Hon vet att hon haft lycka med sig, att hon gudomligt nog klarat sig från att bli skändad av såväl vän som fiende, soldat som bonde.

Och hon tänker på att hon nu för första gången ska få se Den Väldige, för vars skull hon tappat naglarna på båda fötterna, för vars skull hon slaktat och stulit och ljugit. Hon skall strax få se Den Väldige, han som drivit ut arméer och garnisoner i strid och för vars skull hon vandrat ensam och vilse med en get under tre dygn i iskall lera; för vars skull hon blivit mörderska och stuckit ihjäl en ilsken havande kvinna; för vars skull hon utfört så många tysta hjältedåd som strax blev glömda, fast hon egentligen bara följde trossen för att själv överleva.

Och nu är hon tillbaka och det är julkväll. Vid Stora Bommen ligger ett hundratal avmastade galioter och skonare i vila. Charlotta ser lyktor och ljus från några skepp. Hon är glad att hon är åter i Göteborg. Här finns lika mycket jämmer som hos dansken, men det är ändå varmare. Och hon har haft tur.

Hon har kommit i tjänst, som en av tre husflickor, hos Pastor Primarius Emporagrius. Han är vänlig. Charlotta får följa med till Domkyrkan, hon har varit i vantmakeriet intill kyrkan och fått välja tjockt tyg till nya klänningar. Nu är hon finare än någonsin och artilleristen vågar inte mota bort henne.

Det vassa snöregnet tilltar och samtidigt som Charlotta märker det, hör hon slamret från fyrspannet. Från ingenstans kommer ett halvt kompani artillerister i mörkblå kläder, människomassan snittas upp och delas i två, och mitt i den gata som bildas kommer fyra blanka dragare höljda i svarta täcken med silvermonogram. De drar den osannolika vackra vagnen som dekorerats i kungligt blått och bladguld.
Ett jublande sorl lösgör sig från mängden och blandar sig med skramlet från livvakten och Det Kungliga Ekipaget. De tysta, böjda stadsborna känner doften av Det Särskilda. Julaftonen får skimmer från Den Väldiges ankomst; bort försvinner pålagor, sjukdomar och ansträngningar.

Kung Karl Gustaf anländer äntligen till Göteborg.

Charlotta står så nära och vågar inte andas.

Kungen är kolossalt fet. Han är bara några meter ifrån henne när han tippar sin enorma kropp ur vagnen. En doft av kamfer och svett snuddar vid Charlotta. Hon tänker att han ser blek ut och hans långa svarta hår är okammat och trasigt. Kungen får hjälp att gå de sju stegen till porten. Någon hurrar, men då är Den Väldige redan inne i Kungshuset och allt är över. Snabbt som en solkatt i ett fönster som stängs.

Kungen har inte ens sett folkmassan, kanske tar han den för given. Som gråsuggor glider folkhopen mumlande bort från Kungshuset, tillbaka in i den julafton som hastigt återtar skepnaden av en vanlig hungrig kväll.

Charlotta går långsamt hemåt. Nu har hon sett Den Väldige, men hon är ändå osäker på om han verkligen finns.

Dagen därpå, tidigt på morgonen, dukar Charlotta Skarp fram den juldagsfrukost som en Pastor Primarius så väl behöver: sill i ättika, stekt fläsk, torskrygg kokt i nymjölk, ägg, bröd, fet ost, smör, rostade vinteräpplen och svagdricka med brännvin. Innan hon hinner få bordet färdigt öppnas plötsligt dörren och Erik Emporagrius själv stegar in.

”I morgon vill jag att Charlotta följer med mig till Konungen”, hör hon honom säga. ”Vi har ett långt möte och behöver din hjälp.”
Charlotta niger. Hennes hjärta stannar, ögonen svartnar, blodet hejdar sitt flöde i henne.

*   *   *

”Var fick du tag på plåtasken?” frågade polistjejen och skrev dagens datum överst på ett papper:  990923.

Hon hade rusat efter mig, dragit mig in i sitt rum och öppnat skrinet. Det gick lätt, eftersom jag själv bräckt upp låset för länge sen. Nu hade hon plockat upp det gamla brevet ur kuvertet och höll de två arken försiktigt mellan fingerspetsarna som om de bar på någon smitta från förr.

”Jag är plåtslagare”, sa jag enkelt. ”Tre anställda i firman. Och det där är ingen plåtask. Det är ett vackert kopparsmide.”

”Var fick du tag på lådan?” upprepade hon. ”Och hur fan kan du läsa sån här konstig handstil?”

Hennes överläpp svällde och jag skymtade det mörka snuset när hon talade. Jag ryste, men tänkte att det var bäst att äntligen få det hela överstökat.

