I OCH MED den tredje delen av Karl Ove Knausgårds väldiga romansvit Min Kamp växer och fördjupas detta stora och egenartade litterära projekt.
Det som slår mig – när jag nu har läst tredje bandet, som kom på svenska i höstas – är med vilken energi och målmedvetenhet som Knausgård tar sig an sitt självpåtagna uppdrag. Det fräser om texten.
Inte någonstans i boken finns tillstymmelse till tvekan. Varje episod och varje replik har samma tyngd. Knausgård hugger och bänder och formar sitt verk bit för bit, oförtrutet, envist och skoningslöst.
Detta tredje band har på sina ställen beskrivits som en ”mellanbok”. Det kan jag inte alls hålla med om.
Visst har det berättats om unga skolpojkars utveckling förut. Onda fädrer har vi också stött på i andra romaner. Det vaknande sexuella intresset, rangordningen bland kompisar, utanförskapet, mobbning och sjuttiotalsmiljöer likaså.
Men Knausgård berättar sin historia och den är omskakande och mycket gripande.
Den här gången börjar historien från början, det vill säga när familjen Knausgård flyttar till Tromøya på den norska sydkusten. I bagaget har de den nyfödde Karl Ove och i handen den äldre brodern Yngve.
”Hur formas en människa?” är den fråga som vibrerar mellan raderna i varje episod och på varje sida. Och fastän berättelsen långsamt tar sig fram över åren, nästan som ett utdraget kammarspel i en sluten miljö, så blir det genom skildringen av Karl Oves första femton år i livet som vi får svar på frågan.
Mycket har sagts om den gastkramande bild Knausgård ger av sin pappa. Fadern som kräver total disciplin av sina söner och vars uppfostringsmetod är terror och skräck. Fadern som är den ende som aldrig nämns vid namn i berättelsen. Fadern som begår vidriga maktövergrepp mot sina barn, fadern som styrs av sin egen inre motor, sina gener och sin historia. Som själv uppvisar ett avgrundsdjupt stort svart hål i sig själv och är helt oförmögen att kommunicera med sin familj och ändå – eller just därför – utövar makt över alla. Fadern som bara fungerar som social varelse utanför hemmet, som lärare och som kommunpolitiker.
Det är en oerhörd skildring. Pojken Karl Oves ångest över att göra fel och bli bestraffad förs över till läsaren. Sant eller inte? Omöjligt att veta och egentligen ointressant. I början av det tredje bandet för också Knausgård ett resonemang om minnets opålitlighet. Och fortfarande talar vi om en roman och inte ett rättegångsprotokoll. Men som gestaltning av vad föräldrar kan skapa i sina barn är det mycket drabbande.
På ytan är Min Kamp 3 en enkel, linjär barndomsskildring. Barnet Karl Ove för ordet i den ålder han just råkar vara i berättelsen. Men vid ett tillfälle kliver den vuxne författaren in och tar över, det sker mitt i boken, ungefär som om Karl Ove Knausgård blivit drabbad av sin egen text och sina hågkomster av faderns mörker och övergrepp:
”Jag lever, jag har egna barn, och med dem har jag i stort sett bara försökt uppnå en enda sak, nämligen att de inte ska vara rädda för sin pappa.”
Debatten om Knausgård lär ha handlat mycket om just den nakna och utlämnande skildringen av fadern. Ändå är det lätt att se att det knappast rör det sig om någon litterär hämnd. Knausgård ger inte den unge Karl Ove någon offerroll – även om små barn självklart alltid är offer gentemot onda föräldrar.
Den tredje delen av Min Kamp sjuder för övrigt av liv. I skildringarna av en skock ungar som leker en höstkväll på gatan, en bilfärd till fjällen eller en cykeltur på en genväg genom skogen är Knausgård mästerlig på att frammana stämningar, färger och dofter. Det är lätt att känna igen, att som läsare förflyttas tillbaka till samma ålder – åtminstone för oss som växt upp ungefär samtidigt och i ungefär samma miljöer.
Det som skiljer det tredje bandet från de första två – och som kanske gör att några ser det som en ”mellanbok” – är den obrutna handlingen. Det gör möjligen att det blir mer lättläst, vilket inte på något vis ska förväxlas med att det är mindre storartat.
För det är just precis vad romanprojektet Min Kamp är. Storartat.
Här är vad jag skrev om Min Kamp 1 och Min Kamp 2.
Karl Ove Knausgård: Min Kamp 3. Norstedts 2011. ISBN 978-91-1-303668-7.
Kjell Åke Hanssons blogg 