JAG TYCKER DET är kul med deckare och det allmänna tjatet om att ”deckargenren står mig upp i halsen” är något som verkligen står mig upp i halsen. En välskriven deckare är lika givande att läsa som en roman utan kriminalintrig. Ofta kretsar de dessutom kring samma kärna: frågor om svek, relationer, kärlek eller brist på kärlek.
Men, som sagt, då bör de vara välskrivna. Med välskrivna menar jag då inte bara att kommateringen sitter som en smäck, att händelseförloppet styrs av en viss logik eller att författaren kan formulera sig begripligt – vilket sannerligen inte alltid är fallet numera. Nej, det välskrivna har också att göra med gestaltning, med psykologisk trovärdighet och förmåga att skapa någorlunda trovärdiga intriger överhuvudtaget.
Kristina Ohlsson har fått god publicitet för sina tre deckare Askungar, Tusenskönor och Änglavakter. Fast mest är det kanske Piratförlaget som lyckats trumma på sin reklamtrumma så högt att alla hör. Själv är jag, efter läsningen av de två senaste böckerna, en smula matt och ett tag framöver ganska lomhörd för fler lockrop från Ohlsson.
Inte så att hon skriver dåligt. Nix, här handlar det om en skötsam vardagsprosa som puffar berättelsen framför sig utan vare sig stor passion eller axelryckningar. Lite middle-of-the-road, ungefär som de flesta andra ordinära deckarförfattare nuförtiden. Men hon låter pennan löpa utan broms, så det blir mycket text att plöja.
Det konststycke Kristina Ohlsson försöker sig på – och som hon lyckas bäst med i Änglavakter – är hoppen i tid och rum. I hennes värld verkar nämligen brott aldrig ha färska, nutida orsaker. En historisk skugga kastar sig omedelbart över alla fall och får förstås till sist en avgörande betydelse. Polisarbetet kommer därvidlag mer att likna arkeologi – bokstavligt talat i Änglavakter! – än något annat. Särskilt spännande blir det heller aldrig.
För att ympa in lite nerv i skildringen har istället huvudpersonen, polisen Fredrika Berglund, utrustats med ett komplicerat privatliv. Faktiskt så till den milda grad komplicerat, att hennes betydligt äldre make Spencer, osannolikt nog, blir indragen i förhistorien till det brott som arkeologerna-poliserna genom halva boken försökt gräva upp i skogsgläntan (och nog får de gräva alltid, för där har liken staplats på hög under mossan).
Jag kan faktiskt inte begripa vad Spencer överhuvudtaget har att göra i berättelsen. Något sorts tyst drama om lögn och halvsanningar utspelas visserligen mellan Spencer och Fredrika, men resan fram till ett litet happy end blir för mig helt intetsägande och blodfattig. Förlagsredaktören borde ha gått hårt fram med rödpennan, alternativt bett Ohlsson koncentrera sig på att skriva en relationsroman om åldersskillnader istället (fast ärligt talat -är åldersskillnader, i nådens år 2011, särskilt uppseendeväckande eller ens socialt besvärligt?).
Kristina Ohlsson hamnar i en ganska vanlig deckarfälla. Intrigen är för komplicerad och därmed för osannolik. Sambanden mellan de inblandade för krystade, trådarna för långa, hemligheterna för djupa. När så den polisiäre huvudgestalten – nybliven änkeman – till sist går och lägger sig med mordoffrets förkrossade moder, samtidigt som Fredrikas åldersstigne men hygglige make buras in i finkan, så är det mer än vad jag pallar. Den litterära konstruktionen skriker mig i ansiktet och jag tappar allt intresse för persongalleriet.
Den konstruerade intrigen leder också till att Kristina Ohlsson gång på gång måste upprepa vad som hänt, vem som sagt vad och hur sambanden egentligen hänger ihop. Det är tröttande.
Kvar finns faktiskt en karaktär. Det är polismannen Peder, som har en motsägelsefull och intressant personlighet genom de båda böckerna. Hade Kristina Ohlsson skildrat resten av figurerna med samma trovärdighet hade det blivit spännande.
Plus också för greppet med protokollsutdragen ur internutredningen, som så att säga gjordes efter romanens upplösning. De korta styckena vibrerar med en helt annat kraft än resten av boken.
Minus dock för schablonen som vädras i slutet. Naturligtvis är det en anonym företagsledare, en man med makt, som gottar sig åt snuff-movien på slutsidorna. Jaha. Sådana är dom, makthavarna, innerst inne, verkar Ohlsson vilja säga. Varför det inte lika gärna kunde ha varit en bagare, en förskollärare eller en livsmedelsinspektör i Pajala har jag ingen aning om. Kanske hade det gått på tvärs mot våra fördomar och då hänger ju genomsnittsläsaren inte med… eller?
Kristina Ohlsson: Tusenskönor (Pocketförlaget, ISBN 978-91-86-675165) + Kristina Ohlsson: Änglavakter (Piratförlaget, ISBN 978-91-642-0353-3).
Kjell Åke Hanssons blogg 
Hallå där, Hansson! Det här var välskrivet. Intressanta reflektioner. Intressant diskussion om recensioner på K1 också. /Martin B
Tackar. Ja, det var värst vilket getingbo. Bra att du klev in och nyanserade lite, även om det nog inte fanns många läsare kvar så dags. Men du har ett komplett och helgjutet sätt att resonera kring litteratur och det är spännande, tack för det! /Kj
Hej herr Hansson, lämnade K1 idag. Fick lite nog av en person. Om du skulle sakna mig … alltså 🙂
Eh, jaha…det var ju trist. Jag tyckte du bidrog med gott humör och bra inlägg. Tråkigt om en person får den konsekvensen. Börjar personen på S eller A?
Vilken bra och välskriven litteraturblogg!
Hittade hit via recension länkad från Adlibris.
Jag har inte läst något av Kristina Ohlsson, men reagerade på att mordoffrets efternamn tillhör en levande, ganska liten släkt. Kollade faktiskt upp det hela på birthday – det finns en ung kvinna, som dessutom stavar sitt förnamn exakt likadant, med just det namnet.
Väldigt otrevligt och osympatiskt. Väljer man ett ovanligt men existerande efternamn till sitt styckade mordoffer kanske man kan vara så god att först kolla att ingen stackare i Sverige redan heter det.