”Jag hittade skrinet när jag gjorde ett mindre jobb i Tyska kyrkan vid Stora Hamnkanalen. Skrinet låg inbäddat intill takfoten närmast tornet. Och handstilen har jag haft nio år på mig att tyda.”

”Nio år?” suckade polistjejen. ”Har du haft skrinet i nio år?”

”Ja”, svarade jag och ryckte på axlarna. ”Jag visste bara inte vad jag skulle göra med brevet. Det är från 1690 förresten.”

”Då är nog hela skiten preskriberad”, sa polistjejen och log mot mig för första gången den här lugubra torsdagen. Hon tog ut snuset och kladdade ner det i papperskorgen.

*   *   *

Mitt Liif var uselt, men ändock Godt. Jag förtijenade icke then Godhet som Pastor Primarius lät mig få. Därföre teg jag, när jag togs till Konungen och där Thvingades se hurusom Hans Höghets skröplighet väckthe Mijn avskyy. Jag blef ofta lämnad allen med Konungen, fastän Mijn håg icke alls stod därtill.

*   *   *

Kung Karl Gustav har blick för skönhet. Han suger eftertänksamt på sin svarta mustasch när han ser Charlotta Skarp röra sig genom rummet.

Den Väldige sitter bredbent och låter magen hänga ner. Charlotta tänker på en sugga som snart ska grisa. Hon känner hans mörka ögon i nacken när hon lämnar gemaket med den tomma silverkannan, hon hör hur han plaskar med tårna i det varma vattnet hon nyss hällt upp.
Det är elfte dagen som Pastor Primarius lånar ut sin tjänsteflicka till Konungen. Hon har fått befallning att hålla tyst och vara uppmärksam. Hon finns till hands, hon tvättar, hämtar, bär fram och tar bort.

Ofta väntar hon. Konungen har otaliga sammanträden. Välklädda och uniformerade män kilar in och ut som lekatter i Kungshuset. Ibland står Charlotta på pass innanför dörren till rådsalen, hon gör sig blek och obetydlig men har friska öron. Hon förstår att kriget skall fortsätta.

Glansen runt Den Väldige bleknar efter redan några dagar . Charlotta ser inte längre en konung. Hon kommer ofta så nära honom att hon känner hans sura lukt, hon ser hur han slafsar när han äter och hans skinn är slappt och plufsigt. Han verkar rädd för att inte bli åtlydd och Charlotta lär sig snart att känna igen det osäkra tonfallet i hans gnälliga röst när han argumenterar med sina besökare. Hon tycker att han är ful och hon har glömt att han är en hjältekrigare.

Kungen har en envis bröstkatarr, han hostar och spottar slem i små porslinskoppar som hon bär fram. Igår var han på begravning, stod i regn och kall vind när riksrådet Bonde sänktes i graven. Idag hostar han mer än tidigare och hans tungsinne är stort.

Så när Charlotta bär ut silverkannan, ber han henne strax komma in igen.

”Stäng dörrarna bakom dig”, befaller han och harklar sig. Den väldiga magen hoppar vid varje hostattack, hans små bruna ögon spärras upp som på en skrämd råtta.

Charlotta stänger dörren och niger mot Konungen.

”Jag behöver hjälp”, säger han.

Han lyfter vänstra handen och beordrar henne att komma närmare. Charlotta tror att han vill att hon ska ta bort några lavendelkvistar ur fotbadet. När hon kommer nära tar han henne hårt om handleden och drar henne tätt intill sig. Hon hinner tänka att han är oväntat stark innan det går upp för henne vad han gör. Charlotta rodnar och hennes hjärta spritter till som stjärtfenan på en liten fisk.

Kungen hostar, men släpper inte greppet. Charlotta trampar åt sidan, stöter till zinkbaljan och känner det varma vattnet mot vristen. Hon tänker att hon måste torka upp på golvet, när Den Väldiges högra näve sluter sig om hennes nacke och drar hennes huvud mot sitt. Hans andedräkt luktar lök och hans mörka ögon stirrar rakt in i hennes.

”Jag är din kung och jag behöver dig”, piper han fram, det skär i hans bröst. Hon ramlar mot honom och tar stöd mot stolkarmen, samtidigt som hon känner hur hans vänstra hand trevar mellan hennes ben och hittar det onämnbara. Han försöker kyssa henne, hon sluter sina läppar hårt och hans andra hand släpar ner mot hennes klänningsliv och hittar ett bröst och kramar och hon hör hur han harklar sig och väsnas och hon sliter sig loss och ramlar baklänges.

Kung Karl Gustav har munnen öppen, som om han just ska ta en tugga av ett kycklinglår, han andas och rosslar och ser på Charlotta som halvligger på golvet.

”Vad heter du?” frågar han.

