DAGEN EFTER Bok & Bibliotek i Göteborg slås jag av hur alla ojar sig över hur ”jobbigt” det var och hur ”färdiga” de är.
Det professionella bok- och kulturfolket twittrar och bloggar hejvilt om hur utmattade de är och minns jag rätt så började det där redan i torsdags, alltså efter en dag på mässgolvet.
Själv har jag njutit varje sekund, sprungit kors och tvärs, pratat och lyssnat, mött kända och okända, varit hungrig, törstig och svettig – men ändå så oerhört glad över att få vara med på denna böckernas Woodstock-festival, denna högljudda och underbara bazar, där ordtjusare och pockettjuvar trängs om utrymmet och försöker locka just mig!
Kanske var utgivningen inte lika spännande generellt som förra året (i varje fall har jag den känslan), kanske finns det en viss utmattning i alla standardiserade spänningsromansbaksidestexter (!); men några extra spännande saker tycker jag mig ändå ha hittat.
Jan Guillous memoarer förstås; vi som var med och upprörda då läser med glädje och igenkänning vad en av huvudaktörerna i det politiska 1970-talet skriver, ryktet gör dessutom gällande att Guillou aldrig skrivit bättre. Jag ska kasta mig över ”Udda”, Sara Lövestams debut som blev resultatet av Kapitel1:s Bok-SM, där jag också medverkade. Jag måste skaffa Lennart Hellsings senaste; avnjöt ett seminarium med denne nestor och kreatör som betytt så mycket för min egen språkbehandling (dessvärre var det för lite Hellsing på seminariet och för mycket moderator!). Jag slank förbi Svante Weylers nya förlag och fick reda på att han översatt och gett ut ALMA-pristagaren Sonya Hartnetts skandalbok, den mycket erotiska och frispråkiga ”Landskap med djur” som hon skrev under pseudonym; den måste också läsas och rodnas till. Bland mycket annat.
För mig är Bok & Bibliotek en föreställning jag inte vill missa. Jag råder bok- och kulturbranschens aktörer att skaffa sig bättre kondis och inte sucka så över att det är jobbigt. Och det där facebookandet och twittrandet som går ut på hur befriande det är för de stackars plågade förlagsmänniskorna att åka tillbaka till Stockholm förstår jag mig alls inte på. Det finns något fegt och räddhågset över det och en bristande insikt om att Stockholm faktiskt också bara är en liten skitprovins i världen.
Nå, snart ses vi alllesammans igen på det hårda mässgolvet. Ett år går ju onödigt fort. Träna upp er tills dess!
Kjell Åke Hanssons blogg 