JAG HAR JUST lagt ifrån mig Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E Samuelsson. En märklig skröna om Kurt Haijby, mannen som hade en homosexuell relation till kung Gustav V. Samtidigt så läser jag i Dagens Nyheter idag ett svar på den debatt som uppstått efter det litterära manifestet som presenterades för några veckor sedan.
”Exploaterandet av levande och döda personers livshistorier i dagens svenska skönlitteratur leder romanen i en spekulativ och etiskt tveksam riktning. Sammanbland-ningen mellan biografi och fiktion undergräver förståelsen av såväl romankonsten som fiktionens egenart.” skriver manifestförfattarna idag.
Och någonting ligger det ju i det, inser jag efter läsningen om den olycklige Kurt. I stort sett samtliga personer i boken är hämtade ur verkligheten och även om författarna påpekar att de skrivit en roman, så efterlämnar boken ändå ett beskt stråk av osäkerhet. Helt enkelt beroende på att trovärdigheten i författarnas gestaltning bygger på oklar grund. Karaktärerna blir faktiskt platta, Kurt Haijby själv får bara en enda dimension, liksom hans tappra och undergivna hustru Anna. För att inte tala om kungen själv.
Märkligt nog tror jag att en mycket friare roman, en helt uppdiktad historia med ungefär samma ingredienser, hade blivit trovärdigare och mer spännande. Då hade författarna tvingats skapa sina gestalter från grunden, se alla dimensioner i varje människa. Nu blir boken stum, kanske av för mycket hänsyn till att historien verkligen skett.
Det sägs mycket i boken om hur personerna tycker och tänker. Men medan den yttre handlingen är sann, är den inre naturligtvis uppdiktad. Och i just det här fallet räcker inte diktarförmågan till hos författarna; det blir helt enkelt lite för banalt och taffligt.
Däremot är grundhistorien fantastisk, hela förloppet kring Kurt Haijby och kungen är osannolikt och dessutom spännande. Som en lättläst berättelse om en dold epok i en förljugen tid i vår historia är boken förträfflig. Men som litterär njutning något begränsad.
För min del hade gärna Ebervall och Samuelsson fått skriva storyn rakt av, utan att försöka gestalta karaktärerna. Men de gjorde sitt val och det gedigna arbetet är ändå värt full respekt.
Kjell Åke Hanssons blogg 