Charlotta reser sig långsamt och står tyst framför sin Konung. Hon formar läpparna till sitt namn, men det hörs ingenting.
Hon niger lätt, vänder sig om och skyndar ut genom dubbeldörrarna.

*   *   *

Then Skändlige behandlingen som Konungen ofta migh utsatte för, blef migh en Schräcklig Smärtha och Sorgh, Hade jag blott Döden kunnat gjuta skulle Mijn vrede afsvlnat. Dessa Svarta Tankar ändade dock, när jag Herr Chirugis Von Schmeewigh i annat ärende mötte.

*   *   *

Det är första dagen i februari. Charlotta Skarp fryser.

Hon har lämnat bastionen vid Stora Bommens västra kaj och går nu i rask takt mot terassplanteringarna vid Lilla Torget. Hon tittar inte på vakterna vid Kungshuset. Hon är trött och hennes underliv ömmar.     Sjömän rustar sina fartyg, köpmän talar språk hon aldrig hört, kärror dras och baxas hit och dit på hamngatorna. Charlotta håller den lilla påsen hårt innanför ullkappan. Hon är på väg, äntligen på väg. Hon känner sig omtöcknad, bruset i hennes huvud stegras, människomassan är bara många små, grå fläckar i hennes ögon. Hon fryser och svettas samtidigt.

Charlotta går in bakvägen i residenset, via trädgården. Hon sveper av sin sjal i kammaren intill köket, här får hon också vara ifred.  Idag vill hon göra sig vacker, hon vill locka sin Konung där han ligger i den blå himmelssängen; febrig, nervös, ännu regerande, rytande, bedjande, sjuk men besatt, liderlig, arbetande, hostande, varm. Hon tar av kappan, borstar håret, gnuggar kinderna med en linneduk och gör sig redo. Hon passerar köket och hämtar en tillbringare hett vatten och ett krus ljunghonung.

Kung Karl Gustafs gemak bevakas av två artillerister och en marskalk. Charlotta knackar lätt på dörren och går in.

Hon betraktas nu av alla som Konungens personliga jungfru, även Drottning Hedvig Eleonora förstår att den unga flickan är den som håller Konungen vid liv, trots alla medicinlärde och botgörare som gästar residenset. Den akuta krisen verkar dessutom vara över. Konungen har endast feber varannan dag, hans hosta är mindre skrällig än för en vecka sen.

Charlottas hjärta dunkar hårt när hon kliver in till Den Väldige. Han står, halvklädd, vid fönstret ut mot kanalen. Hon ser att han svettas. Han lutar huvudet mot fönsterkarmen och gråter.

”Jag åker snart tillbaka till Stockholm. Jag tänker ta dig med!” snörvlar Konungen. Han vänder sitt huvud och ser på Charlotta.

”Stanna”, viskar han, men hon går in i sidorummet utan att hejda sig.

Charlotta löser upp en stor klick ljunghonung i en tillbringare. Bruset i hennes öron ökar, hela huvudet känns svullet och det bränner som eld i hennes mage. Precis som den där gången, när den havande kvinnan kom rusande emot henne med hackan. Hon har plötsligt svårt att andas, hon minns det mjuka motståndet när den vassa sylen trängde in strax ovanför vänstra bröstet på danskan.

Honungsvattnet ångar. Charlotta Skarp hör hur Konungen hostar. Kvickt tar fram tygpåsen ur bluslivet och öppnar den. Det gråvita pulvret singlar ner mot ytan. Charlotta rör snabbt med en träslev.

När hon kommer in till Konungen igen ligger han på rygg i den blå sängen, naken.

Han har inte magrat under sin sjukdom, snarare tvärtom. Hans oformliga kropp och stinna buk fyller nästan hela sängen. Den kungliga lemmen ligger slappt mot hans lår och Charlotta önskar att den aldrig mer skall resa sig.

”Kom”, säger Konungen.

Charlotta sätter sig på kanten av den himmelsblå sängen. Hans väldiga hand smeker hennes högra bröst, men hon ser att han har feber. Han svettas, ögonen är blanka. Hon är inte längre orolig. Han orkar inte idag.

”Här”, säger Charlotta och häller upp ljunghonung i bägaren.

Hon har släppt ut sitt hår, hon vet att hon är vacker, att hon behagar honom. Hon ser på den nakne mannen i sängen. Hon vet hur tung hans kropp är. Hon vet hur hans lem känns. Hon vet hur långt han kan gå. Hon trodde att Konungar var gudar, men nu vet hon att de är djur.

Konung Karl Gustaf sätter sig upp i sängen, han vacklar till som om han ska trilla över på sin vänstra sida. Hon håller honom uppe och räcker honom bägaren.

”Vad är det?” frågar han och ser plötsligt orolig ut.

”Honungsvatten, för hostan”, svarar Charlotta.

