VILKA VIKTIGA HÅLLPLATSER stannar en människa till vid under sitt liv? Theodor Kallifatides undersöker den saken i sin senaste självbiografiska roman Det gångna är inte en dröm. Det är elegant och vackert, men griper ändå inte tag.
Theodor Kallifatides har alltid haft ett skenbart enkelt och poetiskt språk. Så är det även i Det gångna är inte en dröm. Romanen börjar när den åttaårige Theo följer sin morfar till Athen och återfinner sina föräldrar. I olika brottstycken och tillbakablickar stannar vi till vid situationer, händelser och platser som varit avgörande för hur pojken – det vill säga Theodor – formats till den man han idag är. Den självbiografiska berättelsen slutar följdaktligen med att Kallifatides till sist gör ett återbesök i sin födelsestad, blir på sin ålders höst ärad av kommunen och får till och med en gata uppkallad efter sig som tack för den livsgärning som författarskapet innebär.
Det är förstås fascinerande. Punktvis också starkt. Men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att Theodor Kallifatides närmar sig sitt ämne – det vill säga sig själv och sitt levandsöde – med ett slags kliniskt förhållningssätt, ungefär som en obducent som varsamt sätter kniven i en gammal bekant.
Visst får vi, genom Kallifatides, känslan för vad det grekiska nutidsdramat har betytt för grekerna, med krigets och efterkrigstidens kamp mellan vänster och höger, kommunism och fascism. Hur familjer splittrats och hur barn utsatts för ohyggliga situationer.
Men det är just där jag blir förvånad över frånvaron av hetta och vrede. Den lille Theo bevittnar exempelvis en avrättning på ett torg, hållandes sin mamma i handen. Kort konstaterar Kallifatides att mannen som avrättades ”föll famåt med vidöppna ögon och utsträckta armar som för att skydda sig. Då möttes våra blickar. Hans sista blick gjorde mig till författare.”
En sådan skildring av ett livsavgörande ögonblick hade gärna fått vara mer omskakande och berörande att läsa. Nu blir det, som sagt, mer en obduktion, där varje del läggs upp på rostfria och neutrala fat till beskådan: där är hjärtat, där är ögonen, där är hjärnan. Jaha.
Det gångna är inte en dröm är alltså en stillsamt vacker bok på många sätt. I den grekiska miljön rör sig givetvis Kallifatides hemtamt. Men jag läser hellre några av hans gamla skildringar, till exempel den bortglömda men fantastiska boken Den sena hemkomsten från 1976, där Henrik Tikkanen ackompanjerar med kongeniala teckningar.
Theodor Kallifatides: Det gångna är inte en dröm. Bonniers 2010. ISBN 9-789100-124816.
Andra recensioner: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Göteborgs-Posten.
Kjell Åke Hanssons blogg 