”Drick ur bägaren, du först”, säger Konungen hårt. ”Drick ur!”

Och Charlottas hjärta galopperar. Hennes mun blir torr. Hon känner yrsel, hon kan nästan inte hålla sig kvar på sängen, hon ser att Konungen lagt huvudet på kudden och blundar, hon känner hur hans starka hand kramar hennes lår.

Hon för bägaren till sin mun. Med stängda läppar lutar hon bägaren mot sig, låter honungsvattnet rinna nerför hakan och över brösten och hela hennes klädedräkt blir våt och klibbig ända ner till magen.

Så vänder hon ryggen mot Konungen och fyller bägaren igen.

”Det var varmt och gott”, säger hon. Och nu vet hon att Konungen inte sett hur hon drack, för han fattar bägaren med båda händerna och tömmer den till sista droppen. Charlotta ler.

”Till Stockholm?” säger hon. ”Nej, det tror jag ändå inte.”

Karl Gustaf tittar på henne när hon lägger över honom täcket.

”Då så”, suckar han trött. ”Då så.”

*   *   *

Nu har 30 Åhr gått. Av Herr Apothekare och Chirurgis Von Schmeewigh lärde jagh att skrifva i Tysk stil, samt äfven hvad Kärleken var. I Thenne Sannings-Minut förtijenar också att sägas att han migh försåg med Arsenicum.
Utan Detta gift, hade Min Historie förändelig vare. Nu är jagh strax 50 Åhr fyllda … och Mitt Lijf till ända är. Jagh ändade en Konungs Lifsvärk, men ändade äfven Hans handlingar. Och Mitt eget Lijf har därefter varit Godt.

Göteborgh, vid Dödsbedden

Fru Charlotta Lovisa Skarp

*   *   *

”Hon mördade kungen”, sa jag. ”Och det är nog bara du och jag som vet det.”

”Jag kan inte ett skit om historia”, slog polistjejen fast och la in en ny prilla. ”Kan du?”

”Nej”, sa jag. ”Eller: jo. Jag har läst lite.”

Polistjejen tog på nytt upp brevet, höll upp det och begrundade det. Det var ända från 1690.

”Det gick mycket riktigt rykten om att Karl X Gustaf blev förgiftad. Han tappade nämligen håret innan han dog och stora blålila fläckar slog ut överallt på hans kropp i samband med dödsfallet. Det var ju dessutom den ende kung som dött i Göteborg, så stan sjöd av rykten. Den där Pastor Primarius Erik Emporagrius var förresten med den 13 februari när kungen dog, liksom hans kammarjungfru Charlotta Skarp, hon som skrivit brevet.”

”Hur kom det sig att du hittade skrinet?” frågade polistjejen.

”Överallt i kyrkor, på slott och i en massa andra hus, har plåtslagare i alla tider lämnat kvar kopparskrin med brev, dokument, ritningar och teckningar och sånt. En länk mellan människor från olika århundraden, helt enkelt. Jag anade att jag skulle hitta något i bjälklagret i Tyska kyrkan. Men jag trodde inte det skulle vara så här gammalt.”

Polistjejen lyssnade inte längre.

Istället såg jag hur hon långsamt lyfte upp de gamla brevpappren. När hon hade dom i ögonhöjd vände hon blicken mot mig.

”Ingen jävel är väl intresserad av det här idag?” sa hon konstaterande.

Sen fiskade hon upp en tändare och satte eld på breven.

”Det man inte vet har man inte ont av, eller hur?” sa hon och grinade mot mig med en snusrand på översta tandraden, allt medan det gamla brevet långsamt förvandlades till aska.

Copyright: Kjell Åke Hansson 1999

5 thoughts on “NOVELL: KOPPARSKRINET

  1. Pingback: Novellen KOPPARSKRINET « Hanssons Blogg

  2. En medryckande och pockande novell med inbjudande upptakt och nervigt skissad atmosfär. Bedriften ligger främst på formplanet; tekniskt komplex med alternerande tids- och berättarperspektiv skildrat med lätt penna på valörintensiv prosa ömsom i presens, ömsom i imperfekt (även om ex.vis en skavd symbol av typen ”bränner som eld” med fördel hade kunnat skippas). Plus också för de ambitiösa episoderna på gammelsvenska.

    Den säkert stegrade spänningen faller dessvärre tungt i en antiklimax. Den höga förväntan som författaren skickligt skapar hos läsaren blir till intet i en uddlös final: gåtan får sin lösning, men – och?

    Karaktäriseringen av polistjejen är föga trovärdig (hon svär åt anmälaren, hon lägger in en prilla i hans fulla åsyn). Mördarskulpturen är dock fint skuren och där vinkar motivet med en distinkt mänsklig hand, vilket skänker texten en viss psykologisk dimension utan att vara övertydligt förklarande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s